Nyårslöfte

Jag lovar att ta bättre hand om mig själv.
Jag lovar att göra mig själv säker på att aldrig aldrig mer välja en destruktiv relation.

Gott Nytt År till alla vackra människor där ute, både kända och okända.
2008 kommer att bli mitt år. Vill ni vara med?

Sexualitet och Empati

Empati är en av de mänskliga egenskaper som jag värderar absolut högst. I alla mina relationer är empatin oerhört viktig, om den av någon anledning ger vika så leder det, i princip uteslutande alltid, till en relations- och förtroendekris från min sida. Jag ser det även som mitt eget ansvar att utveckla och vårda min egen empatiska förmåga. Med empati menar jag främst att kunna sätta sig in i andra människors situation och, så gott det går, försöka förstå deras verklighet. Jag tycker själv att jag överlag är ganska bra på det. Jag har tränat mig själv i empatiskt tänkande och jag ser den träningen som en livslång process. Ju närmare min verklighet andra människors verklighet är, desto lättare med empatin, ingen värdering i det egentligen, bara logik. Ju längre bort, desto svårare. Och det är där skon börjar klämma, för på en punkt är jag fullkomligt empatiskt värdelös. Sexualitet.

Jag har den stora stora lyckan att ha en sexualitet i princip helt och hållet fri från negativitet. Jag har inga historier bakom mig som inkluderar sexuella övergrepp eller trakasserier. Jag är fittfödd (Tack Blomma för det ordet!) och oerhört nöjd med det. Jag har onanerat så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft sex med någon enbart för att få bekräftelse. Jag har alltid satt min egen njutning högt utan att för den skull sätta mina partners njutning lägre. Jag har mycket bra kontakt med min kropp och stenkoll på vad som funkar och inte funkar för just mig. Jag låter aldrig mina sexuella gränser bli en diskussionsfråga. Jag får multipla fontänorgasmer på löpande band. Jag har aldrig låtit min kroppsångest och min märkliga matuppfattning påverka min sexualitet, den har alltid varit fristående från det, en koppling har egentligen aldrig funnits. I det stora hela så är min sexualitet en av få av mina byggstenar som inte är kantnaggad eller sönderslagen. Tvärtom, den glänser och jag är så tacksam för det att jag inte sällan blir rörd till tårar när jag tänker på det. Fantastiskt härligt för mig, på alla sätt, men..

På senare tid har jag märkt att min förmåga till empati, inför människor som inte har en lika oskadad sexualitet som jag själv, är i princip totalt frånvarande. Hur jag än kämpar och försöker förstå hur det måste vara så går det bara inte. När empatin brister bli jag hård, barsk, kall, rentav dömande i vissa fall. Jag kommer på mig själv att tänka hemska tankar och när det händer känner jag mig som den mest vidriga människan i världen. Som en överklassunge som inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det är att inte ha mat på bordet varje dag. Att det dessutom finns människor som inte ens har ett bord skulle nämnda överklassunge inte ens kunna ta på allvar. Jag är ingenting annat än ett normativt as för jag kommer på mig själv med att tänka exakt precis så angående människor, som av olika anledningar, aktivt väljer bort sex. Varför krångla, det är väl bara att knulla liksom. Intellektuellt VET jag såklart att det inte är så, men jag kan inte relatera till det känslomässigt, det går inte. Och jag är dessutom livrädd för att försöka förstå för mycket, livrädd att det ska skada min egen sexualitet. För om det skulle hända skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Fy fan för mig. Jag tror att jag är så himla fin, så himla förstående, så himla himla härlig hela tiden. Det är jag inte. Jag är en stor egoist som dömer hej vilt. Jag uttrycker mig klumpigt när jag försöker peppa, jag känner mig som ett känslomässigt frågetecken inför människors problem, jag borde faktiskt bara hålla käften.

Nattsudd och Integritetsbekymmer

Sisådär ja, natt igen. Det är på nätterna det händer verkligt spännande saker i mitt liv må jag säga. Såsom spirande cyberförälskelser och balanskonster på anonymitetsgränser till exempel.

I morgon bär det av norrut igen. Jag vill inte somna i natt för jag vill egentligen inte alls åka tillbaka till min datorlösa gåinbackaut-lägenhet. Jag vill stanna här och äta lax med romsås tills helvetet och riddarfjärden fryser till is. Jag vill köra mera bil på kringelvägar, skrocka i takt med mina kusiner över tio koppar kaffe och prata med Kloka Vännen i telefonen i många många timmar till utan att det kostar klänningen.

Jag kanske ska göra en kupp. Ringa till Oraklet och säga att jag har vinterkräkan och att hon därför måste mata mina skruttisar i ännu några dagar innan jag har krafter att ta mig upp ur sängen för annat än att just kräkas. Tur för Oraklet att jag aldrig skulle ljuga, i synnerhet inte för henne.

Nästan vinterkräka

Jag överlevde inte bara mörkerkörningen, jag klarade den galant också. Ha! Långtradarmöten på smalvägar, skuggor i vägkanten, småländsk tätskog och snurrig rondellkörning är inte längre något problem. Lugn och sansad kände jag mig, ingen hjärtklappning i sikte, ingen ångest, ingenting. Däremot den där gamla bekanta frihetskänslan från förr och ett bubblande lyckorus över att den uppenbarade sig. Jag skulle kunna gasa rakt in i evigheten och inga problem skulle längre existera. Det händer saker med mig varje dag minsann.

Efter tio timmars sömn och när ruset har lagt sig kan jag nog ändå känna, i alla fall, kanske, trots allt, eventuellt, att det finns en del problem i min uppenbara närhet ändå. Som bilder på Kexet över hela fucking facebook och sms-rapporter om vad Kexet gör till exempel. Hur ska jag få ut henne ur systemet med dessa ständiga påminnelser och rapporter? Varför kan inte människor förstå att jag inte vill veta längre, att jag mår vinterkräksjukeilla av att få veta, att det förstör mina dagar mer än någonting annat? Jag vill inte tillbaka, jag vill inte veta, jag vill bara att tiden ska gå. Varför är det så svårt att fatta? Mitt eget fel igen såklart, måste bli tydligare, övertydlig rentutav. Tillbaka hemma så ska det få bli en av mina första saker att ta tag i. De ska få veta och jag ska få dem att förstå att det får vara färdigt nu. Jag har tagit ytterligare att steg åt ett annat håll och det steget innebär att jag inte vill veta längre. Jag vill inte veta någonting, för det har inte med mig att göra. Jag är min egen nu.

Snart ringer Kloka Vännen, det vet jag för det har hon facebookmeddelat. Jag ska svepa in mig i morgonrocken och höra hennes lugna röst som ska tala med mig om saker av vikt samtidigt som jag ska översvallas av hur lycklig jag är över att hon tar plats i mitt liv igen.

Mörkerkörning

När en är på landet finns det bara en sak att göra; äta. Redan när jag satt på skrammelbussen visste jag att det var kört, att jag inte skulle kunna stå emot. Och mycket riktigt, jag sväller över, spegelbilden skriker övervikt och jag vill bara gråta. Hur mycket kaffe jag än dricker och hur starka mina budgetprillor än är så hjälper det inte. Det är bara när jag tänker på allt som Kexet har gjort som det knyter sig i magen, så jag väljer att stanna kvar i mina minnesbilder för att om möjligt minska mitt kaloriintag trots att jag är väl medveten om hur illa jag gör mig själv. Fint, fantastiskt fint.

Jag våndas inför morgondagens mörkerkörning. Har smakprovat i dag och det var, som väntat, hemskt. Jag ser inte vägen, mina ögon går i kors, jag lägger i fel växel och minnesbilder av Kexets bitska kommentarer angående min bilkörning gör att jag nästan hamnar i diket. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag faktiskt, efter mina över tio år med körkort, kan köra bil. Men jag har valt att glömma bort det, tillsammans med allt det andra. Jag lät Kexet sanningstala om för mig att jag är värdelös på att köra bil och jag valde att tro på det. Trots att Kexet själv är pinsamt körkortslös så vågade jag inte tro annat än att det var sant. Otroligt, fucking jävla otroligt. I dag är jag på väg emot en annan sanning. Morgondagens oändligt många mörkermil rakt ut i ödemarken ska bevisa mig rätt.

