Trashmingel och Panorama

Jag har hookat upp med en tvättäkta Femme. Hon är driftig, social till tusen och jag misstänker att hon tycker att jag verkar lite tråkig. I går drog hon med mig på ett spektakel som kommer få vissa bloggläsare att häpna; singelmingel på qx smygläsning. Jo då, ni läste rätt. Innan ni slänger iväg era bitska kommentarer om att jag, för inte allför länge sedan, dissade denna tillställning rakt av, vill jag påpeka att allt var Femmens fel. Hon hade ingen att gå med (troligt) det lilla livet och jag kände mig således tvungen (sure) att göra min lesbiska plikt och komma till hennes undsättning. Jag ställde helt enkelt upp, som den medmänniska jag är. Så, då var det avklarat. Nu till själva rapporteringen från kvällen.

Femmen och jag startade lätt med ett sofistikerat och välartikulerat samtal över en platta sushi. Här följer ett sammandrag av denna, mycket uttömmande, ordväxling.

Jag: Vi umgås i samma kretsar, eller hur..
Femmen: Klart vi gör.
Jag: Vi har säkert legat med samma personer.
Femmen: (skrattar) Det är mycket möjligt..
Jag: Så, vilka är dina ex då?
Femmen: [rabblar massa namn som jag aldrig har hört]
Jag: Nej, ingen aning...
Femmen: Du då?
Jag: [rabblar massa namn som hon aldrig har hört]
Femmen: Nej.. men polare då, vet du vilka [ytterligare en rad med namn] är?
Jag: Ja typ.. jag vet vilka de är men jag känner dem inte.
Femmen: Vet du vem X är?
Jag: (skruvar på mig) Ja, henne har jag haft sex med däremot..
Femmen: Jag med!
Jag: (ler, kollar på klockan) Hur lång tid tog det? Tio minuter?
Femmen: (skrattar) Ja, ungefär!

Kvällen blev naturligtvis en orgie av gratisbubbel, ärtiga bögar och invecklade samtal om sexuella preferenser. Rödvin till mig och svalt vitt vin till Femmen, som sig bör. En mycket vilsen whitetrashbrud från Norrland anslöt sig till oss och vägrade sedan att vika från vår sida. Jag lyckades välta ett vinglas, jag välter alltid vinglas, jag hatar vinglas. Må det vila en förbannelse över den jäveln som uppfann vinglasen. Ett sju år gammalt onenightstand med ett desperat behov av att tala ut dök plötsligt upp från ingenstans.

Onenightstandet: Kan vi hälsa eller blir det fel då?
Jag: Va?
Onenightstandet: Ja, alltså, är du arg på mig?
Jag: Arg? För att du och jag hade sex en gång för sju år sedan och för att du direkt efter det började knulla mitt ex, menar du?
Onenightstandet: (överrumplad) Det var faktiskt inte så enkelt..
Jag: (ler) Inte?
Onenightstandet: (ser nervös ut) Nej, det var det inte..
Jag: (skrattar) Men va fan, kom igen. Jag har inte tänkt på det där på hundra år, jag har haft annat för mig.
Onenightstandet: Säkert?
Jag: Ja, för fan, det är lugnt!

Efter det övergav Femmen och jag den C-kändistäta tillställningen och begav oss mot högre höjder, närmare bestämt den toktrendiga baren högst upp i Skrapan. Det yttersta beviset på att Söder numera är så långt ifrån arbetarklass en kan komma. Att sippa rödvin för 85 spänn glaset med tillhörande panorama över världens vackraste stad måste vara allt annat än trash. Fint var det i alla fall, både vinet, panoramat och sällskapet.

Jag planerar att göra om kvällen, exklusive qx-mingel, mycket snart.

Ett hemmabygge...

Jag äger en monstertv som jag inhandlade för några månader sedan i en attack av prylbögmani. Lcd med full hd, sa den ärtiga försäljaren, 32 tum och platt som en pannkaka. Vid inhandlingstillfället var jag mycket sönderstressad men lyckades ändå, på bästa heteromanér, att charma till mig tusen spänn i rabatt av ärtförsäljaren. Jag var så nöjd med min förhandling att jag vid samma tillfälle, av bara farten, även köpte upp mig på ett boxerabonnemang.

