Sammandrag av veckans terapitimmar

Jag skrämmer folk. Så är det. Det stämmer inte överens med min annars ganska gulliga självbild men vetskapen om att jag faktiskt skrämmer människor är ändå, paradoxalt nog, en stor del av mig. Något som jag ofta tänker på och försöker förhålla mig till på olika sätt.

Jag har blivit kallad barsk så många gånger att jag slutade räkna för flera år sedan. Till listan av beskrivningar av min person kan också tilläggas ord som välformulerad, verbal, genomtänkt och skarp. Klok inte minst, detta förbannade klok. Komplimanger helt klart, visst. Men om detta karaktärsdrag egentligen är till min fördel vette fan.

Det blir till min nackdel när människor tycker att jag kör över dem med mina ord. Ord som vapen, ord ord ord, alltid dessa ord. Blir inte människor rädda så vill de prata med mig, prata, prata, prata. "Det är så stiiiiimulerande att prata med dig." Alla jävlar ska alltid prata med mig.

Jag ser rakt in i människor, jag gör det. Och om det jag ser inte är konstruktivt drar jag mig inte för att trycka till precis just där, där jag tycker att det behövs. Alltid med kärlek förstås, alltid alltid med kärlek. Jag sätter ord på människors innersta rädslor så att de blir livrädda, många så skräckslagna att de flyr från mig hals över huvud för att aldrig mer komma tillbaka. Jag har lärt mig hur den flykten ser ut nu, jag kan mönstret, det kan formuleras i punktform:

*Jag hookar upp med en ny människa.
*Den nya människan gillar mig, vill hänga jättejättemycket.
*Den nya människan uttrycker hur fantastisk den tycker att jag är, stora ord används.
*Den nya människan och jag börjar kommunicera på ett djupare plan.
*Jag ser rakt in i den nya människan.
*Jag låter det märkas i min kommunikation med den nya människan att jag ser rakt in i henne (det har oftast varit människor som ser sig själva som hon).
*Den nya människan får panik.
*Paniken leder till att den nya människan, på ett eller annat sätt, försvinner. Från en dag till en annan, som att vända på ett mynt. Borta. Vissa med någon form av förklaring, andra inte.
*Den nya människan vill verka vänlig och avslappnad men skulle hellre dö än att någonsin träffa mig igen.

Jag har gått i terapi så mycket att jag börjat inleda meningar med "min terapeut säger" och här kommer ännu en i raden av dessa meningar; Min terapeut säger att hon tror att det är omöjligt att ha en nära relation med mig om en inte är redo/intresserad av att aktivt titta på sig själv/möta sig själv/lära känna sig själv/utvecklas. Jag tror att hon har rätt, hon har nästan alltid rätt så varför skulle hon ha fel när det gäller det här.

Men hur många sådana människor finns det. Inte många alls. Mina nära vänner absolut, handplockade, aktivt valda. Att slumpvis umgås med folk som bara råkar komma i min väg slutade jag med för många år sedan, även det ett aktivt val. Då försvann många, många som jag ibland återser i olika sammanhang. Det svider alltid, för de påminner mig om vem jag en gång var, då när jag inte valde mitt liv aktivt, när jag bara lallade runt och umgicks med de som råkade komma i min väg. Det svider att träffa dem igen, för jag vet hur otroligt dåligt det var för mig. Det gav mig ingenting, ingenting alls.

Jag träffade två av dem för ett tag sedan. Ett ex och en gammal kompis, eller vad en nu ska kalla det. Jag ansträngde mig, det vet gudarna, jag ansträngde mig verkligen. Jag kopplade på alla socialkompetensverktyg jag har och var, tycker jag själv, vardagligt avslappnad och trevlig. Men vad hjälper det, när de där två fortfarande är samma personer som för fem-sex år sedan, när ingenting har hänt med dem. Den ena lika avgrundstom som innan. Den andra lika ytligt flamsig och intetsägande som då. Och båda lika dömande, tror de vet vem jag är, vilket skämt. De dömer mig och jag dömer dem tillbaka. Ibland är jag inte större än så. Jag gav dock den tomma en andra chans, försökte tänka det som jag tänkt i alla år, att hon/han/hen (pronomen oklart i det här fallet) kanske inte är så tom ändå, att hen/han/hon bara valde att inte visa annat än tomhet för mig. För det verkar faktiskt otroligt att en människa på riktigt skulle kunna vara så tom, det är nästan inte möjligt. Den andra chansen togs inte emot, inte alls. Men henoms/hennes/hans reaktioner på min existens fick mig att garva i alla fall, alltid något.

