Ett och ett halvt

Kommer ni ihåg Grodkvinnan? Det är Grodkvinnan och hennes man som bor i den lägenhet som jag och Festmannen ska flytta in i. När jag talade med Grodkvinnan första gången konstaterade jag två saker.

Ett: Hon är paranoid.
Två: Trots att hon är paranoid så gillar hon, av någon anledning, oss.

Jag var mitt allra trevligaste jag och fick henne på så vis att yttra orden: "det är inga problem att ni vill flytta in redan den 29e, vi kommer att flytta den 16e redan och det tar ju inte två veckor att städa. Ni kan få nycklarna redan den 24e"

Gött mos tänkte jag, bokade flyttbil och jagade rätt på folk med starka armar.

I går, mina vänner, i går flippade Grodkvinnan. Överlämningen av nycklarna har dragit ut på tiden så igår hade vi kontakt i syfte att bestämma en tid i dag för att ses och lämna över nämnda nycklar. Detta ledde till att jag fick mig ett par rejäla avhyvlingar både från henne och hennes man. Nedan följer ett urval av de citat som yttrades. Håll till godo kamrater, detta är galenskap på maxnivå.

"Vad är du för en människa egentligen? Komma här och säga att vi hade kommit överens om att ni ska få nycklar redan i morgon, du ljuger!"
"Vem tror du att du är som ringer och trakasserar oss klockan åtta på morgonen, vi vet att det är du!"
"Vi tänker inte ge er några nycklar till VÅR lägenhet förrän söndag kväll, vi vet inte vilka ni är och vad ni egentligen kommer att göra i lägenheten under helgen."
"Lilla tjejen, lyssna nu, du verkar inte förstå hur det går till när man flyttar i STOCKHOLM, du får nycklarna klockan tolv söndag natt, fram tills dess är lägenheten VÅR!"
"Jag tror inte att du förstår, vi har faktiskt BARN, vi är en BARNFAMILJ, man kan inte flytta med barn hur som helst, men det vet du väl ingenting om för du har väl inga barn, lilla tjejen."

Jag försökte allt.

Jag försökte förklara att det inte är jag som ringer dem klockan åtta på morgonen, att jag oftast inte ens är vaken vid denna tidpunkt. Jag försökte förklara att min upplevelse är att vi kommit överens. Jag försökte köra gulliga och ursäktande stilen. Jag försökte förklara att vi inte kommer vandalisera lägenheten. Jag försökte mig på förslaget att skriva papper på att vi är ansvariga för lägenheten lördag och söndag. Jag frågade rakt ut om de vill ha pengar, om det är det som det handlar om. Ingenting fungerade.

När mannen i fråga kallade mig för "lilla tjejen" första gången brast det för mig och jag röt tillbaka och talade om för honom att så talar han inte till mig. Efter det var det kört. Det enda de går med på är att vi möts upp utanför lägenheten klockan 24:00 natten mellan söndag och måndag och att vi får nycklarna då.

Det hela är absurt. I går tjöt jag. I dag skrattar jag för jag orkar inte tjuta mera. Förbannade paranoida Grodkvinna. Jag hatar henne, jag gör verkligen det och jag hatar inte människor, det är liksom inte min grej att hata människor. Men henne och hennes uppblåsta man hatar jag verkligen just nu, av hela mitt hjärta.

Två

Nedräkningen fortsätter. Två dagar och två nätter kvar sedan är mitt skokartongsliv över för (förhoppningsvis) alltid.

Underbart!

Tre

Jag tänkte att jag ska göra en liten nedräkning här på min fantastiska blogg. Om tre dagar flyttar jag äntligen. Som jag har längtat, ni anar inte.

Så mycket mer att blogga om har jag inte just nu på grund av att mitt liv går i ett i ett i ett just nu. Jag bor i flyttkartonger, jag jobbar satan, jag dejtar fina tjejen och jag är allmänt glad och stressad.

Så snart jag kommit i ordning och fått igång mitt nyinförskaffade turbomegaXLsuperpowerbredband så kommer det bli andra bullar här på bloggen. Så håll ut kära vänner, jag överger er inte. Det är bara lite mycket nu..

Ett bekymmer mindre

Mitt liv är, som den trogna bloggläsaren sedan länge har förstått, allt som oftast en lesbisk soppa. Den främsta soppkokaren av alla flator jag känner är mitt ex, hon har en förmåga att soppa till det varhelst hon sätter sina små fötter, inte sällan för att ett av hennes mindre charmiga personlighetsdrag heter svartsjuka.

Det fanns en tid då vi var tillsammans då denna svartsjuka fick mig att glömma bort vem jag var. De falska anklagelserna haglade och en av de personer som hon hakade upp sig mest på av alla, var den brud som jag nu dejtar. Det är snart ett och ett halvt år sedan jag dumpade mitt ex för ett mycket bättre liv men jag har ändå bävat för att tala om för henne att jag nu dejtar bruden som under vår tid tillsammans var en återkommande svartsjuketrigger. Eftersom exets hjärna inte sällan är ganska ologisk skulle hon kunna tolka mitt och brudens nuvarande dejtande som ett bevis på att det hon trott i alla år, nämligen att jag och bruden har haft ihop det hela tiden, är en sanning.

För ett par dagar sedan bestämde jag mig. Hon får tro vad fan hon vill, jag bryr mig inte längre. Vill hon välja att tro att jag ljuger så får hon välja det, skit fucking samma. I dag ringde hon.

Exet: Hej, vad gör du?
Jag: Jag jobbar.
Exet: Jag är utanför ditt jobb, vill du dricka kaffe?
Jag: En snabbkaffe i så fall.

Fem minuter senare över en kaffe och macka.

Exet: Du äter dåligt...
Jag: Ja...
Exet: Är du sjuk?
Jag: haha, nej...
Exet: (bekymrad min) Vad är det då?
Jag: (djupt andetag) Jag träffar någon...
Exet: (stora ögon) Va??
Jag: (ler) Ja... och då kan jag ju inte äta..
Exet: (skrattar) Men berätta då, vem är det?
Jag: Det är väldigt nytt och så..
Exet: Jaja.. men vem är det?
Jag: (djupt andetag igen) Jag tycker att det är lite jobbigt att säga det här till dig.. jag vet inte vad fan du kommer att tro..
Exet: (håller på att spricka av nyfikenhet)
Jag: Det är [ett namn]. (håller andan)
Exet: (stora ögon) Åh fan...
Jag: Det har inte varit nått innan, men du får tro vad du vill, jag bryr mig inte längre.
Exet: Äh, lägg av!
Jag: Vaddå?
Exet: Slappna av, det var då, jag har skärpt mig.
Jag: (sarkastisk ton, höjda ögonbryn) Det var fan på tiden du.
Exet: (störd min) Jajaja.. jag vet.

Ett bekymmer mindre, bara sådär.

Har ni bakat en lussefitta?

Jag har även pratat i telefon med Skrotan under det senaste dygnet.

Jag: Hej Skruttan, vad gör du?
Skrotan: (glad) Jag bakar!
Jag: Vad roligt!
Skrotan: (fnittrar) Min syrra har gjort en present till dig!
Jag: (skrattar) Va, vaddå?
Skrotan: (klurig röst) Vi har bakat lussekatter... (fnittrar)
Jag: (fattar vad som är i görningen, garvar) Har ni bakat en lussefitta?
Skrotan: (skrattar) Jaaaaa!!
Jag: Guuuud vad roligt! Är klittan ett russin?
Skrotan: (skrattar) Jaaaa... den är till dig!
Jag: En lussefitta!
Skrotan: Jaaaa, du måste få den nästa vecka innan den blir gammal!
Jag: (skrattar) Ja, absolut!
Skrotan: (skrattar)
Jag: Ni är så jävla söta! Ni har bakat en lussefitta till mig! Du måste hälsa jättemycket och tacka!
Skrotan: (skrattar) Det ska jag, du får den nästa vecka!
Jag: Tack snälla, ni är gulliga!

If you can find a better pussy - fuck it

Jag och Festmannen har haft en liten sms-dialog i dag förstår ni.