Väldigt fint, om det inte hade varit så att det, väl hemma, visade sig att tvjäveln vägrade att ta emot signalerna från boxern trots att antennsladden satt i väggen. Efter en rad konsultationer med otaligt många vänner lyckades jag förstå att det hela berodde på att mitt hus har en helt annan leverantör av digitaltv, nämligen comhem. Tvjäveln tyckte således att det var en god idé att prioritera signalerna från comhem över signalerna från boxern.

Lösning: Att köpa en extern tvantenn och koppla den till tvn.

Dessvärre är jag inte så driftig och huslig att jag har orkat ta tag i det där. Så i dag, när det visade sig att comhem inte erbjuder tv4000, fick Oraklet nog. Antennsladden drogs ur väggen och verktygslådan åkte fram. En ståltråd fästes på själva änden på antennsladden och virades vidare runt gardinstången. Vips så fick vi in alla kanalerna. Om alla hade så driftiga vänner som jag, i kombination med lite ståltråd, skulle Claes Ohlsson konkursa fortare än kvickt.

Bildbevis nedan.

...är det bästa bygget!

Feberyrsel

Saker en funderar på när en är sjuk:

Vad är egentligen bäst, alvedon eller ipren? Alvedon bemästrar febern med ipren biter betydligt bättre på halssmärtan. Lösningen heter överdoseringskombination.

Var kommer de portionssnusstora slemklumparna i halsen ifrån? HUR skapas de? Mina halsslemhinnor besitter färdigheter jag aldrig hade kunnat ana.

Varför finns det nässpray som vidgar luftvägarna i näsan men inte halsspray som vidgar luftvägarna i halsen?

När en skriver på homogaychatten att en är sjuk får en tydligen sympati från snygga och hittills okända 30+brudar som skickar blinksmileys på löpande band. Varför verkar de vilja ligga nu när jag snorar, slemmar, kallsvettas och luktar as? Har jag missat något under min mångåriga monogamihistoria med Kexet? Är snorslemklumpar den nya lesbiska fetischen?

Är jag tillräckligt vuxen nu för att våga ta tag i mina tatueringsplaner? Jag schizofrenipendlar och surfar typsnitt i väntan på det slutgiltiga beslutet.


Ur dagens repris av Äntligen Hemma:
dialog mellan Martin Timell och överspänd man med heterouttryck som ska få sitt vardagsrum tillstylat.

Martin Timell: Jaha, det här är alltså ditt vardagsrum...
(Kameran sveper över en orgie av glasbord, hötorgskonst och skinnsoffor a la åttio)
Mannen: (klämkäck) Ja, här bor jag med min två grabbar varannan vecka.
Martin Timell: Jaha ja, var det du själv som skickade in brevet till oss?
Mannen: (uppenbart nöjd över att vara med i rutan) Nej, det var min syster.
Martin Timell: Jaha, okej.
Mannen: Ja hon tyckte, när jag flyttade in här, att det saknades kvinnlig fägring.. höhö..
Martin Timell: (reagerar blixtsnabbt, skrattar och ryggdunkar Mannen) Och då ringer du till mig, hohoho.
Mannen: Ehh, heheheh... (ser besvärad ut, tänker: "jävlar, har jag precis sagt att Martin Timell är kvinnlig inför hela Svenska folket")
Martin Timell: (fortsätter att skratta, skickar ut tydliga signaler till Mannen om att det är lugnt)
Mannen: (ser lugnare ut, skrattar förstrött)

Jag byter kanal.

Virusutdrivare sökes

Jag är så eländigt eländig nu. Det är vår och jag borde sitta med glittrande ögon på en uteservering med en pava öl i högsta hugg och prata om fittslickningstekninker, eller något annat av värde. Frivillig som skulle vilja hänga med mig där skulle kunna få välja samtalsämne faktiskt, så generös skulle jag kunna tänka mig att vara.

