Tunnelbaneprat

Jag och Sötbögen åker tunnelbana.

Speakerrösten: Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.
Jag: Vet du vad jag har kommit på?
Sötbögen: Nej?
Jag: Att jag är jävligt härlig!
Sötbögen: hahaha... Jag orkar inte...
Jag: Alltså såhär; om jag inte var mig själv så skulle jag verkligen vara en person som jag skulle vilja hänga med!
Speakerrösten: Nästa Hötorget.
Sötbögen: Jag fattar precis vad du menar!
Jag: Gud vad härligt!
Sötbögen: Vet du vad jag känner då.. Jag känner att om jag inte fanns så skulle jag behöva uppfinnas för att jag är så himla härlig!
Speakerrösten: Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.
Jag: hahahahaha! Jag vet, så härlig är du, vi är så himla härliga!
Sötbögen: Jag vet!
Jag: Det här skulle kunna uppfattas som ganska ego...
Sötbögen: Nej, nej, nej, det är självkärlek!
Jag: Ja det är det ta mig fan! hahahahaha!!
Speakerrösten: Nästa t-centralen.

Åsiktsregn

Det florerar väldigt mycket åsikter nu känner jag. Åsikter om mitt liv och mina val. Många av åsikterna formuleras med kärlek som grund, det vet jag alldeles säkert. Andra åsikter har andra syften. På senare tid har även åsikter om åsikterna börjat ramla in i mina öron, "den tycker nog bara si för att den tänker så". Vi har många, fler än vi trodde, gemensamma nämnare hon och jag. Det tisslas och tasslas bakom våra ryggar, eller snarare mitt framför våra näsor men för långt ifrån våra öron för att ljudet riktigt ska nå fram. De åsikter som uttalas öppet och når fram innehåller väldigt mycket "borde du inte", "tänk på att" och "är det inte lite väl tidigt". När bruset blir för högt är det svårt att lyssna inåt, vilket ironiskt nog är det jag allra mest behöver just nu. Som att försöka viska hemligheter till någon i nattklubbsmiljö ungefär.

Vissa åsiktsleverantörer är nyanserade, andra inte. Jag vill välja de nyanserade, hålla om dem och säga att deras omtanke skakar om mig, för den är både genuin och präglas av respekt för mig och min förmåga att välja själv. De nyanserade vet att jag har jobbat med allt det där, aktivt och intensivt, för att komma dit jag är i dag. På terapin pratas det om att att jag har kommit långt, längre än de onyanserade förstår, så långt att min terapi snart är slut, att jag snart inte behöver komma tillbaka mer. När jag låter de onyanserades åsikter flöda ur min mun blir jag avbruten, tillsagd att inte förminska mig själv och min egen resa. Men hur ska jag kunna bevisa det för dem? Hur ska de kunna förstå vad som pågår i mina tankar och i mina känslor? Är det ens eftersträvansvärt?

När jag väljer att bli provocerad vill jag skrika. Skrika högt och ljudligt att vi faktiskt kommunicerar om allt det där hon och jag. Att vi faktiskt inte är ihop. Att det här är rätt takt för mig, en helt annan takt än vid tidigare möten. Att jag gjort val i det här mötet som jag aldrig tidigare gjort och att det är stort för mig, nästan större än jag själv förstår. Jag vill skriva en avhandling och en analys av min resa så detaljrik så att de förstår. Jag vill gråta och stampa i marken, vända utochin på mig själv och kräkas ur mig mina känslor i form av ord som de kan förstå.

När jag väljer att inte bli provocerad känner jag mig inimärgenlycklig på det där rena, hjärtomskakande sättet som jag inte upplevt på många år och det räcker med att bara jag vet att det beror på mig, snarare än på mötet med henne. Andra behöver inte förstå att jag har gjort det här själv, att mötet med henne snarare är en bonus, ett livets lyckokast, en perfekt fångad lyra som i och för sig dök upp tidigare än väntat. Men för första gången är jag på en plats där jag kan fånga bollen med mjuka händer, behålla den så länge den vill stanna, men inte krama sönder den. Hoppas på att den stannar hos mig, men inte ta den för given. Titta på den på avstånd vissa dagar för att fokusera på mig och mitt för att andra dagar hålla om den, varsamt och försiktigt så att den inte kvävs. Jag vet att jag är där nu och det räcker.