Jag: Mina bloggläsare är ute efter dig apropå mitt senaste inlägg. Jag funderar på att hyra ut dig som liggaförmedlare.
Festmannen: [Festmannens för- och efternamn], liggaförmedlare.
Jag: Det är exakt det som det borde stå på ditt visitkort!
Festmannen: Konsult inom Ligga.
Jag: Leg. liggaförmedlare.
Festmannen: Nu med liggagaranti. Pengarna tillbaka om du inte får ligga.
Jag: haha, du ska vara dyr också eftersom du kan garantera hög liggakvalité. Jag är din främsta referens på den punkten.
Festmannen: "Läs mer om [mitt namn] som hittade sitt fantastiska ligg genom liggaförmedlingen [Festmannens namn] Ligga"
Jag: Jag DÖR! [Festmannens namn] Ligga it is! Vi måste se till att få media på det hela så är din nya karriär kirrad.
Festmannen: "[Festmannens namn] Ligga - Vi kan ligga"
Jag: Sannerligen! Jag tror bestämt att vi har kommit på årets bästa affärsidé. Tänk på alla människor som letar ligga utan framgång, de kommer att betala dyra pengar för dina tjänster.
Festmannen: Ja men visst! Jag kanske borde börja med att hitta ett ligga åt mig själv..
Jag: Fast det är ju mitt jobb nu, jag är ju skyldig dig ett ligga. Problemet är bara att jag inte är en lika bra liggaförmedlare som du...
Festmannen: "[Festmannens namn] Ligga - If we don´t have it, you don´t want it" eller kanske "[Festmannens namn] Ligga - If you can find a better pussy, fuck it"
Jag: Jag DÖR, på riktigt.. Jag orkar inte.. :)

JAG blir sexuellt frustrerad av att ni inte ligger

Att jag har träffat någon som jag både har dejtat och legat med har ni fattat vid det här laget, eller hur? Jag har dock utelämnat en detalj som i sammanhanget är av stor betydelse. Festmannen, min gamla trogna vapendragare, hade ett finger med i spelet förstår ni. Ett ganska fett finger dessutom för utan det fingret hade det inte blivit något ligga av. Nåja, i alla fall inte nu.

På en klubb nära dig

Festmannen: Varför ligger du inte med [ett namn]?
Jag: (skrattar) Ja du.. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har tänkt tanken..
Festmannen: Men varför gör du det inte då?
Jag: Äh, hon vill inte..
Festmannen: Det vill hon visst!
Jag: Är du dum eller?
Festmannen: Hon pratade om dig nyss.. jag är säker på att hon vill.
Jag: Va i helvete!! Tala ut!
Festmannen: Jaa.. hon pratade om dig, hon vill!
Jag: Du är fan dum i huvudet, det vill hon inte alls.
Festmannen: Dumma jävla flata! Vill du eller vill du inte?
Jag: (garvar) Jag vill för fan!
Festmannen: Då så, jag ska prata med henne.. (börjar gå iväg)
Jag: Neeej för fan... väänta.. (försöker springa efter honom men fastnar mellan två långa bögar)
Festmannen: (skriker på håll) Stanna här sa jag, jag är snart tillbaka.
Jag: (hänger vid baren i några minuter och fattar ingenting)
Festmannen: (kommer tillbaka, ler) Då så, fixat, hon säger att du får ligga med henne när du hittar henne.
Jag: Va i helvete! Va fan håller du på med??
Festmannen: Du är så jävla trög..
Jag: Jag fattar noll, du driver med mig...
Festmannen: (börjar bli irriterad) Jag blir fan galen, vad tror du om mig? Va? Skulle jag driva med dig på det sättet?
Jag: Näe.. det skulle du inte, men...
Festmannen: Jag tror inte att du förstår vidden av det hela. JAG blir sexuellt frustrerad av att ni inte ligger!
Jag: (asgarvar rakt ut)
Festmannen: Seså, iväg med dig!
Jag: Allvar?
Festmannen: Ja för i helvete. Dumma jävla flator, allt får man göra åt er. (ler)
Jag: (garvar) Okej... jag går då... (ger mig iväg)
Festmannen: Bra där!

Ett par minuter senare

[ett namn]: Där är du ju, var har du varit?
Jag: Letat efter dig... Det går ett rykte här som säger att när jag hittar dig så får jag ligga med dig.
[ett namn]: (skrattar rakt ut)
Jag: (ler) Stämmer det?
[ett namn]: (ler) Ja, det gör det.

Festmannen säger nu att jag är skyldig honom en liknande manöver. Han snackar om tjänster och gentjänster. Jag jobbar på saken så gott jag kan.

Det är ett mycket dekadent liv

Jag har varit på dop. Det var så vackert att jag i hemlighet grät en svätt. Min fina vän Syndsyster och hennes vackra man var så otroligt fina, för att inte tala om huvudpersonen, som jag väljer att kalla för Lillflingan.

Eftersom jag och Syndsyster alltid har kallat varandra för just Syndsystrar så är det självklart att jag är Lillflingans Syndmoster. Det sms som jag skickade till Syndsyster 2 minuter innan utsatt starttid för själva dopet får illustrera att det är ett namn som passar mig utmärkt.

Jag gör skäl för namnet Syndmoster i dag ska du veta.. Jag drack tequila igår, jag har legat så inuta helvete hela natten (hehe), jag missade tåget och dessutom har jag glömt min plånbok hemma, har därför inte haft några pengar att köpa mat för, har därför inte ätit på typ ett dygn. Jag borde heta Megasyndmoster. Det är ett mycket dekadent liv. Nu är jag iaf framme om 2min. PussKram

Ni fattar vilken fantastisk förebild jag kommer att bli för det lilla barnet!

Hur många av dina ex har hon legat med?

Oraklet: Vem fan ligger du med?
Jag: [ett namn].
Oraklet: Jaha, är hon ett bra ligga?
Jag: (ler) Ja, guuud ja!
Oraklet: Bra, hur många av hennes ex har du legat med?
Jag: Ehh.. noll.
Oraklet: Bra, hur många av dina ex har hon legat med?
Jag: Ehh.. noll, vad jag vet..
Oraklet: Bra, hur gammal är hon?
Jag: 33. OCH hon har ett liv, en karriär på gång och allt det där du vet..
Oraklet: Bra.

Slutsats: mina heterovänner har varit med förr och de vill mitt bästa.

Fem fina flator och en lesbisk fittsoppa

Nedan följer ett exempel på hur det skulle kunna gå till i den så kallade "flatvärlden". Fem fina flators liv skulle, till exempel, kunna vävas ihop till en kamratgrupp på följande vis:

Flatan1 och Flatan2 har ett flirtigt förflutet men eftersom ingen av dem någonsin "chansar" så händer det ingenting mellan dem på väldigt länge, vi snackar år. Flatan1 är bästa vän med Flatan3, det har de varit länge, även här snackar vi år. Flatan1 dejtar under en kortare tid Flatan4. En dejtinghistoria som inte slutar som dejtinghistorier bör sluta men som ändå leder till att de blir vänner. Flatan 4 har en bästa vän; Flatan5.

Flatan3 börjar umgås med Flatan2, detta leder till att även Flatan1 och Flatan2 börjar umgås, efter ett mångårigt uppehåll. Flatan1 börjar i samma veva lära känna Flatan5 bättre eftersom hon är vän med både Flatan3 och Flatan4.

Flatan1 objektifierar i hemlighet Flatan2 men bestämmer sig för att lägga känslorna kopplade till objektifieringen i en låda och stoppa in den i garderoben. Dels för att Flatan2 inte verkar intresserad och dels för att Flatan1 har vissa svårigheter med att "komma över" Flatan4.

Samtliga flator hänger med varandra under en period. Flatan1 fortsätter att förvara sin låda i garderoben samtidigt som hon sakta men säkert, dag för dag, börjar "komma över" Flatan4. Detta sker i takt med att Flatan4 försvinner ut ur Flatan1s liv. Flatan1 är alltjämt bästa vän med Flatan3 och hon börjar även bli bra vän med Flatan5.