Istället ligger jag i min sunkiga soffa med hårstråsdiametertunna luftvägar, skavsår i halsen och förhöjd kroppstemperatur. Ska det verkligen behöva vara på det här viset? När det är nästansommarvärme, solsken och löningshelg. Va?

Jag vill att någon ska komma hem till mig med en buffé av apoteksvaror, cola light och ben&jerrys. Denna någon får gärna vara småbutchig, supersnygg, intelligent och sugen på att ta mig med storm. Så pass mycket vet jag nämligen om mig själv, att jag är helt säker på att lite ligga skulle vara den bästa medicinen. Men det är inget måste. Ben&jerrys räcker gott som det är, om det är så.

Någon som kan tänka sig att ställa upp? Arvode utgår i form av evig tacksamhet, glada tillrop och en tydlig "tjänster och gentjänster"-anteckning i min rättvisesträvande hjärna.

Vägledning

Stampat jordgolv

Mail från Oraklet

Nu har jag gått ner 6,5 kg. Och brösten försvinner. Snart är jag skitsmal och utan pattar och då kommer du tycka att jag är hot och kanske äntligen släppa till! Jag ska klippa håret kort och börja snusa och så kan vi leva happily ever after i ett läspiskt kollektiv med stampat jordgolv och massor av barn. Vi ska ha minst 22 katter också. Fan vad fint allt kommer att bli. =)

Något att tänka på

Grannyra

Mina grannar ligger igen. De gör det ungefär en gång varannan vecka och varje gång är det liksom som att de festar till det och riktigt tar i. Han låter högst, hon hörs svagare i bakgrunden, gnyende. Han stönar och stånkar värre än om han hade burit ett kylskåp uppför tio trappor. Jag kan inte låta bli att undra VAD de egentligen håller på med. Hur svettig är han? För det måste han vara så som han låter. Hur länge kommer hans stämband att klara de höga vibrationerna? Är det han eller hon, eller kanske de båda som kommit på den goda idén att prata som papegojor under tiden?

Jag garvar åt det hela och bestämmer mig för att se det som en livestudie i heterosexuella liggläten, något som jag inte direkt har några egna erfarenheter av. Så varför inte ta tillfället i akt och lägga det hela på minnet. Det kan säkert komma till pass i någon av mina många diskussioner om sexualitetens mysterier. Och nya erfarenheter berikar ju livet, eller hur var det nu?

Till och med katterna tittar sig vilset omkring och undrar vad det är som pågår.

Kortisonkamp

Som alla trogna bloggläsare vet så har jag två katter. Den ena av dem är det gott gry i, hon är bestämd, hon vet vad hon vill och hon har finfina gener som gör att hon aldrig blir sjuk. Den andra däremot är ett eländigt litet liv. Hon är ynkande ynklig och hon lider dessutom av någon form av damp. Denna olycksaliga kombination gör att hon med jämna mellanrum råkar ut för diverse missöden. Det har hänt att hon vält saker över sig själv så att blodet har sprutat och djurambulansen kommit med blåljusen på. Hennes senaste påfund är någon form av odefinierbar form av allergi som yttrar sig i att hon får stora sår runt hela huvudet som hon glatt, på grund av sin damp, kliar sönder och samman.

Hon måste äta äckliga piller nu, de ska helst sväljas hela. Vi är osams hon och jag. De två första pillermatardagarna löpte på relativt smärtfritt, men nu har hon tröttnat. Hon hatblänger på mig ur sin strut och hennes blick skvallrar om att hon inte kommer att förlåta mig i första taget. Jag är genomsvettig och har katthår i både ögon och näsa. Det är sju dagar av kamp kvar, jag biter ihop och räknar ner. Jag tittar på dampkatten och talar bestämt om för henne att om vi måste åka till veterinären en gång till får hon betala själv. Hon låtsas inte höra. Hon behandlar mig som luft.

Jag har inte bara två katter, jag har en loftsäng också. Ett stort schabrak i gjutjärn som min väns ena förälder har svetsat ihop i ett anfall av av den yttersta formen av insocialiserad manlighet. Vem svetsar ihop en loftsäng liksom? Ett vansinnesdåd om ni frågar mig. Nåväl, i helgen inkvarterade jag en av mina vänner i nämnda säng, hon har det jobbigt på grund av livets omständigheter och behövde således sova hos mig en natt. Sagt och gjort, jag skickade upp henne på loftet och klättrade själv efter, varpå följande dialog tog fart.