Valet är inte svårt, inte svårt alls.

Gynekologöverlevnad

Formuleringstorkan fortsätter. Det har påpekats att jag har slutat blogga. Jomenvisst, jag har haft annat för mig, jojominsann, fina grejer.

Vackra ögon, välformulerade dialoger och elektrisk hud. När händerna brinner och livet vänder kommer mina ord ut genom munnen istället för genom tangenterna. Faktum är att mina ord sällan har flödat som nu, men det är hennes öron och hennes bra minne som är mottagare snarare än bloggläsare och annat löst folk. Så har det fått vara och det har varit bra så. Det här blogginlägget är dock ett stapplande försök till en kombination för mina ord behövs även här.

De frågar hur länge vi har känt varandra. Vad ska jag svara på det? Ett par veckor? Åtta år? 34 liv? Skulle tippa på det sistnämnda, eller mer. När jag tänker att det sistnämnda är det korrekta svaret dämpar jag automatiskt min takt och det är bra för det här är för rent för att kväva ihjäl. Det misstaget är redan gjort en gång och jag vet att jag har lärt av det. Jag kväver inte nu. Jag är vuxen nu, vuxen i bemärkelsen lugn och fin, behålla mig själv och inte tonårshetsa. Hon säger att hon tycker att jag är klok och jag vet att hon verkligen menar det. Jag vet även att det är sant.

Jag har varit hos gynekologen också. Som vanligt svimmande jag nästan samtidigt som mina bäckenbottenmuskler kommenterades i vanlig ordning. De är starka som satan de jävlarna, en förlossning blir lätt som är plätt säger gynekolog-Kristina samtidigt som hon med en stor tång klipper bort hud från min livmodertapp. Hon tycker att jag ser lite blek ut, vill att jag ska titta på bilden på blommor i taket. Vad hjälper blommor liksom när hon trycker kalla instrument rakt in i mig. Det är sexualitet för mig, ingenting annat. Att betala för att någon ska in och rota utan orgasmutdelning måste vara höjden av onaturlighet. Men det säger jag inte till Kristina, för hon är en mycket snäll och rar tant som inte höjer ett enda ögonbrynshårstrå när jag förklarar att jag inte brukar gå till gynekologen för att jag bara har haft sexuella relationer med fittmänniskor (ok - jag var inte så korrekt att jag använde det ordet, men jag önskar att jag hade varit det). Hon säger att hon förstår men att en kan få cellförändringar ändå. Härliga pedagogiska Kristina. Jag ska inte oroa mig, säger hon, det är bara en lightvariant som med största sannolikhet kommer att läka ut av sig själv. Mycket bra tänker jag för cancer i min livmoder hade varit höjden av ironi. Dessutom har jag haft nog av sjukdomar de senaste åren. Cancer i synnerhet.

Formuleringstorka

Jag kan inte formulera mig, känslobeskrivningarna av helgens upplevelser far förbi i separata ord, omöjliga att skapa meningsbyggnad av. Hon är så fin, å vad hon är fin, så ofattbart fin.

Fjärilarna i magen har dragit dubbla linor amfetamin och det krävs ofantliga mängder energi för att lätta på den blytunga gaspedalsfoten. Men Kloka Vännen påminner mig och jag vet att jag måste lyssna för henne kan jag inte komma undan, inte prata mig runt, hon vet vad som är bäst för mig. Jag har dock inga som helst planer på att flytta foten till bromspedalen, men att lätta på gasen en smula kan nog inte skada.

Ömsesidighet är fint. Och stalkingrädslan var inget problem. Bara sådär.

Jag äter frukost med Assistenten, hon pratar viktigheter som alltid och vi garvar ikapp åt den lesbiska ankdammen. Befriande, mycket befriande, att bara garva åt den ruttna dammjäveln.

Hon är så fin, så sjukt fin. En tiopoängare säger jag, kollegan tycker att vi ska spä på skalan och säger att hon fan är en femtonpoängare. En helt korrekt analys faktiskt, mitt i prick.

Inte stalka!

Har funderat hela dagen på hur en ska beskriva känslan. Men orden finns inte. Målade på terapin istället, massa färger, bara massa färger, alla kritor som fanns, i en enda röra. Och bara ett ord. Komplett. Men det räcker inte heller till. Min bröstkorg skakar och jag hatar att ord, när jag skulle behöva dem som mest, är bristfälliga, intetsägande, ickebeskrivande.