Relationskrav

Hur mycket kan en egentligen sova innan en blir galen? Jag måste ha slagit någon form av rekord de senaste dagarna. Jag sover, äter, läser bloggar, sover, fånglor på vansinnestv, sover, läser fler bloggar, pratar i telefon, äter och sover igen. Däremellan finns all tid i världen att fundera över allt det där som det med all säkerhet egentligen inte alls är bra för mig att tänka på överhuvudtaget.

Har i dag kommit fram till följande slutsatser angående min existens.
Konstaterande1: Mitt långvariga relationsäventyr som sträckt sig över fler år än jag trodde var möjligt har transformerat mig från en cool, smart, självsäker, relativt snygg person med strålande ögon till en inimärgentrött, glåmig, acneattackerad, självdestruktiv, socialt inåtvänd och ickestrålande 30plusare utan framtidsplaner.
Konstaterande2: Jag har valt det alldels själv. Det skulle vara barnsligt smitaifrånproblemet-lätt att skuldbelägga Kexet för alltihopa, att skrika "vad har du gjort med mig ditt förbannadejävlahelvete, jag minns inte hur jag är den jag är längre och allt är ditt fel, bara ditt". Jag har skrikit så, och värre saker därtill, det ska gudarna veta. Men jag gör inte det längre, för nu vet jag hur det ligger till. Jag har valt mitt liv alldeles alldeles själv. Ingenting är hennes fel, ingenting.
Konstaterande3: Jag måste vända tillbaka till den jag var då, om det så blir det sista jag gör. Frågan är bara hur och hur jävla lång tid det kommer att ta. Jag är redan för försenad för att ha råd att förlora ännu mera tid. Jag tittar på mig själv utifrån och tänker ironiskt att det här ordnade du fint för dig själv, jävligt fint jobbat. Hur fan tänkte du(inte)????

Oraklet och jag telefondejtar och spinner hejdlöst på om relationshelveten, hon funderar på att ge sig ut i dejtingdjungeln på nätet igen och att sänka sina krav i jakten på den perfekta snubben. Han som ligger och lurar någonstans där vi minst anar det, den bilden är så inpräntad i oss båda, så att ifrågasätta den är det inte tal om, varken för mig eller Oraklet. Vi kommer dock fram till att adhd är lika oacceptabelt som en liten kuk. I övrigt kanske det inte skulle skada att se över de där kraven, i alla fall en smula.

Jag vet redan hur mina framtida krav kommer att se ut. Ungefär som Spöket. Tror jag.

ÄnglagårdJulotta på riktigt

Min extrema morgontrötthet till trots satt jag längst fram i kyrkbänken klockan sju i morse efter fem timmars sömn och gårdagens mascara så ihopkletad att det var ett helt företag att blinka. Jag var den enda personen i 30-årsåldern i hela kyrkan, jag och pensionärerna liksom. Tänk vad en gör för att få sig en dos andlighet (som en inte ens riktigt tror på) när en befinner sig mitt i den Småländska myllan. Jag sjunger inte psalmer, läser ingen trosbekännelse och jag tar definitivt ingen nattvard. Däremot försöker jag meditera samtidigt som jag kedjesnusar och tänker på att jag varken är döpt, konfirmerad eller medlem i Svenska Kyrkan. Tanterna granskar mig med långa behjärtansvärda blickar. Här i byn känner alla alla, ett nytt ansikte blir granskat oavsett om det dyker upp i lanthandeln, på bussen från stan eller på julottan. Kanske extra mycket på julottan. Jag lutar mig tillbaka och väljer att le åt det. På väg ut tackar jag prästen, går ett varv på kyrkogården och kollar så att ljusen brinner innan jag sakta traskar hemåt i gryningen och tänker på det där med rötterna. De finns där, men det är ett jävligt glest rotsystem det handlar om, resten är definitivt bara egensnickrade fantasibarriärer mot ensamhetsfobin.