Vännen: (lite oro i rösten) Ehh... håller det här verkligen för oss båda, den rasar inte...
Jag: Du! Jag har för fan knullat här uppe.
Vännen: (spontanskrattar för första gången under det dygnet)
Jag: (ironisk och pillemarisk röst) Och det gick bra ska du veta.
Vännen: (fortsätter att garva)
Jag: (börjar också att garva, mest för att hon äntligen garvar)
Vännen: Den är hållfasthetstestad! (garvar ännu mer)
Jag: Visst vettu!
Vännen: Fy fan vad bra!

Kortisonkurkamp är för övrigt ordet för dagen. Eller snarare veckan.

Bästa

Jag har en vän som är väldigt speciell. Hon är så självklar att hon aldrig tidigare omnämnts i den här bloggen. Hon har funnits i min innersta krets, under mitt skin, fastetsad i mitt hjärta i många år nu. Hon är den enda som jag med rätta, kan kalla för min barndomsvän. Ingen har känt mig så länge och så väl som hon känner mig. Hon kommer alltid att ha ett försprång.

Hon färgade mitt hår när vi var fjorton, hon har hållit mig i handen när det har stormat och hennes vänskap är så villkorslös att det aldrig behöver sägas. Vi är samma men ändå olika. Våra olikheter har enbart funktionen att de berikar vår vänskap, ömsesidigt. Hon förstår alltid vad jag säger, även när vår kommunikation är ordlös.

Vi växer aldrig ifrån varandra, vi utvecklas och rör oss framåt parallellt, alltid på samma nivå, alltid i ungefärlig takt. I vissa perioder har det gått månader, till och med år, utan att vi har hörts. Men jag har aldrig tvekat på att hon ändå funnits kvar. Jag saknar henne ofta, men aldrig på ett ont i magen-sätt. Om jag lyckas reproducera mig ska hon bli gudmor till mina barn.

Jag hoppas att hon förstår hur mycket hon betyder, att jag skulle slitas sönder om hon försvann. När det blir sommar ska jag sitta i hennes mangårdsbyggnadsträdgård och dricka vin. I dag när solen bländade min blick längtade jag dit.

Jag kallar henne Bästa.

Alla dessa T9-ord.

Jag hamnade på en finfin middag igår, hemlagat och alldeles fantastiskt ordnat var det. Efter två glas rött och en kanelbulleshot ledde samtalet in på det aldrig sinande samtalsämnet mobiltelefoni. Det ledde till att vi mycket snart, upptäckte att en kan se i sin mobil vilka ord en har lagt till själv i sin t9-ordlista. Mycket underhållande och så fantastiskt att det måste delges. Så, håll till godo, här kommer mina ord.

Blogg, Bitti, Cafét, Brunch, Bakis, Borste, Busy, Butch, Dejt, Flata, Flator, Fitta, Fittan, Fikat, Dant, Flatan, Dongen, Försovit, Druga, Garva, Garvade, Inloggad, Härdar, Häktiskt, Gorgonzola, Horor, Gött, Läspisk, Lilla, Jävla, Läspiskt, Lillskrutten, Korsord, Jävel, Krya, Narigt, Naret, Nariga, Mobilen, Meditationen, Naran, Saknar, Slark, Pentryt, Sajt, Sauna, Risig, Shit, Skit, Sirpa, Pms, Sorry, Speedad, Pussar, Sliff, Vimmel, Vettit, Väckarklockan, Yoga.

Vad säger då detta om mig? Att jag är en alkoholkonsumerande, andligt törstande, butchspanande flata med smutsigt språkbruk och vansinnesironi, skulle jag gissa.


Dagens qruisermail

Med i QX? Tja! Vet att det här är i senaste laget, men det är så här att jag är redaktör på QX och imorgon ska jag göra ett bildreportage med 10 singeltjejer. En av dem har just fått förhinder och du skulle passa hur bra som helst... Det blir ett uppslag i tidningen med bilder på allihopa och sedan superkorta intervjuer med var och en. Vi plåtar imorgon på Kungsholmen från kl 15. Vad sägs?