Jag knyter mina kallsvettiga händer och tänker att jag inte får tappa bort mig själv. Inte tappa bort, inte förlora, inte en gång till. Får inte heller stalka, inte inte stalka. Inte skrämma, inte bli sådär jobbig. Vänta, vänta, vänta. Men vill ändå veta, vill veta NU, vad det här är? All in my head? En reminder? Eller något annat? Oavsett vad så är det på riktigt nu, skrämmande på riktigt.

Om jag faller och det inte är ömsesidigt kommer jag slå mig blodig och kravla runt i mina egna inälvor. Det vet jag, alldeles säkert. Jag vet hur det känns och jag vill aldrig aldrig känna det igen. Så inte falla, inte falla, inte än, inte nu. Vänta, vänta, vänta. Varför blir det såhär? Nu? Redan?

Inte stalka.
INTE INTE stalka.

Min mobiltelefon är en landmina igen, men den här gången på ett annat sätt, ett helt annat sätt, smspip betyder inte längre ångest, det betyder något helt annat. Tonårsfjärilar, klimakteriesvettningar och hjärtklappning i ett litet välpaketerat kitt. Jag skrattar åt mig själv men halva skrattet fastnar i halsen. Det är roligt, men inte så roligt, bara nästan.

Jag känner i alla fall att jag lever, känslan är löjligt övertydlig. Inte stalka, inte stalka, inte stalka, inte inte inte stalka. Fan!

Bubblighet och Biodling

Jag har, med hjälp av praliner och många många timmars sömn, återhämtat mig från chocken. Jag har i och för sig fortfarande svårt att äta, speciellt när det ramlar in Snyggtjej-sms, men det går. Praliner funkar, praliner är nice shit. Jag är rakryggad och bubblande lycklig. Spöket och Kexet är borta, totalt frånvarande, puts väck, det är färdigt nu. Bara sådär. Jag är ren, helt ren och strålande klar. Mina ansiktsmuskler är avslappnade och mitt uttryck är ett annat, ett helt annat. Det spelar fortfarande ingen roll om Snyggtjejen inte vill för det finns fler. Det finns fler! Kanske inte överdrivet många, men de finns. De finns! Det känns som att min lägenhet är ett Buckingham Palace trots allt och ingenting är längre omöjligt, ingenting.

Jag är tillbaka på jobbet dessutom. Min bubblighet märks även här. Jag älskar mitt jobb nu. Jag älskar att jag är priviligerad som får jobba med sådana viktigheter som jag gör. Ett problem bara, Assistentens stol står kvar vid mitt bord, tom. Jag gillar inte det, vill att hon ska vara här och piska på min arbetstakt och hjälpa mig att styra upp på sitt ödmjuka lite småbossiga vis. Om jag inte ställer tillbaka stolen så kanske hon kommer tillbaka, så jag låter den stå och tänker att jag ska styra upp det där på något genomtänkt och smart sätt. Planer ska smidas och nya tankar ska formuleras. Det är ett nytt år nu, även på jobbet.

Leverans av material
Jag: Jaha, var ska jag skriva på nu då..
Leveranssnubben: Längst ner till höger.
Jag: (skriver på)
Leveranssnubben: I dag har jag finhandskarna på mig vettu, de här papprena är så svåra att ta isär nu på vintern, man får så torra händer.
Jag: Ja, det får man ju..
Leveranssnubben: Men vet du vad, jag har fått handsalva nu när jag var över i Finland hos min dotter. Hon bor i Finland min dotter.
Jag: Jaha..
Leveranssnubben: Hennes svärfar är biodlare förstår du, han har 200 bikupor som hobby, så det var honung i handkrämen.
Jag: Jaha, det är säkert bra...
Leveranssnubben: Han skickar levande bin på posten vettu, han har små burkar och i dom stoppar han ner en drottning och sex bin, så skickar han startkitt för biodling till folk på posten.
Jag: Oj då, det var värst...
Leveranssnubben: Ja visst vettu, det kostar 300 spänn.
Jag: Oj då, det var inte billigt...
Leveranssnubben: Nej, det kostar vettu. Ha en bra dag nu!
Jag: Detsamma, hejdå.
Leveranssnubben: Hejdå.

