söndag 23 december 2007

Dagdrömmar och Bekräftelse

Dagen innan julafton.

Buss på barndomsvägar väcker minnen. Väg 34 söderut, smalare och betydligt mindre trafikerad än jag minns den. Lustiga tallen söder om Kisa finns inte kvar längre, eller så syns den bara inte i mörkret. När jag, Mamma och Lillasyster åkte där på vintrarna var det alltid alltid snö, då för länge sedan, innan begreppet global warming var myntat. Lillasyster var liten, jag och mamma räknade adventsgranar för att få tiden i bilen att gå. Många adventsgranar blev det, både då och i dag. Då skrattade jag. I dag tjöt jag (igen), på vändplanen i Kisa, eller var det Rimforsa, Högsby eller kanske Blomstermåla? När bussen kör sakta hörs Lelles (chauffören - han hette så, han hade namnet broderat på kepan) radio tydligt. Jag sitter längst fram, håller för öronen och tjuter till "goodbye my lover". Jag hatar hatar hatar den låten och jag hatar mig själv ännu mer för att jag tjuter till den. Så jag terapeutar mig själv i mitt eget huvud och börjar istället dagdrömma om min framtida fru samtidigt som jag, mer frenetiskt än innan, fortsätter att räkna adventsgranar. För att få tiden att gå förstås. Först när vi svänger ut på E22:an slår det mig hur jävla patetisk och tragisk jag är.


Mamma och jag pratar hbtq.

Dialog 1
Mamma: Jag har varit på sång- och dragspelsmässa i Pingstkyrkan.
Jag: (frågande blick, höjda ögonbryn)
Mamma: Med K:s grannar, de är Pingstvänner, men de är verkligen jättetrevliga människor.
Jag: Jahaa.. det är väl först när man börjar skrapa på ytan och diskutera saker som aborter och homosexualitet som det kan skära sig antar jag..
Mamma: (med en något barsk röst) Jag har faktiskt berättat för dem att jag har en dotter som är homosexuell och det var inga problem alls.
Jag: (förvånad, har svårt att få fram några ord överhuvudtaget) Jahaa... okej... det var ju bra..

Dialog 2
Mamma: Har du sett Peter Jöback i verkligheten någon gång?
Jag: Ja, på Pride förra året.
Mamma: Jaha, var han bra?
Jag: Jadå, han var bra. (10 sekunders tystnad, djupt andetag) Ska du inte komma upp på Pride något år? Nästa sommar är det Europride i Stockholm.
Mamma: (nervös röst) Jaaa.. det beror ju förstås på vilken semsterperiod jag har..
Jag: (fokuserar på att behålla min lugna röst) Det är en upplevelse att se paraden faktiskt, det är aldrig sådan folkfest i Sverige någon annanstans.
Mamma: (inte lika nervös längre) Det kan jag tänka mig, när är det?
Jag: I månadsskiftet juli-augusti.
Mamma: (inte ett dugg nervös längre och dessutom uppriktigt arg över faktumet i det hon säger) Fan också, jag har den tidiga semesterperioden i år.
Jag: Jaha, vad synd.
Mamma: (lugn och samlad röst) Jag har faktiskt funderat på det.
Jag: (förvånad röst, höjda ögonbryn) Har du?
Mamma: (bestämd röst) Ja! Det har jag!

Jag sväljer rördtårar och önskar att min och Mammas relation ska fortsätta att läka så att jag en dag ska kunna tala om för henne hur hjärtomskakande glad det gjorde mig.

Jag har för övigt ätit fetmat, både i går och i dag. Lasagne, Mammas fina kroppkakor med svamp istället för fläsk, mammas "köttbullar" med hasselnötter istället för köttfärs, gravad lax, ägg, jansons frestelse gjord på grädde, praliner, glögg och mer praliner. Hade jag varit ätstörd på riktigt hade jag stoppat fingrarna i halsen. Jag äcklas av mig själv istället och tänker att jag aldrig mer ska äta. Jag hatar mat. Jag hatar att jag måste förhålla mig till mat varje dag. Jag hatar att mat påverkar min vikt. I dag hatar jag att mat överhuvudtaget finns.

Jag gnuggar händerna och smider stora planer för min terapeut. Efter jul ska hon få både mathelvetet och Spökets molekylnärvaro i mitt blod att bita i. Kul för henne, eller inte. Men definitivt bra för mig.

Inga kommentarer: