Mörkerkörning

När en är på landet finns det bara en sak att göra; äta. Redan när jag satt på skrammelbussen visste jag att det var kört, att jag inte skulle kunna stå emot. Och mycket riktigt, jag sväller över, spegelbilden skriker övervikt och jag vill bara gråta. Hur mycket kaffe jag än dricker och hur starka mina budgetprillor än är så hjälper det inte. Det är bara när jag tänker på allt som Kexet har gjort som det knyter sig i magen, så jag väljer att stanna kvar i mina minnesbilder för att om möjligt minska mitt kaloriintag trots att jag är väl medveten om hur illa jag gör mig själv. Fint, fantastiskt fint.

Jag våndas inför morgondagens mörkerkörning. Har smakprovat i dag och det var, som väntat, hemskt. Jag ser inte vägen, mina ögon går i kors, jag lägger i fel växel och minnesbilder av Kexets bitska kommentarer angående min bilkörning gör att jag nästan hamnar i diket. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag faktiskt, efter mina över tio år med körkort, kan köra bil. Men jag har valt att glömma bort det, tillsammans med allt det andra. Jag lät Kexet sanningstala om för mig att jag är värdelös på att köra bil och jag valde att tro på det. Trots att Kexet själv är pinsamt körkortslös så vågade jag inte tro annat än att det var sant. Otroligt, fucking jävla otroligt. I dag är jag på väg emot en annan sanning. Morgondagens oändligt många mörkermil rakt ut i ödemarken ska bevisa mig rätt.