Människor är bra märkliga ibland.

Mental utrensning

Nu jävlar händer det grejer, coola grejer.

Hon vet inte vad hon gör men en dag ska hon få veta. Hon dyker upp i mitt liv från ingenstans och agerar ovetandes levande exempel på att det faktiskt finns personer där ute som både är tokvrålsnygga OCH blixtrande intelligenta. När blev jag senast attraherad av någon med den lycksaliga personlighetskombinationen? Har bara hänt ett fåtal gånger, tydligast med Spöket.

Vi går, pratar, går, pratar, står stilla utan mål och pratar ännu mer. Hon utmanar och stimulerar mitt intellekt och min verbala förmåga, på samma sätt som jag är van att mina vänner gör hela tiden, inget konstigt med det. Det märkliga är att hon SAMTIDIGT attraherar mig så att jag får hjärtklappning. Det är kombinationen som gör mig nervös, inte den verbala utmaningen och stimulansen i sig, för den är jag van vid och den njuter jag av varje liten sekund. Jag vill inte att hon ska gå, jag vill att hon ska fortsätta att stå framför mig och tala om saker av vikt SAMTIDIGT som hon ska fortsätta vara så het så att hon bränns. Jag vill se kombinationen med egna ögon i många många timmar till, mitt framför min nästipp. Det skulle inte spela någon roll om hon tycker att jag är fulast i världen och aldrig skulle kunna tänka sig att ta i mig, ens med tång. Det är helt oviktigt egentligen. Bara jag får fortsätta uppleva hennes unika personlighetskombination lite lite till så är jag mer än nöjd.

Upplevelsen skakar mig i grunden. Jag kan inte sova. Jag ligger vaken, först med den sexuella frustrationen pumpandes genom kroppen, sen händer det något. Ett annat medvetandetillstånd kanske, en utrensning helt klart, något rent och strålande. Jag kallsvettas, mina ögon far fram och tillbaka bakom mina ögonlock helt utom min kontroll, jag får någon form av lyckoenergikramper i hela kroppen, jag svettas och fryser om vartannat. De sista molekylresterna från både Kexet och Spöket lämnar min kropp tillsammans med mitt mensblod och kvar ligger jag, tömd och utochinvänd. Jag sover inte på hela natten, inte en blund.

Att Kexet skulle försvinna förvånar föga, men Spöket. Det har tagit år och nu vet jag, nu vet jag att det inte handlar om henne. Det handlar om hennes personlighetskombination. Det finns fler som Spöket där ute, jag har aldrig vågat tro på det för jag har aldrig riktigt sett det, förrän nu. Snyggtjejen är en av dem, finns hon så måste det finnas fler. Vill inte hon så finns det fler. Nu vet jag det, inte för att jag har upprepat det så många gånger så jag börjat tro att det är sant utan att egentligen tro på det, utan jag bara vet det. Jag bara vet att det är sant. Få saker har någonsin varit tydligare.

Jag går på adrenalin och nikotin i dag. Jag slutade äta i går när hon klev in genom dörren och jag har inte kunnat äta sedan dess. Mat känns överflödigt. Jag skulle kunna leva på energin från upplevelsen av gårdagens möte i flera månader utan att äta och ändå gå upp i vikt.

Prästen säger "remember who you are" igen. I en sekund vill jag gråta när minnesbilderna far förbi. Men de försvinner fort och sedan vill jag tappaandanskratta mig rakt in i framtiden. För jag vet att den är ljus och jag vet att jag, nu äntligen, på riktigt kommer ihåg vem jag är igen. Tänk att jag kunde glömma bort det så länge. Men nu vet jag igen och jag lever. Äntligen.

Värsta dissen ever, eller?

Nu är det verkligen vardag, fortfarande datorlös och snökall vardag. Jag har alltid trott att mobilt bredband just betyder mobilt bredband men så är tydligen inte fallet när en har en mac. Men herregud, sa supportern, har du en mac, då måste du gå in på hemsidan och ladda ner drivrutinerna för att kunna installera modemet. HUR ska jag kunna göra det när det är just en fungerande uppkoppling jag behöver för att kunna komma åt deras jävla hemsida?? Moment22.