Vid en rad tillfällen händer det att Flatan1, Flatan2, Flatan3 och Flatan5 hänger och går ut tillsammans. Flatan4 däremot verkar sakta försvinna ut ur kamratgruppen.

Någonstans under vägen blir Flatan5 intresserad av Flatan2. Vid ett par tillfällen berättar och/eller antyder Flatan5 detta för både Flatan1, Flatan3 och Flatan4. Flatan2 däremot får ingen information om detta intresse. Eftersom Flatan1 fortfarande har sin låda i garderoben får detta henne att tänka "oh my fucking god" samtidigt som hon bestämmer sig för att försöka hålla sig utanför det hela. Ingen vet någonting om den låda som Flatan1 har i garderoben, inte ens Flatan3, vilket är mycket ovanligt. Flatan1 berättar annars om det mesta för Flatan3.

Efter mycket om och men leder dock det ena till det andra till det tredje för Flatan1 och Flatan2. Med lite hjälp på traven blir det uppenbart för Flatan1 att Flatan2 också har en låda i garderoben och de ligger tillslut. I samma veva som Flatan1 och Flatan2 börjar ligga (vi snackar typ samma dag) träffas Flatan3 och Flatan4. Flatan4 berättar då (varför kan en verkligen undra) för Flatan3 att Flatan 5 är "väldigt intresserad" av Flatan2. När Flatan3 får den informationen av Flatan4 vet hon redan om att Flatan1 och Flatan2 har legat och även att de planerar att dejta. Varken Flatan4 eller Flatan5 vet, vid detta tillfälle, någonting om Flatan1 och Flatan2s liggande och planerade dejtande.

Stackars lilla Flatan3 hamnar i och med detta i en mycket olycklig situation som skulle kunna stavas "bli indragen i någonting som inte har ett dugg med henne att göra". Hon konsulterar Flatan1. Flatan1 minns tydligt att Flatan5 antytt att hon är intresserad av Flatan2, men hon har inte fattat att det var så allvarligt. Flatan1 tolkar nu "mycket intresserad" som just "mycket intresserad" och känner sig som the bad guy i sammanhanget. Flatan1 har ingen aning om hur hon ska hantera situationen så hon bestämmer sig för att konsultera Flatan2 med informationen, hon ser liksom ingen annan utväg. Flatan2 får nu, för första gången, informationen om att Flatan5 är "mycket intresserad" av henne.

Flatan1 och Flatan2 tycker att det hela känns minst sagt jobbigt och de bestämmer sig för att ta det varligt eftersom de båda gillar Flatan5 som fän och inte vill att hon ska bli ledsen. Ingenting blir dessvärre som de tänkt sig. Olyckliga oförutsedda omständigheter leder till jobbiga situationer och konflikter i kamratgruppen uppstår.

Samtliga Flator är av den sorten som ofta uttrycker hur "jobbig flatvärlden är med alla sina intriger". Flatan1 finner detta en smula roande.

Vidare känner Flatan1 att hon vill gräva ner sig någonstans och spola ner alla ruttna lesbiska fittsoppor i en toalett. Dessutom blir hon en smula provocerad av att just den här lesbiska fittsoppan tar massa fokus ifrån det trevliga faktum att hon äntligen har hookat upp med Flatan2 på det sätt som hon i hemlighet länge velat.

Ungefär så skulle det kunna gå till i "flatvärlden".

blöja eller cancer?

På grund av min operation har det uppkommit en rad bekymmer. Ett av dessa bekymmer kommer jag nu att blogga om, de övriga kan den fantasirika och snabbtänkta lätt räkna ut själv.

Jag får inte använda tampong på ytterligare en vecka. Jag fick min mens i morse. Ni fattar grejen. Jag måste använda binda. Jag hatar bindor. Det känns som att gå omkring med blöja. Jävligt hett, not. Jag har retat mig på den jävla blöjan sedan klockan åtta i morse. Den gör mig tokig, jag hatar den och jag känner ett ständigt behov av att beklaga mig.

Jag är rädd att min roommate på jobbet börjar tröttna nu trots att jag var inkännande nog att inleda min klagoharang med frågan "är det okej för dig att man pratar om mens". Hon svarade ja, jag misstänker att hon ångrar det nu.

Fast vid närmare eftertanke. Hade jag inte opererat bort mina cellförändringar hade de kunnat utvecklas till cancer. Blöja eller cancer, det är bara att välja liksom. Ibland är livet fantastiskt med alla valmöjligheter som det bjuder på.

Men jag ska snart gå på en dejt (den här gången är det ingen tvekan om att det är en dejt på riktigt - jag har frågat, flera gånger dessutom) så jag är glad ändå. Det ni!

Veckans gåta

Veckans gåta:

Varför har personen bakom den här bloggen inte bloggat på tre hela dagar?

Fint pris utlovas till den som levererar den gissning som bäst stämmer överrens med den verkliga förklaringen. Gissning lämnas i form av en kommentar eller ett mail till vardagsanalys@hotmail.com

Om graviditeter

Jag har länge tänkt att jag ska blogga om dagens ämne, men jag har inte klarat av det eftersom jag har blivit så arg varje gång jag har tänkt på det. Nu tänkte jag dock göra ett försök.

Ibland händer det att jag umgås med personer, oftast "flator", som både är väldigt oreflekterade när det kommer till kön och extremt homonormativa. Detta kan till exempel yttra sig genom att de kallar alla hbtq-personer för "gay", vilket naturligtvis är en grov felsägning och en typisk "qx-skada" om ni frågar mig. Qx är för övrigt en tidning som jag knappt kan läsa sedan mitt queeruppvaknande, men det kan jag blogga om en annan gång, åter till "flatorna".

För en tid sedan befann jag mig i ett sammanhang tillsammans med ett gäng ytligt bekanta typiska "flator". Vi diskuterade kön och jag uppfattade ämnet som extremt laddat. Det hela kulminerade med uttalandet "att vilja bli kallad för hen, det tycker jag är lite väl". Där någonstans såg jag rött och bet min tunga blodig för att undvika en scen. Om en inte är van vid att säga hen kan jag förstå att det är svårt och ovant. Om en aldrig har problematiserat kön kan jag förstå att det kan bli väldigt rörigt och omtumlande när en börjar göra det. Men att tycka att det är "lite väl" att respektera människors könsidentitet på en så grundläggande nivå som det faktiskt handlar om när det gäller pronomen och använda det pronomen som människor själva föredrar, det tänker jag säger någonting om vad en har för människosyn i grunden.

För en längre tid sedan hamnade jag i en liknande diskussion med en helt annan ytligt bekant "flata", den gången om graviditeter.

Flatan: Jag såg en butchig tjej som var gravid en gång, det såg konstigt ut.
Jag: Varför då, graviditet har ju ingenting med kön att göra på det sättet.
Flatan: Vaddå?
Jag: Ja, du behöver ju inte se ut på ett speciellt sätt för att vara gravid.
Flatan: Nä, men ändå, det var lite skumt..
Jag: (börjar bli irriterad) Det enda som behövs för att bli gravid är en livmoder, ett ägg och en spermie, det har ingenting med könsuttryck att göra.. jag vet en kille som har varit gravid.
Flatan: (ser ut som ett levande frågetecken)
Jag: Han föddes som kvinna, med äggstockar och livmoder, han valde att utnyttja dem för att få barn, men det är ingen tvekan om att han är man.
Flatan: Men då är det ju en tjej..
Jag: Nej, han är man, född med en tjejkropp.
Flatan: Såg hon ut som en man när hon var gravid?
Jag: Han.
Flatan: Va?
Jag: Han, han är man sa jag ju. Han. Ja, det gjorde han.
Flatan: (funderar) Om jag skulle se en person som såg ut som en man vara gravid... det skulle jag tycka vore äckligt.
Jag: (blir tillfälligt döv, stirrar framför mig och tänker "hon sa inte det där") Så tycker inte jag att man kan säga.
Flatan: Nähä, men så känner jag.