Veckans terapitimmar utmynnade i alla fall i en positiv sak. Jag inser att det finns en fördel med att Snyggtjejen försvann enligt ovan nämnda mönster. Jag behöver inte träffa den tomma igen. Jag behöver inte förhålla mig till henne/henom/honom. Inte prata med honom/henne/henom mera. Det är en oerhörd lättnad. Några andra fördelar har jag inte hittills kunnat se, men en fördel är i alla fall bättre än ingen fördel alls.

Dagens boktips

Jag läser och jag skakar, vill aldrig att det ska ta slut. Berättelsen gör mig verklighetsfrånvänd. Jag ser vampyrer på tunnelbanan, bleka med korpsvart hår. Jag är glad att jag inte bor i Blackeberg, tanken får mig att rysa. Tänk om jag hade bott där nu när jag läser den här boken.. hade varit läge för vitlök runt halsen i stora klasar.

Jag är halvvägs och vill inte fortsätta. Vet att jag kommer känna mig sorgsen när texten inte längre är oläst och framför mig. Men historien är som en drog, jag måste suga i mig den, precis som Eli suger blod. Jag måste vidare nu. Jag går och läser, snubblar på mina egna fötter och glömmer var jag är. Kliver av tunnelbanan vid fel station och får vänta tio minuter på nästa tåg. Jag vill aldrig att det ska ta slut, aldrig.

Låt den rätte komma in
av John Ajvide Lindqvist

Om du har den framför dig - Grattis!

På nytt igen

Jag har ångrat mig, ambivalent som jag är. Bloggen får finnas kvar, jag har frågat den och den insisterade, den vill finnas sa den, kände sig kränkt när jag ville ta bort den. Osynliggjord.

Vad spelar halvanonymiteten för roll egentligen, när det väl kommer till kritan. De som vet vem jag är är redan under mitt skin ändå, mer eller mindre, på helt olika sätt. Oavsett om de vill det eller inte, oavsett om jag vill det eller inte. Så skit samma, verkligen skit samma. Vem bryr sig liksom, jag skiter i vilket.

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt effektivt renoveringsarbete av gamla trasiga relationer. Kexet och jag har läkt nu, det är äntligen färdigt. Det finns till och med bevis på att det är färdigt, indicierna har förstärkts till bevis bortom allt rimligt tvivel. Vi ses och det svider inte. Vi skrattar åt gamla minnen utan klump i magen. Vi hetsäter sushi som förr, fast på ett helt nytt sätt. Vi pratar om det som varit utan bitterhet och hårda ord. Vi lyfter oss tillsammans till ett annat plan. Vi helar det trasiga och vi ser framåt, på ett annat sätt. Jag vet att hon verkligen älskar mig. Hon vet att jag verkligen älskar henne. Och framförallt vet vi båda att det aldrig någonsin mer kommer att bli vi igen, aldrig någonsin. Vi uttalar orden och vi skrattar åt att vi var så dumma, att det blev så fel, att vi båda trasades sönder av vår destruktiva, energislukande symbios och vi lovar varandra att aldrig aldrig göra så igen.

Hon vet att ingen känner henne som jag. Hon vet att jag ser om hon ljuger. Hon vet att jag ser rakt in i henne. Jag vet att hon vet det. Vissa saker behöver inte sägas, de bara är.

Slut

Jag ska sluta blogga.
I alla fall här. I alla fall tills vidare.

Syftet är uppfyllt nu. Jag skulle ta reda på hur länge en kan vara blogghalvanonym i min värld, i mitt liv, om en är jag. Svaret blev inte så länge, inte så länge alls. Så blev det, inte oväntat alls, jag känner mig själv. Det blir det som det blir.

Om du har läst min blogg och av någon anledning tycker att det skulle vara trevligt att fortsätta göra det, maila mig på adressen till vänster så kanske jag droppar cyberlokaliseringen av min eventuella nya (helanonyma) blogg för dig. Om du har tur. Om det nu blir en ny blogg.

Sisådärja. Det var det det. Bara sådär.

Repris

Mitt liv går i repris nu. Och det är inte direkt en favorit i repris, tvärtom.

Samma ord.
Samma meningsbyggnader.
Samma ordning på meningarna.
Samma innehåll.
Samma känslor.
Samma pendlingar mellan skratt och gråt.
Samma kramp.
Samma.
Samma.
Samma.

Makalöst.

Barnlängtan

Nu har mitt bloggande tagit fart på allvar. Två inlägg på samma dag. Jojo!

