Blod och Sol

Jag kan inte bestämma mig för om den här dagen hittills är så jobbig som jag trodde den skulle vara, eller inte. Som så ofta nuförtiden är känslan tudelad. Jag kaskadtjöt när jag pratade med Kexet i telefonen, men å andra sidan var solljuset över Slussen så rent och fyllt av liv att det sköt lyckostrålar från hjärtat ner i benen. Känslan inför min avsaknad av sexliv börjar smaka bitterhet men å andra sidan är jag så kär i Stockholm att julhandeln kändes, om inte helt men i alla fall nästan, som en spa-upplevelse. Och skymningen utanför mitt fönster strålar sådär vackert som den annars nästan bara gör utanför terapifönstret. Så det kanske inte gör så mycket att Kexet firar sin dag med någon annan, trots allt. Jag biter ihop och upprepar mitt mantra om och om och om igen. Det är bara mitt ego som skriker, inte jag.

I dag talar Drottning Silvia ut i City. De har det på löpet och allt. "Silvia talar ut", vem fan bryr sig liksom. Jag blir sådär överdrivet provocerad som Kexet hatar att jag blir och det får mig att tänka på hur lång tid det egentligen tar att få ut en människa ur sitt blodsystem. Lång tid antagligen, vissa försvinner aldrig. Har man en gång blandat kroppsvätskor så finns molekylerna kvar, de letar sig in till de röda blodkropparna, klamrar sig fast och forsar hejdlöst runt i ådrorna utan att man har minsta möjlighet att påverka framfarten. Så är det med Spöket, jag blir mer och mer säker på att hennes molekyler aldrig kommer att försvinna. Alla andras molekyler är sedan länge borta (utom Kexets, men jag jobbar på det) men inte Spökets, hur jag än försöker, fokuserar, förtränger, mediterar och analyserar år in och år ut, så försvinner de inte. Frågan är hur man lär sig att leva med det?

Att inte äta är en variant som jag ägnar mig åt just nu, det funkar faktiskt betydligt bättre än mycket annat. Så jag fortsätter matvägra på mitt pinsamt tydliga demonstrativa vis. Hade jag varit ätstörd på riktigt hade jag i alla fall haft vett nog att knipa om det. Men inte jag inte.