Nästan vinterkräka

Jag överlevde inte bara mörkerkörningen, jag klarade den galant också. Ha! Långtradarmöten på smalvägar, skuggor i vägkanten, småländsk tätskog och snurrig rondellkörning är inte längre något problem. Lugn och sansad kände jag mig, ingen hjärtklappning i sikte, ingen ångest, ingenting. Däremot den där gamla bekanta frihetskänslan från förr och ett bubblande lyckorus över att den uppenbarade sig. Jag skulle kunna gasa rakt in i evigheten och inga problem skulle längre existera. Det händer saker med mig varje dag minsann.

Efter tio timmars sömn och när ruset har lagt sig kan jag nog ändå känna, i alla fall, kanske, trots allt, eventuellt, att det finns en del problem i min uppenbara närhet ändå. Som bilder på Kexet över hela fucking facebook och sms-rapporter om vad Kexet gör till exempel. Hur ska jag få ut henne ur systemet med dessa ständiga påminnelser och rapporter? Varför kan inte människor förstå att jag inte vill veta längre, att jag mår vinterkräksjukeilla av att få veta, att det förstör mina dagar mer än någonting annat? Jag vill inte tillbaka, jag vill inte veta, jag vill bara att tiden ska gå. Varför är det så svårt att fatta? Mitt eget fel igen såklart, måste bli tydligare, övertydlig rentutav. Tillbaka hemma så ska det få bli en av mina första saker att ta tag i. De ska få veta och jag ska få dem att förstå att det får vara färdigt nu. Jag har tagit ytterligare att steg åt ett annat håll och det steget innebär att jag inte vill veta längre. Jag vill inte veta någonting, för det har inte med mig att göra. Jag är min egen nu.

Snart ringer Kloka Vännen, det vet jag för det har hon facebookmeddelat. Jag ska svepa in mig i morgonrocken och höra hennes lugna röst som ska tala med mig om saker av vikt samtidigt som jag ska översvallas av hur lycklig jag är över att hon tar plats i mitt liv igen.