Någonstans där dog vår dialog. Hennes citat har sedan dess legat överst på min lista över de mest idiotiska, kränkande och vidriga saker jag hört i hela mitt liv. Jag kan verkligen förstå att människors världsbild kan vändas uppochner av tanken på en gravid man, att det blir rörigt och förvirrande för folk om de aldrig har tänkt på det innan. Det fanns en tid då detta var rörigt för mig också så det har jag full förståelse för, men att ta sig utrymme att säga och stå fast vid att åsynen av en gravid man skulle vara äcklig, det säger återigen någonting om vad en har för människosyn i grunden. Saker såsom soprumslukt, bajs och rutten mat kan definieras som äckliga, gravida människor kan det inte.

Titta bara på den här bilden. Den är, av många anledningar, en av de vackraste bilder jag någonsin sett.


Dels är den vacker för att gravida människor är vackra. De utstrålar ett lugn och en harmoni som en annars sällan ser hos människor. Vidare är den vacker för att den utmanar kön och "moderskap" på ett väldigt tydligt sätt. Personen på bilden är man, det är ingen tvekan om den saken. Personen på bilden är också gravid, det går inte att säga någonting annat.

Bilden gör det tydligt att det en graviditet kräver är en person som har en livmoder och att ett befruktat ägg börjar dela sig i denna livmoder och utvecklas till ett barn under nio månader. Det är det och ingenting annat som krävs. Det krävs inte att personen som har nämnda livmoder i sin kropp identifierar sig som kvinna, det krävs inte heller att personen som tillhandahöll spermierna som befruktade ägget identifierar sig som man. Graviditet har ingenting med kön att göra på det sättet.

Påståendet "det behövs en man och kvinna för att det ska bli barn" är ingenting annat än en ren och skär lögn. Det behövs ägg+spermie som pluppar ihop och börjar dela sig och växer i en livmoder i nio månader. Thats it, varken mer eller mindre. Mer simpelt än så kan det knappast bli.

Vilka brudar?

Jag har tagit en snabbfika med mitt ex (also known as Kexet) i dag också. Jag gör det ungefär en gång varannan månad i syfte att behålla den någorlunda avslappnade och mycket distanserade relation vi numera har.

Kexet: Hur går det med brudarna?
Jag: Vilka brudar?
Kexet: Amen va fan, ligger du nått eller?
Jag: Nej, när skulle jag hinna det?
Kexet: (garvar) Du är störd.
Jag: (stoneface) Tack detsamma.
Kexet: Du borde ligga.
Jag: Jag får inte göra det nu, jag har opererat fittan.
Kexet: (exploderar i en skrattsalva) Du ÄR fan så jävla rolig.
Jag: (still stoneface) Ja, folk brukar säga det.

Jag behöver verkligen terapi

Jag är extremt traumatiserad. Jag klev upp klockan 06:15 i morse, bara det är traumatiserande nog eftersom jag vid den tiden på dygnet inte kan definieras som levande eftersom jag är en obotlig nattmänniska som finner det obeglipligt att arbetsdagar kan kräva att en måste gå upp vid denna okristliga tid. Ni fattar grundförutsättningarna. Ett sådant tidigt uppstigande kräver att allt går som det ska för att min kommande dag ska få ett någorlunda kvalitativt innehåll.

I morse gick det inte som det ska. Det satt en spindel i mitt badrum. Nu skrattar säkert några av er och tänker "kom igen, säg inte att du är rädd för de där krypen". Jag kan inte säga annat än att ja, det är jag, ordet rädd räcker dock inte, vi snackar om en riktigt omfattande fobi.

Denna fobi har funnits så länge jag kan minnas och det är verkligen en by the book-fobi med reaktionen omedelbar panikångest vid konfrontation. Mina första minnen av denna mycket ologiska reaktion har jag, med lite hjälp från mina föräldrar, daterat till när jag var i sexårsåldern. En av mina föräldrar kan dock intyga att fobin har funnits där i pincip sedan jag började prata. Denna förälder intygar att jag innan jag kunde prata skrek rakt ut tills spindeljäveln var avlägsnad. När jag väl började prata kompletterade jag skrikandet med frasen "ta bort den, ta bort den, ta bort den".

Detta har förföljt mig genom hela livet och begränsat mig på många olika sätt. Källarutrymmen och framförallt tvättstugor är extremt ångestladdade utrymmen för mig. Att vistas i lantliga miljöer likaså. En rad extrema scener kopplat till detta har utspelat sig genom åren och jag har utarbetat en rad strategier för att klara av en eventuell konfrontation. Genom åren har jag även haft "bättre" och "sämre" perioder. Under en period undvek jag att köpa tomater på grund av att den lilla "fjong" som sitter på tomater ser ut precis som en spindel och tanken på att plocka bort den med händerna.. det gick bara inte. Ni fattar nivån. Det hela är sjukligt.

Det var ett stort steg för mig den dagen jag vågade döda en spindel helt själv med hjälp av en sko. Jag trodde att jag skulle dö, jag hade skyhög puls och tårarna sprutade, men jag klarade av det. När jag väl lärde mig att döda spindlar själv nöjde jag mig inte med att slå till mitt offer en gång, nej jag slog och slog i panik och jag hade i början svårt att sedan använda de skor som jag hade dödat spindeln med, för att inte tala om att avlägsna liket.

Jag har försökt arbeta med detta på olika sätt. Under en period gick jag i bildterapi, där fick jag rita spindlar. När min terapeut första gången satte ett ritblock och en svart krita i näven på mig och uppmande mig att rita en enkel bild av detta vidriga djur, vägrade jag. När jag väl vågade tjöt jag och upplevde det hela som någon form och psykologisk tortyr. Men jag gjorde framsteg, det blev bättre, sakta.

För ett par år sedan gick jag i hypnosterapi. Det är det enda som egentligen har hjälpt. Det tog udden av det hela och under en period upplevde jag till och med att jag hade tagit kontrollen över fobin. Det är, som sagt, ett par år sedan nu, och fobin börjar komma krypande(observera ordvalet) tillbaka. Det har kulminerat under det år som jag nu har bott själv, eftersom ensamboendet innebär att om det dyker upp en spindel i mitt hem så måste jag hantera situationen helt själv. Det har gått ganska bra ändå, jag har dödat sammanlagt fyra spindlar inne i min lägenhet under det här året, det har varit väldigt jobbigt, men jag har klarat av det.

Denna "kontroll" försvann dessvärre i morse. Jag var för trött för att göra den "avscanning" av tak och väggar som jag annars numera gör per automatik och rent reflexmässigt varje gång jag kliver in i ett nytt rum. Jag var inte uppmärksam nog så när jag väl registrerade spindeln var den för nära, vi snackar ca 20 cm ifrån min näsa. När detta händer snackar vi microdelar av sekunder, mina reaktioner kommer fortare än jag hinner tänka och det är bara fullständig panik och flykt som gäller. Jag flyr samtidigt som jag vet att jag måste döda spindelhelvetet för att ångesten ska släppa. Det är hemskt, på riktigt. Jag lyckades döda spindeln i morse, jag gjorde det, men när jag åkte till jobbet var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara av att åka hem själv i dag. Den känslan släppte dock sakta under dagen och jag befinner mig i skrivande stund själv hemma.

I dag har jag bestämt mig. Det här går inte längre. Nästa steg får bli kbt-terapi. Jag har hört att det ska vara effektivt mot extrema fobier som denna. Om det är någon som har några erfarenheter att delge angående behandling av extrema fobier med hjälp av kbt får ni gärna lämna en kommentar eller maila till vardagsanalys@hotmail.com Tips på bra kbt-terapeuter i Stockholm mottages också tacksamt.

Jävla Sven

Sven svarar inte på mitt mail. Jävla Sven.

Svens facebookprofil är dessutom stängd så jag har ingen användning av mina facebookstalkingskills i det här fallet.

Jag börjar tro (jag har misstänkt det hela tiden) att Sven inte är någonting annat än ett uttryck för någon av mina vänners fantastiska känsla för humor.

Oraklet, är det du? Eller Lillasyster kanske?

De två står just nu överst på min Vem är Sven?-lista. Det skulle vara så typiskt dem.

Vem är Sven Svensson?