Snuttjejen ringer från bilen, hon drack för mycket i går, mår inte bra, relationen krånglar, flickvännen är förvirrad och Snuttjejen vet inte vad hon ska ta sig till. Jag är värdelös, får tunghäfta och kan bara få fram saker i stil med "ni borde kommunicera bättre" och "jag hoppas att det löser sig". Just snyggt av mig. Mina vänner har varit mina livlinor under en mardrömsseparation som sträckt sig över en hel årstid och nu när jag har näsan över vattenytan igen och de behöver mig så är min hjärna totalt tömd på läkande ord och insiktsfulla svar. Min självbild, som präglas av just insiktsfullhet och amatörterapeutiska drag, gungar och ju mer jag pressar mig själv att säga i alla fall en enda vettig sak, ju värre blir det. Så jag drar till med klyschornas klyscha, "jag vet hur det känns, tro mig, jag kanske inte kan säga så många smarta saker, men jag lyssnar gärna, du får ringa när du vill". Jag hoppas att det hjälpte, i alla fall lite.

Jag fortsätter att trycka i mig mat. Mamma gör lutfisk med fetsås. Jag äter och kan inte få nog. Ångesten är där men jag ignorerar den, jag har ju ändå ingen att ligga med och smal hinner jag säkert bli innan jag lyckas hitta någon som i sin tur är tillräckligt snygg och smal för att jag ska tycka att det är intressant. Jag vet att jag är smart. Jag vet också att jag inte är tillräckligt smart för att sluta sträva efter smalhet, både hos mig själv och mina objekt. Så är det och så har det varit så länge jag kan minnas. Om det plötsligt skulle ändras skulle en stor del av min identitet behöva byggas om. Det är antagligen därför jag drar mig för att ta tag i det på allvar, utan halvmesyrer.

Starkvinsglöggrus

Jag har hittills tillbringat min julafton i sängen och på sofflocket. Att masa sig från sofflocket till datorn var en fysisk bedrift värd medalj en dag som denna. Kexet har messat och jag har svarat, kort och fint, det räckte så. Tårarna bubblar som kolsyra i halsen men jag fokuserar och ger mig fan på att jag inte ska gråta på självaste julafton. Jag ler åt att Syndsyster har en bebis i magen istället, äntligen är den på plats, så som de har kämpat. Oraklet har kuskat genom halva innerstan för att ta hand om mina feta djur och jag är så tacksam när hon headsetringer från tunnelbanan att jag totalt glömmer Kexets mess, i alla fall för en stund. Oraklet får mig att garva, hon får mig alltid att garva i de stunder när jag behöver det som mest. Jag måste bli bättre på att tala om för henne hur mycket det betyder för mig. Hösten hade blivit betydligt mörkare utan hennes ironi.

Jag tänker på Kloka Vännen och undrar hur hon har det. Jag saknar henne och när jag tänker på vad jag gjorde som fick henne att försvinna under så många år så vill jag straffa mig själv så hårt så att det ska svida, domna och blöda. Hon såg mig hela tiden, hon ser alltid rakt in i mig och det finns ingen tillstymmelse till läskighet i den känslan, bara renhet.

Nu är det dags för vedbodskall mat, glöggrus, ensamhet, kedjesnusning och Kalle Anka. På den kommande släkttillställningen ska jag luta mig tillbaka, dricka alkohol med en av kusinerna så att det ska kännas i varenda por, skratta distanserat åt absurda skämt och historier om bygden samtidigt som jag ska känna att mitt liv inte är så tokigt ändå. I morgon ska jag gå på julotta, tända ljus på gravarna och försöka förstå om jag har några rötter kvar eller om det bara är en romantiskt uppdiktad illusion för att jag är så inihelvetesjävla rädd för känslan som jag brukar kalla ensamhet. Det är vad jag kallar en bra jul.