Det tog några timmars fokusering för att minnesbilderna och textformuleringarna från snöstormspromenaden skulle dyka upp men vips så blev det glasklart. Mitt minne är intakt trots allt. Det var det där med barn och den där längtan som jag inte vet var den kommer ifrån. Att jag inser att jag aldrig skulle kunna ta ett möte, med en person som aldrig skulle kunna tänka sig att leva med barn, riktigt på allvar. Jag har inte förstått det innan men nu är det väldigt tydligt, det slog dessutom ner som en bomb då när jag ställde frågan och hon sa det jag ville höra. I samma ögonblick som orden kom ut ur hennes mun så insåg jag att om hon hade sagt annorlunda hade jag inte längre kunnat se mötet med henne som förutsättningslöst. Hade hon sagt annorlunda hade oddsen sjunkit och förutsättningslösheten omedelbart försvunnit.

Insikten fick mig att gunga, det snurrade till och på en sekund lärde jag mig ytterligare en sak till om mig själv. Tvåsamhetssträvan och barnönskan så stark, så stark. Hur jag än normanalyserar, försöker ställa mig utanför, tänker att tvåsamhet är en social konstruktion och hur mycket jag än tänker att det säkert bara är mitt trygghetstörstande ego som skriker åt mig att det snart börjar bli dags för mig att skapa avbilder av mig själv åt eftervärlden så hamnar jag alltid just här; i min tvåsamhetssträvan och barnönskan. Den känslan är starkare än alla teorier om sociala konstruktioner i världen. Den känslan börjar i magen som ett snurrande ljusklot, den far runt i hela kroppen och får mina nerver att nikotinabstinensskaka hysteriskt. Den får min puls att rusa. Den får mig att gråta. Att inte ta den på allvar är inget alternativ.

Rädsla

Jag måste definitivt skaffa mig en laptop nu. Jag planerar att bära med mig den överallt och det ska få mig att känna mig lite viktig. Textformuleringsinspirationen verkar nämligen uppenbara sig på de tidpunkter då jag är som längst ifrån en fungerande dator. När jag går Skeppsbron fram i full snöstorm och när jag är själv hemma och inte kan somna. Och inte minst när det flyter bubbelvin och baileys i mina blodådror. Måste ta tag i det där. Ska köpa en trisslott.

Dessutom tror jag att jag skulle behöva någon form av omprogrammering av hjärnan. Allt det nya är lite läskigt nu. Den lilla jävulen inuti mig som ibland viskar till mig att det eventuellt kanske finns en risk att jag inte skulle vara värd renhet gör sig påmind, inte mycket men ändå tillräckligt mycket för att jag i vissa stunder stänger av, av rädsla. Minnen från mötet med Spöket och hur det slutade studsar fram och tillbaka genom mitt huvud och med det följer inlärda, helt klart negativa, beteendemönster. När jag fastnar i de tankarna går allting bara runt runt och jag blir oförmögen att både handla rätt och riktigt och säga rationella saker. Då stänger jag in, stänger av och inbillar mig att det inte märks. Jag till och med säger till Skrotan att det inte märks i hopp om att jag ska börja tro att det inte gör det. Hela tiden vet jag att jag försöker lura mig själv men att jag totalmisslyckas.

I de flesta stunder är jag ändå lugn, riktigt lugn. För innerst inne vet jag att oavsett var jag hamnar så är det nya ickehetsiga ickelesbiska sättet bra för mig. Även om det skulle sluta som det slutade med Spöket så vet jag att jag redan har lärt mig många saker som jag tidigare trott omöjlighet om. Det är stort, mycket stort. Andas. Fokusera inåt. Andas. Hitta tryggheten inuti. Tänk att det är så svårt vissa dagar.

Egokick och Viktigheter

I dag har det utdelats en rejäl egokick. Det var det bästa de hade hört, sa de, det är behagligt att lyssna på mig och tack, verkligen jättetack, tack snälla för att du kom hit. Jag tänker att jag aldrig aldrig ska jobba med någonting annat än det jag gör just nu. Att jag kan, nu vet jag att jag kan det jag gör, riktigt jävla bra dessutom.

I kväll ska det jävlaridet socialiseras. De är fina mina vänner, vill att jag ska komma och rödvinsrusa som alltid, det är ju trots allt fredag. Men just den här fredagen blir det cola, magkatarren ska inte ges möjlighet att dyka upp igen, den ska stävjas och tuktas så att den aldrig mer vågar återvända. Mitt liv är helt enkelt för härligt för magkatarr, så är det bara.

I dag tog jag mig dessutom i kragen och ringde till henne och sa det där som jag skulle ha sagt med hennes blick i min. Tänk att ögonkontakt i kombination med verbalt formulerade ärliga viktigheter kan vara så svårt att få till. Jag är nog en smula rädd för sårbarheten trots allt, men bara lite, jag ringde i alla fall, det hade jag aldrig gjort om jag låtit rädslan härja fritt. Mitt liv är för härligt även för rädsla, alldeles för härligt!