Jag och Skrotan agerar fjortisar så hårt i dessa dagar. Vi ägnar timmar åt "amenbahallå, vad betyder det här sms:et liksom, tror du att hon är intresserad eller är hon bara gullig? jag sa och hon sa och sen sa jag och dåååå sa hon, ahhhhh jag dör, vad betyder det, ba halla, vad tror du?"-dialoger som ingen av oss blir klokare av. Det slutar med att vi viker oss dubbla av skratt inför vårt pinsamma tonårsbeteende. Vi är 30+ nu, vi borde veta bättre.

Värsta dissen ever, eller?
Jag: Min tunnelbana går om 10 minuter...
Snyggtjejen: Min går om 15...
Jag: Min går tidigare än din så du kan ju följa med mig istället, då får du åka tidigare, haha.
Snyggtjejen: hahhaha, säger du det...
Jag: Ja, det säger jag, bestäm du.
Snyggtjejen: Nää, det går inte, jag har tvättstugan i morgon...
Jag: (höjda ögonbryn, uppgivet skratt) Du kom inte på en bättre ursäkt...
Snyggtjejen: Men alltså, det är sant, jag har tvättstugan..
Jag: Jaja, whatever... hahahha..
Snyggtjejen: Men det är faktiskt sant...
Jag: hahahahahahhaa...

Vad tror du som läser det här? Är det västa dissen ever? Eller är det ok att dissa någon pga en tvättid? Själv har jag nämligen ingen aning... men roligt var det!

Jag älskar verkligen mitt liv!

Facebookhat

Jag plågar mig själv nu, hårt, så hårt. Jag facebookklickar till ställen som definitivt kommer få mig att aldrig mer vilja äta. Precis när jag har terapeutpratat om maten i två timmar och faktiskt kommit närmare vissa knutars lösning så klickar jag dit jag inte ska. Knutarna dras åt igen och jag vet, på fullaste allvar, inte hur jag ska klara av kvällen.

Att köpa en ny mobil kanske hjälper. Eller att ta ett djupt andetag. Jag ska pröva en kombination och hoppas på att jag kan få i mig någon form av näring på vägen. Jag ska ska ska lugna mig och tänka att jag egentligen visste det och att det egentligen är bra, till och med mycket bra.

Men faktumet att ingen längre vill ha mig kommer att förfölja mig vart jag än går i dag, och många många dagar framöver.

Datorlös

Sådär ja, nu är jag här, nytt år, nya tider. Nu är det dags för annat må jag säga. Bakfyllan till trots så ser jag ändå klarare än på länge. Självbildens suddighet börjar sakta klarna och jag tycker om bilden jag ser bakom den lättande dimman.

Jag har varit tokfull på homogaykalas och sjungit singstar, något som Skrotan aldrig trodde skulle hända, så nu är hon chockskadad lilla Skruttan. Men jag vet att hon tycker att jag är härlig, trots att jag dissar filmen och är bloggberoendeantisocial så tycker hon att jag är härlig. Det hon inte ser är att hon är härligare. Hon peppar mig och vill att jag ska börja dejta. Och hon har rätt, jag börjar känna mig redo för dejtande och annat..


Telefonsamtal med Snuttjejen

Jag: Jag tror att jag börjar känna mig redo att börja dejta.
Snuttjejen: Eehhh, dejta?
Jag: Ja, dejta, det vill jag göra, det vore spännande, jag tror att jag skulle klara av det nu.
Snuttjejen: *skrattar* Du vill ha sex!
Jag: *skrattar ironiskt* Jooo kanske det...
Snuttjejen: Mohahahahaha, du är kåt din jävel!
Jag: *skrattar hysteriskt* Nu försökte jag faktiskt uttrycka mig lite fint här och jag tycker faktiskt att det vore trevligt att dejta...
Snuttjejen: Tror du inte att jag känner dig? *skrattar*
Jag: Ehhh, jo det förstås.. men jag vill faktiskt dejta också...

Mitt största problem just nu är min datorlöshet. Hur ska jag kunna upprätthålla min image som superbloggande powerflata utan dator i mitt hem? Det går bara inte. Men pengarna lyser med sin frånvaro efter flytt och annat så jag får förlika mig på de vackra vännerna och räkna ner till den 25e.

Om det är någon som har en laptop till övers får ni gärna tänka på mig!