Jag och Festmannen har använt oss av facebook i syfte att samla våra vänner för att få dem att hjälpa oss med vår stundande flytt. Till vår stora förvåning har en, för oss okänd, person vid namn Sven Svensson anmält sitt intresse att hjälpa oss med flytten. Ingen av oss vet vem Sven är. Är det någon av er som vet?

Sven har denna look:

För att bringa klarhet i det hela har jag mailat Sven och ställt en enkel fråga angående hans identitet. I skrivande stund väntar jag med spänning på svaret.


Kära Sven

Jag noterade att du planerar att hjälpa mig och min vän att flytta. Det verkar ju trevligt, men vem är du?
Ingen av oss känner igen dig. Svara på detta mail och bringa klarhet i denna förvirrade identitetsfråga är du snäll. Har vi månne träffats tidigare?

Vänligen
[mitt namn]

Radioskugga

Grannens nätverk svajar alltjämt. I skrivande stund har det vägrat koppla upp i över ett dygn, minus ca 20 minuter. Jag har ägnat timmar det senaste dygnet åt att försöka förstå nätverksinställningarna i min dator, ingenting har fungerat. När jag tillslut, för en liten stund sedan, gav upp och på måfå klickade på ett av de trådlösa olåsta nätverken som mina grannar tillhandhåller, så kopplade det plötsligt upp. Bara sådär. Detta har gjort mig övertygad om att min dator har någon form av personlighet och att denna finner det roande att jävlas med mig.

Vad gör en då när en är hemma och måste vila på grund av att en nyligen har opererat fittan och en inte kommer ut på nätet undrar ni säkert nu. Det kan jag tala om. En ringer över en kompis och har L word-race, en tvättar sin soffklädsel, en rensar ut sitt källarförråd, en börjar packa ner sitt bohag i flyttkartonger, en sover väldigt länge och en glor på skräp-tv. Ni förstår själva vilket fantastiskt dygn jag har haft.

Vi kommer att få gå på superheterobröllop

Jag har många kusiner, exakt hur många vet jag inte, en del av dem är egentligen inte mina kusiner men vi kallar ändå varandra för kusiner, det hela är knepigt att förklara på grund av krångliga familjeförhållanden. Skit samma hur allt hänger ihop, det är inte det som det här inlägget ska handla om. Till saken. Mina kusiner. Flera av dem har jag kontakt med, många av dem tycker jag verkligen mycket om. Några av dem är roliga. Några av dem är tråkiga. Några av dem är väldigt ordentliga. Det är inte jag, tvärtom. Jag spottar, fräser, snusar, svär, säger rakt ut vad jag tycker och bär mig åt. Dessutom är jag, som grädde på moset, ickehetero.

När jag och mina ordentliga kusiner träffas är det alltid lite spänt. Trevligt, absolut, för jag upplever inte att vi tycker illa om varandra, men spänt, väldigt spänt. Jag träffade två av dessa kusiner i går. Ett syskonpar, en tjej och en kille, som har gjort som en "ska", enligt heteronormens alla regler. De har skaffat sig en partner av motsatt* kön och varsitt stabilt boende tillsammans med denna partner. En av dem har just fått barn och jag fick veta i går att den andra också har en unge på gång. Tjejen har ett könsuttryck som signalerar "riktig tjej", hon har pärlörhängen och ett svalt och trevligt sätt. Killen har ett könsuttryck som signalerar "hyvens kille" och i min släkt pratas det allt som oftast om hur duktig han är på sitt jobb inom en bransch som domineras av kvinnor. Han är med andra ord en typisk kille som får massa cred för att han jobbar inom en kvinnodominerad bransch.

Att jag har snickrat ihop en egen "karriär" inom samma bransch och att jag dessutom är riktigt bra** på det jag gör pratas det aldrig om i min släkt, antagligen för att de inte har en aning om vad fan jag jobbar med. Däremot pratas det ofta om hur duktig han var som kom in på den och den utbildningen och blablabla. Att en av dessa utbildningar regelbundet betalar x tusen för mina specifika kunskaper och erfarenheter inom nämnda bransch, den informationen går min släkt totalt förbi. För de fattar inte vad fan det är jag jobbar med.

Som ni märker så gör detta mig provocerad, riktigt provocerad. Jag kan förklara vad jag jobbar med på ett par minuter, så jävla avancerat är det inte. Men ingen frågar och om de frågar så får jag alltid en känsla av att de antingen inte förstår vad jag säger eller att det jag säger provocerar dem på något vis. Det är mycket möjligt att denna känsla bara finns i mitt huvud, men jag upplever den inte desto mindre för det. Mamma frågar i alla fall med jämna mellanrum och jag vet att hon är stolt över mig, antagligen mer än hon själv kan uttrycka.

På väg hem i går kom jag på mig själv med att tänka "jävla prettoheteron" på ett relativt fördömande sätt. Eftersom jag inte vill vara fördömande så började jag fundera på det. Jag kom fram till en rad saker. För det första handlar det naturligtvis inte om att de är hetero, jag känner och har nära relationer med massor av heteron, ingen av dem har personlighetsdrag som ens är i närheten av hur jag uppfattar dessa kusiner. Det handlar om någonting annat, en känsla som är svår att sätta ord på. Det närmaste jag kan komma är att jag upplever att det handlar om deras sätt att förhålla sig till heteronormen. Det finns liksom ingen (själv)distans.

En av dessa kusiner och hans fru har ett gigantiskt (tänk 1x1 m) bröllopsfoto på sig själva i en fet guldram uppsatt över sin säng. Jag och min Lillasyster har pratat om att ha foton på oss själva när vi var små, uppsatta i trappan i den etagelägenhet som vi snart ska flytta in i. Mycket i syfte att göra ironi av det faktum att många heterobarnfamiljer har foton på sina barn uppsatta i sina trappor.

Jag tänkte att detta parallellexempel skulle få beskriva känslan och sätta fingret på det hela, men det håller inte. Jag har heterovänner som har foton på sina barn uppsatta i sina trappor och de är inte ett dugg lika mina kusiner. Fan, det höll inte. Vi drar i en annan tråd istället. Barntråden.

Det pratades barn i går, mycket barn. Det sedvanliga blöjpratet och "vet ni vad det blir"-frågorna haglade. När det kommer till detta ämne så har jag en hel del att säga eftersom jag tänker väldigt mycket på det. Jag funderar bland annat på om/när/hur jag kommer att få egna barn och hur jag då ska tackla den extremt heterosexualiserade barnkulturen och det faktum att mitt barn, mot min vilja, kommer att könsbestämmas i form av ett juridiskt kön och en tolkning av hens kropp, direkt när hen pluppar ut. Jag skulle vilja säga massor av saker till mina kusiner när de babblar på om detta ämne som att de vet bäst.

När de skrockade om att de kallade barnet för "den" innan de visste "vad det var" hade jag velat säga att det går utmärkt att säga hen istället, att det faktiskt finns ett könsneutralt pronomen i svenska språket nuförtiden. När de babblade på om hur tokigt det skulle bli om en skulle råka köpa "fel" kläder avhängt på kön, hade jag velat säga att jag anser det vanvettigt att vi könskodar kläder överhuvudtaget för att det begränsar människor i allmänhet och barn i synnerhet. När de pratade på om vilka karaktärsdrag som är nedärvda från vilken förälder hit och dit hade jag velat säga att jag är övertygad om att föräldraskap, ett barns utveckling och skapande av ett eget "jag" handlar om helt andra saker än biologi.

Vidare hade jag velat tala om att det är en enormt stor sorg för mig att mina möjligheter att adoptera internationellt är extremt begränsade eftersom det inte alls skulle kännas sympatiskt för mig att sitta i ett rikt land i väst och producera barn ur min egen kropp när miljontals barn i världen varken har mat, rent vatten eller föräldrar.

Jag säger alla dessa saker i många sammanhang. Jag är expert på att formulera dem så att människor inte blir provocerade och känner sig anklagade utan snarare förstår och börjar tänka i nya vidare banor. Jag kan det. Det är det jag GÖR. Men inte när jag träffar dessa kusiner. Då blir jag tyst. Knäpptyst. Jag dricker kaffe och pratar om Idol istället. Jag ler och längtar hem.