Dagdrömmar och Bekräftelse

Dagen innan julafton.

Buss på barndomsvägar väcker minnen. Väg 34 söderut, smalare och betydligt mindre trafikerad än jag minns den. Lustiga tallen söder om Kisa finns inte kvar längre, eller så syns den bara inte i mörkret. När jag, Mamma och Lillasyster åkte där på vintrarna var det alltid alltid snö, då för länge sedan, innan begreppet global warming var myntat. Lillasyster var liten, jag och mamma räknade adventsgranar för att få tiden i bilen att gå. Många adventsgranar blev det, både då och i dag. Då skrattade jag. I dag tjöt jag (igen), på vändplanen i Kisa, eller var det Rimforsa, Högsby eller kanske Blomstermåla? När bussen kör sakta hörs Lelles (chauffören - han hette så, han hade namnet broderat på kepan) radio tydligt. Jag sitter längst fram, håller för öronen och tjuter till "goodbye my lover". Jag hatar hatar hatar den låten och jag hatar mig själv ännu mer för att jag tjuter till den. Så jag terapeutar mig själv i mitt eget huvud och börjar istället dagdrömma om min framtida fru samtidigt som jag, mer frenetiskt än innan, fortsätter att räkna adventsgranar. För att få tiden att gå förstås. Först när vi svänger ut på E22:an slår det mig hur jävla patetisk och tragisk jag är.


Mamma och jag pratar hbtq.

Dialog 1
Mamma: Jag har varit på sång- och dragspelsmässa i Pingstkyrkan.
Jag: (frågande blick, höjda ögonbryn)
Mamma: Med K:s grannar, de är Pingstvänner, men de är verkligen jättetrevliga människor.
Jag: Jahaa.. det är väl först när man börjar skrapa på ytan och diskutera saker som aborter och homosexualitet som det kan skära sig antar jag..
Mamma: (med en något barsk röst) Jag har faktiskt berättat för dem att jag har en dotter som är homosexuell och det var inga problem alls.
Jag: (förvånad, har svårt att få fram några ord överhuvudtaget) Jahaa... okej... det var ju bra..

Dialog 2
Mamma: Har du sett Peter Jöback i verkligheten någon gång?
Jag: Ja, på Pride förra året.
Mamma: Jaha, var han bra?
Jag: Jadå, han var bra. (10 sekunders tystnad, djupt andetag) Ska du inte komma upp på Pride något år? Nästa sommar är det Europride i Stockholm.
Mamma: (nervös röst) Jaaa.. det beror ju förstås på vilken semsterperiod jag har..
Jag: (fokuserar på att behålla min lugna röst) Det är en upplevelse att se paraden faktiskt, det är aldrig sådan folkfest i Sverige någon annanstans.
Mamma: (inte lika nervös längre) Det kan jag tänka mig, när är det?
Jag: I månadsskiftet juli-augusti.
Mamma: (inte ett dugg nervös längre och dessutom uppriktigt arg över faktumet i det hon säger) Fan också, jag har den tidiga semesterperioden i år.
Jag: Jaha, vad synd.
Mamma: (lugn och samlad röst) Jag har faktiskt funderat på det.
Jag: (förvånad röst, höjda ögonbryn) Har du?
Mamma: (bestämd röst) Ja! Det har jag!

Jag sväljer rördtårar och önskar att min och Mammas relation ska fortsätta att läka så att jag en dag ska kunna tala om för henne hur hjärtomskakande glad det gjorde mig.

Jag har för övigt ätit fetmat, både i går och i dag. Lasagne, Mammas fina kroppkakor med svamp istället för fläsk, mammas "köttbullar" med hasselnötter istället för köttfärs, gravad lax, ägg, jansons frestelse gjord på grädde, praliner, glögg och mer praliner. Hade jag varit ätstörd på riktigt hade jag stoppat fingrarna i halsen. Jag äcklas av mig själv istället och tänker att jag aldrig mer ska äta. Jag hatar mat. Jag hatar att jag måste förhålla mig till mat varje dag. Jag hatar att mat påverkar min vikt. I dag hatar jag att mat överhuvudtaget finns.

