Sexualitet och Empati

Empati är en av de mänskliga egenskaper som jag värderar absolut högst. I alla mina relationer är empatin oerhört viktig, om den av någon anledning ger vika så leder det, i princip uteslutande alltid, till en relations- och förtroendekris från min sida. Jag ser det även som mitt eget ansvar att utveckla och vårda min egen empatiska förmåga. Med empati menar jag främst att kunna sätta sig in i andra människors situation och, så gott det går, försöka förstå deras verklighet. Jag tycker själv att jag överlag är ganska bra på det. Jag har tränat mig själv i empatiskt tänkande och jag ser den träningen som en livslång process. Ju närmare min verklighet andra människors verklighet är, desto lättare med empatin, ingen värdering i det egentligen, bara logik. Ju längre bort, desto svårare. Och det är där skon börjar klämma, för på en punkt är jag fullkomligt empatiskt värdelös. Sexualitet.

Jag har den stora stora lyckan att ha en sexualitet i princip helt och hållet fri från negativitet. Jag har inga historier bakom mig som inkluderar sexuella övergrepp eller trakasserier. Jag är fittfödd (Tack Blomma för det ordet!) och oerhört nöjd med det. Jag har onanerat så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft sex med någon enbart för att få bekräftelse. Jag har alltid satt min egen njutning högt utan att för den skull sätta mina partners njutning lägre. Jag har mycket bra kontakt med min kropp och stenkoll på vad som funkar och inte funkar för just mig. Jag låter aldrig mina sexuella gränser bli en diskussionsfråga. Jag får multipla fontänorgasmer på löpande band. Jag har aldrig låtit min kroppsångest och min märkliga matuppfattning påverka min sexualitet, den har alltid varit fristående från det, en koppling har egentligen aldrig funnits. I det stora hela så är min sexualitet en av få av mina byggstenar som inte är kantnaggad eller sönderslagen. Tvärtom, den glänser och jag är så tacksam för det att jag inte sällan blir rörd till tårar när jag tänker på det. Fantastiskt härligt för mig, på alla sätt, men..

På senare tid har jag märkt att min förmåga till empati, inför människor som inte har en lika oskadad sexualitet som jag själv, är i princip totalt frånvarande. Hur jag än kämpar och försöker förstå hur det måste vara så går det bara inte. När empatin brister bli jag hård, barsk, kall, rentav dömande i vissa fall. Jag kommer på mig själv att tänka hemska tankar och när det händer känner jag mig som den mest vidriga människan i världen. Som en överklassunge som inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det är att inte ha mat på bordet varje dag. Att det dessutom finns människor som inte ens har ett bord skulle nämnda överklassunge inte ens kunna ta på allvar. Jag är ingenting annat än ett normativt as för jag kommer på mig själv med att tänka exakt precis så angående människor, som av olika anledningar, aktivt väljer bort sex. Varför krångla, det är väl bara att knulla liksom. Intellektuellt VET jag såklart att det inte är så, men jag kan inte relatera till det känslomässigt, det går inte. Och jag är dessutom livrädd för att försöka förstå för mycket, livrädd att det ska skada min egen sexualitet. För om det skulle hända skulle jag aldrig förlåta mig själv.

Fy fan för mig. Jag tror att jag är så himla fin, så himla förstående, så himla himla härlig hela tiden. Det är jag inte. Jag är en stor egoist som dömer hej vilt. Jag uttrycker mig klumpigt när jag försöker peppa, jag känner mig som ett känslomässigt frågetecken inför människors problem, jag borde faktiskt bara hålla käften.