Där har vi det, jag hittade kärnan tillslut. Det handlar om min tystnad. Det är den som provocerar mig. Jag är inte van vid den och jag tycker inte om den.

Dessutom handlar det om att jag i mitt liv omger mig med människor som lever sina liv på OLIKA sätt när det kommer till val av och syn på nära relationer, syn på sitt eget och andras eventuella kön, barnskaffande och så vidare. Familjebildningarna ser OLIKA ut, människors sexuella och känslomässiga relationer, könsidentiteter och könsuttryck likaså. Mångfald råder och I fucking love it. När jag umgås med nämnda kusiner känns världen plötsligt liten, det finns ingen mångfald där. Det är man som är manlig och kvinna som är kvinnlig + barn som gäller, utan undantag. Ja, det skulle vara jag och min syster då förstås, som finns med på ett hörn som en skavande queernagel i deras ögon.

Två sms som jag och min syster utbytte under gårdagen får avsluta detta milslånga blogginlägg. De ska absolut inte tolkas som fördömande utan snarare som en spegling av vårt (ironiska) sätt att hantera den extrema form av heteronormativitet som råder i vissa delar av vår släkt.

Syster
Jag kom precis på att om [vår kusin] är på tjocken så lär ju hon och [kusinens pojkvän] gifta sig framöver och vi kommer att få gå på superheterobröllop. Fy fan vad det ska bli skoj!

Jag
Det har du fan rätt i! Fy fan vad fint allt kommer att bli. Hoppas de slår på stort och fixar ett riktigt megaheterobröllop. Jag har aldrig varit på ett sådant. Jag behöver den erfarenheten känner jag.


*Naturligtvis anser jag inte att det bara finns två kön, därför borde jag egentligen inte använda mig av uttrycket "motsatt kön". Jag valde ändå att göra det i det här fallet för att göra min beskrivning av personernas sätt att leva tydlig.

**Jag vet, det är hybrisvarning på att beskriva sig själv på det sättet, men faktum är att jag faktiskt känner mig ganska säker på att jag är bra på det jag gör.

Patienten har inte ett dugg ont i fittan

Det hände en sak till på sjukan som är värd att återge.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter att ha legat på uppvaket i ca en halvtimme träffade jag en mycket rolig sköterska. Vid det här laget hade jag gått ifrån tillståndet aspackad till tillståndet salongsberusad. Jag hade lite mer koll helt enkelt, trots att jag fortfarande kände mig ganska hög på morfin.

Roliga sköterskan: (barsk stämma) Jaha, hur är det med dig, har du ont?
Jag: Ont? Vardå?
Roliga sköterskan: (höjda ögonbryn) Jaa.. i gynregionerna..
Jag: (börjar skratta) Gynregionerna... (fortsätter att skratta) Nej, jag har ont i handen, jättejätteont!
Roliga sköterskan: (börjar också skratta) Jaha, ojdå, hur kommer det sig?
Jag: De stack mig fel, titta.. (håller fram handen och exploderar återigen i en skrattsalva) Gynregionerna... hahaha...
Roliga sköterskan: (ler) Vad vill du att jag ska säga då?
Jag: (skrattar fortfarande) Jag vet inte.. när man ska sexualupplysa folk säger man fittan, fast det kanske man inte kan säga här?
Roliga sköterskan: (börjar skratta jättemycket) Då säger vi fittan.
Jag: Jaha.. (skrattar) Okej..
(nu kliver det in en ytterligare sköterska i rummet)
Nya sköterskan: Jaha, hur var det här inne då?
Roliga sköterskan: (helt allvarlig) Det är så bra, patienten har inte ett dugg ont i fittan.
Jag: (tror inte mina öron, börjar skratta så att jag får kramp i magen, mest åt den nya sköterskans min)
Nya sköterskan: (finner sig ändå ganska snabbt och börjar skratta hon också) Det var ju bra det!

Jag fattar inte vad det är jag gör som leder till att jag hamnar i den här typen av situationer/dialoger hela tiden. Det är tur att den här bloggen finns så jag har ett forum som jag kan delge dem i annars skulle min hjärna svämma över på grund av att jag inte skulle orka skratta åt allt själv. Så tack kära ni för att ni läser (ni är många nu, min besöksstatistik skenar vilket ger mig en smula prestationsångest, men bara en smula), det gör mig gladare än ni kan ana.

Vad gör ni om jag INTE somnar?

Jag har nu sovit morfinruset av mig och är redo att dela med mig av mina reflektioner från gårdagens sjukhusbesök. Vi börjar med den sedvanliga uppmaningen att inte idka samlag de närmsta veckorna.

Läkaren: När detta är klart är det viktigt att du inte använder tampong eller har samlag på tre veckor.
Jag: Okej, vad menar du med samlag?
Läkaren: (studsar till av frågan) Ja, alltså du måste vara försiktig..
Jag: Jaha.. men samlag.. vad menar du?
Läkaren: (fortfarande märkbart tagen av frågan) Ja, alltså, du får inte ha någonting i slidan på tre veckor.
Jag: Ingen form av penetrerande sex alltså?
Läkaren: Precis.
Jag: Okej.

Jag blir så trött. Vilka människor använder ordet samlag fortfarande, antagligen bara sjukvårdspersonal. Jag har i alla fall aldrig hört några av mina (hetero)sexuella vänner säga "först hånglade vi, sedan hade vi samlag".

Nästa sak värd att berätta är att en ung klantjävel till läkare, vid två upprepade tillfällen, försökte sätta en nål i min vänstra hand. Tydligen har jag, just i händerna, blodkärl som en gammal pensionär, vilket innebär att mina kärl "smiter iväg". Det hela slutade med följande händelseförlopp: läkaren krossar ett av mina blodkärl så att blodet sprutar, jag skriker AAAAAJJJ rakt ut, läkaren försöker med ett nytt kärl och träffar denna gång en nerv, jag skriker AAAAAJJJ FAAAAANNN rakt ut, läkaren ger upp och tillkallar en sjuksköterska som sätter nåljäveln i mitt armveck istället, utan problem.

Smärtan i min vänstra hand är fortfarande, nästan ett dygn senare, betydligt värre än smärtan i magen. Är inte det ironi så säg.

I operationssalen
Narkossköterskan: (ler) Nu kommer du att få lite lugnande, vi brukar kalla det för en fördrink, du kommer att bli groggy ganska snabbt, men det är inte farligt.
Jag: (skrattar åt ordet fördrink) Blir jag full? Vad är det?
Narkossköterskan: (ler) Ja, det skulle man kunna säga, det är ett morfinpreparat.
Jag: (skrattar ännu mera) Vad roligt.
Narkossköterskan: (börjar också skratta) Ja, så kan man ju se det, nu sprutar jag in det, okej?
Jag: Okej..
(tystnad i ca 30 sekunder)
Jag: (börjar skratta igen) Jag är fan packad nu... det är precis som att vara full..
Narkossköterskan: (ler) Ja, det går att jämföra det med det..
Jag: (fnittrar nu hysteriskt) Det är helt sjukt, aspackad på några sekunder.. (fnittrar ännu mer)
Narkossköterskan: (skrattar) Ja, lite så är det. Nu ska du flytta dig hit bort.
Jag: Va? Ska jag gå SJÄLV nu? Det går inte, jag är för full.. när jag är så här packad kan jag inte gå... (fnittrar alltjämt hysteriskt åt den totala fyllekänsla som nu härjar fritt i min kropp)
Narkossköterskan: (ler) Jodå, jag hjälper dig.
Jag: Okej..
(mina minnen från själva förflyttningen av min kropp är väldigt suddiga, men på något sätt gick det och efter ett par minuter låg jag på operationsbordet)
Narkossköterskan: Nu ska du få medlet som du kommer att somna av och så ska du få andas syrgas under tiden.
Jag: Okej.. jag är fortfarande jättefull, bara så du vet...
Narkossköterskan: (skrattar) Jo, jag vet det, det är meningen. Nu sprutar vi in medlet, okej?
Jag: Okej...
Narkossköterskan: (sprutar in medlet) Sådär, nu kommer du att somna snart.
Jag: Okej, men om jag inte...
Narkossköterskan: (sätter en syrgastub på min näsa) Andas ett par andetag i den här.
Jag: (tar ett andetag, lyfter sedan handen och lyfter bort masken, tittar på sköterskan) Jag undrar.. vad gör ni om jag INTE somnar?
Narkossköterskan: (ler och sätter tillbaka masken) Ta ett andetag till nu..