Jag gnuggar händerna och smider stora planer för min terapeut. Efter jul ska hon få både mathelvetet och Spökets molekylnärvaro i mitt blod att bita i. Kul för henne, eller inte. Men definitivt bra för mig.

Blod och Sol

Jag kan inte bestämma mig för om den här dagen hittills är så jobbig som jag trodde den skulle vara, eller inte. Som så ofta nuförtiden är känslan tudelad. Jag kaskadtjöt när jag pratade med Kexet i telefonen, men å andra sidan var solljuset över Slussen så rent och fyllt av liv att det sköt lyckostrålar från hjärtat ner i benen. Känslan inför min avsaknad av sexliv börjar smaka bitterhet men å andra sidan är jag så kär i Stockholm att julhandeln kändes, om inte helt men i alla fall nästan, som en spa-upplevelse. Och skymningen utanför mitt fönster strålar sådär vackert som den annars nästan bara gör utanför terapifönstret. Så det kanske inte gör så mycket att Kexet firar sin dag med någon annan, trots allt. Jag biter ihop och upprepar mitt mantra om och om och om igen. Det är bara mitt ego som skriker, inte jag.

I dag talar Drottning Silvia ut i City. De har det på löpet och allt. "Silvia talar ut", vem fan bryr sig liksom. Jag blir sådär överdrivet provocerad som Kexet hatar att jag blir och det får mig att tänka på hur lång tid det egentligen tar att få ut en människa ur sitt blodsystem. Lång tid antagligen, vissa försvinner aldrig. Har man en gång blandat kroppsvätskor så finns molekylerna kvar, de letar sig in till de röda blodkropparna, klamrar sig fast och forsar hejdlöst runt i ådrorna utan att man har minsta möjlighet att påverka framfarten. Så är det med Spöket, jag blir mer och mer säker på att hennes molekyler aldrig kommer att försvinna. Alla andras molekyler är sedan länge borta (utom Kexets, men jag jobbar på det) men inte Spökets, hur jag än försöker, fokuserar, förtränger, mediterar och analyserar år in och år ut, så försvinner de inte. Frågan är hur man lär sig att leva med det?

Att inte äta är en variant som jag ägnar mig åt just nu, det funkar faktiskt betydligt bättre än mycket annat. Så jag fortsätter matvägra på mitt pinsamt tydliga demonstrativa vis. Hade jag varit ätstörd på riktigt hade jag i alla fall haft vett nog att knipa om det. Men inte jag inte.

Blogganalys

Jag skulle börja blogga den 1 januari 2008. Som ett egoistiskt statement, som en uppdiktad kosmisk brytpunkt, eller för all del som en nystart, som människor utan större djup skulle ha sagt. Inte för att jag alltid tror mig ha så mycket djup själv, men i alla fall. Det blev den 20 december 2007 istället, passande nog dagen innan en jobbig dag. Inte ett nytt år, men utan tvekan en ny tid. Jag kan ha en blogg nu, bara en sådan sak.

Bloggar är tydligen trendigt. Eller var trendigt, för nått år sedan eller så, då när jag fortfarande hade grå gegga i näsan och nästan nästan nästan inte kunde komma ihåg hur eufori känns i kroppen, hur jag än ansträngde mig. Men eftersom mitt liv, i det stora hela, är försenat så är jag superbloggtrendig nu. Det passar mig bättre, som så mycket annat.

Så här är jag nu, med såinihelvetesjävlastor prestationsångest att fingrarna skakar och snoret rinner mer än någonsin. Men jag skiter i det för jag måste ha en plats för mitt verbala ordbajs och nonsensdravvel innan min hjärna totalt ger vika för ångest, bitterhet och andra mindre mysiga element.

Mitt djup är förresten ingenting annat än klyschor klädda i vackra ord. Tror jag.