Där tar mina minnen slut. De tar vid här.

En röst: Nu är det färdigt, [mitt namn].
Jag: (letar reda på mina tankar och konstaterar i mitt huvud att jag är vaken och alltjämt pissfull, slår upp ögonen och får syn på en liten tant som står lutad över mig) Heeeeej (ler stort) Vad roligt!!
Tanten: (börjar skratta) Hej du, nu är du på uppvaket, jag ska ta hand om dig.
Jag: (har under tiden tanten pratat fått syn på en uppstoppad sol som hänger i taket, tänk barnleksak) Den där.. (pekar på solen) den är jävligt ful du!
Tanten: (skrattar) Tycker du det? Den har vi där, för ibland är det barn här vet du.
Jag: Jaha.. då är det okej, jag kan blunda, jag är ganska full faktiskt.. så du vet.
Tanten: (skrattar) Jo, det vet jag, du ska få vila här en stund, du kan somna om lite om du vill.
Jag: Ja, det vill jag, jag kanske ska sova ruset av mig lite?
Tanten: (skrattar fortf) Ja, gör det så kommer jag snart tillbaka till dig.

Det här är alltså några delar av det jag minns av min kommunikation med sjukvårdspersonalen. God knows vad mer jag har sagt. Jag återhämtade mig kvickt, kunde äta och åka hem. Jag känner mig fortfarande lite groggy men jag har, med undantag från vänsterhanden, inte speciellt ont alls.

Precis när jag skulle lämna sjukhuset mötte jag tanten som tog hand om mig på uppvaket.

Jag: (ler) Hejdå och tack så mycket.
Tanten: (ler) Det var så lite. Jag måste säga att du verkligen var rolig när du vaknade, du var så otroligt glad.
Jag: (skrattar) Ja, jag minns det, jag kände mig glad och du såg så snäll ut.
Tanten: (ler) Vad bra, åk hem och vila nu. Ta hand om dig.
Jag: Det ska jag, tack så mycket och hejdå då..
Tanten: (ler) Hejdå!

Människor tycker alltså att jag är rolig till och med på operationsbordet. Det fick mig att fundera på att kanske byta karriär och bli ståuppare. I takt med att morfinet lämnade min kropp släppte jag dock den tanken. Det skulle aldrig gå. Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket.

Morfin är the shit

Jag har varit på sjukan och fått mina cellförändringar bortbrända. Det gick bra, ingen fara på taket. Däremot är jag öm och mycket trött. Jag ska vila nu, skrivandet får vänta tills i morgon. Då lovar jag att berätta allt om uppmaningar att inte "ha samlag" på tre veckor och det märkliga faktum att det ställe på min kropp som gör mest ont just nu är min vänsterhand.

Tills dess har jag bara en sak att säga: Morfin är the shit, satan vad "packad" jag har varit. Berättar mer i morgon.

Over and out. Nu äta alvedon, sedan sova.

Då kanske de trashar vår lägenhet...

Eftersom jag står i begrepp att flytta har jag, idag, konkret blivit varse om den mycket sura bostadsmarknad som råder i den här stan och att det gör människor både paranoida och desperata.

Det började med ett telefonsamtal med kvinnan i det heteropar som ska flytta ut ur lägenheten som jag och Festmannen ska flytta in i. Ett samtal som jag planerade skulle ta 10 minuter av min tid och innehålla artighetsfraser och en uttalad överenskommelse om överlämning av nycklar och fastställelse av inflyttningsdatum. Det slutade med att längden på samtalet blev närmare 45 minuter och innehållet bestod av, den mycket grodlika (ibland ser människor verkligen ut som djur), kvinnans livsberättelse med fokus på bostäder.

Hon: blablabla.. boende.. blablabla.. andrahandsmarknaden.. blabla.. verkligen fruktansvärt.. ockerhyror.. blablabla..
Jag: Ja, så är det verkligen, men vad roligt att ni hittat ett nytt bra boende in innerstan och allt.
Hon: Ja, men det är ju lite känsligt det där...
Jag: Jaha...?
Hon: Ja, vi har ju inte sagt något till grannarna om VART vi ska flytta..
Jag: Nähä..?
Hon: Näe, du vet, folk blir så avundsjuka och då kan de göra vad som helst..
Jag: Jaha..?
Hon: Ja, jag sa det till min sambo, att nej, det här säger vi inte, då kanske de kommer och vandaliserar vår lägenhet..
Jag: (tror inte mina öron) Jaha, oj då..
Hon: Näe, så det har vi hållit tyst om, men dig kan jag säga det till, du verkar så trevlig!
Jag: (har ingen aning om vad jag har sagt som får henne att tycka det) Jaha, vad roligt.. men i alla fall, det här med flyttdatumet..
Hon: Ni var väl på visningen?
Jag: Ja, absolut, vi var några av de första som var där, det var jag och så hade jag min blivande sambo och min syster med mig.
Hon: (falsett) Åhhh.. jag tror jag kommer ihåg er, är du mörkhårig?
Jag: Ja, det stämmer och [beskriver mitt eget, Festmannens och Lillasysters utseende lite närmare].
Hon: Åhh... vad roligt, vi har hoppats ända sedan visningen att ni skulle få den, ni verkade så seriösa och trevliga.
Jag: Jaha.. (kan inte hålla mig för skratt) det var roligt att höra.

Dagen fortsatte med att den skokartong jag nu hyr i andrahand ska hyras ut till en ny person. Jag bestämde med min hyresvärd och tillika vapendragare från en svunnen tid, att intressenterna skulle hänvisas till mig för bokning av tid för visning. Min mobil har i och med det gått så varm under eftermiddagen i dag att den till slut laddade ur sig och dog.

Intressent1: Hej jag heter blablabla.. lägenhet.. blabla.. jätteintresserad... blabla..
Jag: Jag förstår, jag är hemma på torsdag, då kan du få komma och titta på den.
Intressent1: Jag behöver inte titta på den, jag kan säga att jag tar den på en gång.
Jag: Jaha, okej, men det är bestämt att den ska visas för en handfull personer som är intresserade.
Intressent1: Okej, då tar jag ledigt så jag kan komma på dagen före alla andra.
Jag: Okej...

Intressent2: Hej jag heter blablabla.. lägenhet... blablabla.. alltid velat bo i innerstan... blablabla...
Jag: Jag förstår, jag är hemma på torsdag, då kan du få komma och titta på den.
Intressent2: Jag vill verkligen ha den, jag har referenser, ska jag ta med papper, vill ni ha anställningsbevis?
Jag: Eh.. jag ska bara visa den för att jag bor i den nu, allt det där får du prata med [värden] om.
Intressent2: Okej..

Vad är det för jävla stad en bor i som gör människor såhär desperata och dessutom så bostadsparanoida att de tror att deras grannar av ren och skär avundsjuka ska trasha deras nuvarande förortslägenhet bara för att de fått det innerstadsboende som de så länge längtat efter? Stockholm är fantastiskt, en bättre plats finns inte, men dess bostadsmarknad gör fan människor psykotiska.

Flatan med hunden - update

Kommer ni ihåg flatan med hunden? Hon som jag, min klantiga jävel, tappade bort. Jag har träffat henne igen, två gånger.

Gång Ett
När jag bakfull som ett as rasade ut genom dörren i söndags för att inhandla bakfyllefrukost till mig själv och Snurran så var hon plötsligt där, mitt framför mig på gatan. Med hunden i släptåg förstås. Eftersom jag såg ut som jag blivit överkörd av ett tåg och dessutom hade svårt att gå rakt bestämde jag mig för att dra min luvtröja över öronen och passera utan att hon såg mig samtidigt som jag förbannade situationen i mitt eget huvud. I samband med denna kvicka move började jag rota runt i fickorna efter mobilen för att med en gång ringa till Snurran och berätta om detta mycket olyckliga och frustrerande sammanträffande. Mobilen var inte där, den låg kvar hemma. Jag inhandlade frukost och kastade mig sedan hem.

Jag: Alltså, det här är sjukt..
Snurran: Vaddå?
Jag: Flatan med hunden... ute på gatan...
Snurran: Va? Näe? Pratade du med henne?
Jag: (uppgiven blick, pekar på mitt alkoholsargade anlete) Ehh.. nej..
Snurran: haha, fy fan...
Jag: Jag vet, jag orkar inte... jag har kollat efter henne i veckor och när jag väl får syn på henne så ser jag ut såhär..

Gång Två
I dag på väg hem hände det. Där var hon, mitt framför min näsa, med hund och en mycket butchig outfit som svallrade om att hon antagligen arbetar inom någon form av byggbransch. Mitt i prick min typ, fotomodelliknande ansiktsdrag i kombination med en butchoutfit. Oh my fucking god vad jag går igång på androgynitet, det är så hett att det är svårt att finna ord för det. Jag hann tänka en sak innan jag såg till att kliva på samma tunnelbana som henne och placera mig på lagom pratavstånd ifrån henne: schabbla inte bort det här nu!

Hon: (om hunden)Hon vill bara hälsa..
Jag: (ler) Det går så bra..
Hon: (ler) Vad bra..
Jag: Vi har träffats på tunnelbanan förut.
Hon: Ja, det har vi ju..
Jag: Ja, hon är större nu.. (syftar på hunden)
Hon: Ja, hon växer fort..

Sedan fortsatte vi att prata, hela vägen. Vi klev av vid samma station igen och promenerade tillsammans och fortsatte att prata; om att hunden brukar vara med henne på jobbet, om att det är jobbigt att de håller på att bygga ett hus precis vid vår tunnelbanestation och att hennes grannar tror att hon jobbar på bygget när hon har sina arbetskläder på sig, om att det var massa jakthundar som tränade i området för att par dagar sedan som nästan åt upp hennes hund till lunch, och så vidare, och så vidare.. Sedan sa vi hejdå.

Det var det. Jag visste fan inte vad jag mer kunde göra. Skulle jag bara frågat om hon ville komma upp på kaffe liksom, eller? Tanken föresvävade mig men jag gjorde den inte till handling på grund av att den gav mig en känsla av fånig svensk romantisk komedi a la 90-tal.

Låt den rätte komma in

Den är så bra som alla säger.
Se den.

pollettklonk: JAG SKA FLYTTA!

Någonstans mellan min skokartong till lägenhet och tvättstugan slog det mig. JAG SKA FLYTTA (ja, jag skriker). JAG HAR FÅTT EN LÄGENHET (skriker fortfarande).

Ni vet hur det kan bli när en hoppas väldigt mycket på någonting, en väntar länge och sedan när en väl får ett positivt besked så går en in i någon slags antiklimax. När kontraktet väl var påskrivet för ett par dagar sedan reflekterade jag inte så mycket över det. Jag var glad men jag kunde inte ta in det riktigt. I kväll har jag suttit och stirrat på planritningen över mitt nya hem och på väg ner till tvättstugan ramlade polletten ner. Det är inte hittepå längre, det är inte drömmar, det är verklighet. År efter år av harvande i Sveriges segaste bostadskö har äntligen gett utdelning.

Jag och Festmannen ska flytta in i en lägenhet som är lika stor som min mammas hus. Jag ska äntligen få bo tillsammans med andra människor igen. Som jag har längtat. Att bo själv i en skokartong var något jag var tvungen att göra för att möta mig själv och min ensamhetsfobi. Det har gått utmärkt, jag vet i dag att det är lugnt, jag är inte ensam och jag kommer aldrig att bli ensam. Det är på grund av att jag vet och är säker på det som jag nu kan, vill och SKA(skriker igen) flytta ihop med andra människor igen.

Jag är fullkomligt sönderstressad och dödstrött. November har dragit in över oss och tagit med sig vinterns första minusgrader till Stockholm. Jag har varit sjukt irriterad hela dagen idag på kuk3snubben och min förbannade datorjävel. Trots allt detta så är jag genuint lycklig och I fucking love my life. En makalös paradox som jag aldrig tidigare upplevt, i synnerhet inte i november.

Grannens nätverk är back in order

Mitt internet fungerar igen, eller min dator vill helt plötsligt koppla upp på grannens nätverk igen. Långa svordomsharanger och tydligt uttalade hot om att göra slut på datorhelvetet med hjälp av en slägga verkar ha gjort susen. Datorfan kopplar numera upp på grannens nätverk av ren och skär dödsskräck. Jag är dock fortfarande vansinnigt irriterad på mitt mobila bredband som vägrar funka trots att jag betalar sura pengar för det varje månad. När jag besökte 3butiken och samtalade med kuk3snubben tidigare i dag försökte jag säga upp skiten.

Jag: Jag behöver få det att funka NU, men jag flyttar om en månad och då behöver jag det inte längre, det är NU jag behöver det. Jag har surfat på grannens oskyddade nätverk i över en månad nu för att det här vägrar fungera...
kuk3snubben: Ehh... jaha, okej...
Jag: Jag vill alltså få det att funka NU och säga upp det NU.
kuk3snubben: Jaha, okej...
Jag: Hur lång uppsägningstid är det?
kuk3snubben: Tre månader.
Jag: TRE månader!
kuk3snubben: Ja, så är det...
Jag: Då vill jag definitivt säga upp det nu på en gång!
kuk3snubben: Det kan du inte göra här, du får ringa till kundtjänst.
Jag: Va??
kuk3snubben: Ja, du kan alltså inte säga upp det här, det gör du via vår kundtjänst.
Jag: Men va fan.. menar du på fullaste allvar att jag står i en 3butik med mitt modem i handen och jag kan inte säga upp det här?
kuk3snubben: Ja, så är det.
Jag: Det är absurt, du förstår väl att det är absurt?
kuk3snubben: Det är så våra rutiner ser ut.
Jag: Herregud.. jaja, skit samma, jag ringer väl kundtjänst då.
kuk3snubben: Ja, gör det så hjälper de dig.

Inte min dag

Min dator är ett jävla rövhålskukhelvete. Den vägrar att acceptera mitt mobila bredband och den vägrar att koppla upp på grannens trådlösa nätverk. Ingen verkar veta vad felet är. Killen på 3 (helvetesbolaget - teckna aldrig abonnemang hos dem) som jag pratade med i dag förklarade för mig att det är min dator det är fel på och att han inte kan hjälpa mig, vidare klargjorde han för mig att pc är ett jävla helvete och att mac är att föredra. Som att jag inte redan visste det. Ge mig pengarna som jag inte har så jag kan köpa den ibook jag dagligen drömmer om då jävla kuk3snubbe, tänkte jag samtidigt som jag vävde ihop orden slägga, budgetdator och krossa till en angenäm bild i mitt huvud.

Ni får lov att ursäkta mitt språk. Jag är arg och beroende av internet. Jag skulle sitta hemma och jobba idag (deadline) men blev istället tvungen att ta mitt pick och pack och förflytta mig till min arbetsplats.

Jag vill ha en ibook, men jag har fan inte råd och jag tänker inte inte inte rucka på min "aldrig mer kapitalvaror på kredit"-regel. Jag måste hitta någon som kan tala om för mig varför min dator helt plötsligt har ballat ur och gärna ochså någon som har en inte alltför gammal ibook till salu för ett par tusenlappar. Jag blir tokig, hör ni det, tokig!

Jag och Festmannen fick lägenheten i alla fall. Om fyra veckor går flyttlasset och i och med det kommer mitt hem att bli 94 kvadratmeter större. Vårt nya hem är fantastiskt på många sätt. Det är beläget i en söder om söder förort, det är 114 (nu kan den matematikkunniga lätt räkna ut hur många kvadratmeter mitt nuvarande hem mäter) kvadratmeter stort i etage. Fatta liksom, etage, hur coolt är inte det?