Mitt svar
Tackar som frågar, men... tack men nej tack!

Nej, nej nej, jag skrev inte så ordagrant, jag var betydligt trevligare än så, herregud... jag är faktiskt socialt kompetent. Men en skulle kunna sammanfatta innebörden av mitt socialt kompetenta svar med ovanstående rader.

F*cking j*vla bloggbubbla

Slösurfade mig till en blogg (nähä, en blogg, tänka sig så otippat, öhh) idag. En av de där superhomolesbiska bloggarna som alla andra superhomolesbiska bloggare länkar till. Jag har ströläst den förut, tänkt att den är okej, ganska rolig till och med. Så idag bestämde jag mig för att faktiskt läsa lite mer med syftet att komma fram till om jag tycker att den är så pass bra att jag vill länka eller inte. Nåväl, sagt och gjort, jag läste och läste och läste. Bit för bit förstod jag. Naturligtvis vet jag, bortom allt tvivel, vem bloggaren är. Jag finns med i bloggen till och med, om än på ett litet hörn, men jag är faktum omnämnd. Eftersom jag är en professionell person var därmed min ursprungsfråga, att länka eller inte länka, besvarad. Det är alltid lika spännande när homolesbiska omständigheter hindar mig från att fatta neutrala beslut. Eller inte. Men det blir bäst så.

Inte nog med det. Naturligtvis läser Hon min blogg. Såklart, varför skulle Hon inte göra det. Hur kunde jag tro att Hon inte gör det. Ibland är jag löjligt jävla naiv och pinsamt fånigt dum i huvudet. Jag är smart och skarpsynt, jag borde veta bättre. Nåja, det är henne jag har att tacka för den fina lilla frågan här till höger. Och jag vet dessutom redan vad nästa fråga kommer att bli. Vänta bara…

Locket ska läggas på brunnen

Jag är fullständigt medveten om att jag är illa ute. Jag rör mig på gränserna, jag balanserar på smala kanter, än så länge med tungan rätt i mun. Symtomen går inte att ignorera längre. Insomningssvårigheterna är det värsta, värre än den ökade pulsen och nikotinintaget. Sömnproblem är det definitivt inte för när jag väl somnar sover jag hårt, drömlöst och länge. Men att somna, hur gör en?

Jag dramtiktalar i långa utdragna metaforer när jag försöker förklara för kollegan. Jag yrar på om fulla vattenglas med ytspänning, beskriver mig själv som en liten förvirrad figur som balanserar på kanten, livrädd för att halka och i samma ögonblick upptäcka att jag inte kan simma. "Du menar att det är lite för mycket nu?" säger kollegan. jaajoonää, precis. Men mina metaforer låter mycket tjusigare är fullständigt utarbetad, på gränsen till. Ja till vaddå?

Måste ta tag i det där.

Locket ska läggas på brunnen säger Oraklet.
Dasstunnan ska tömmas tänker jag. Men hur?

Förbannade sexualitet

Celibat är inte min grej. Jag är så sexuellt frustrerad att det får oerhörda konsekvenser i min vardag. Jag kan inte sova, kroppen bultar och skriker. Mina celler exploderar och jag vill bara skrika. Högt. Jag kan inte koncentrera mig på att jobba, jag fungerar inte. Jag sitter och stirrar rakt ut i luften och har svårt att höra vad människor säger. Jag ser att deras munnar rör sig och jag hör att det kommer ljud, men jag får inte ihop sammanhangen.

Jag har kramp i magen och jag får ständigt motstå impulser att kasta saker i väggarna. Jag förbannar att det inte finns en knapp, att det inte går att stänga av. Min förbannade sexualitet är konstant och orubblig. Som en fucking jävla bergvägg. Den lämnar mig inte ifred, någonsin.

"Men onanera då" säger mina vänner. "vafan tror ni att jag gööör, hela tiden, det är inte det, jag vill slicka fitta, det är fan en mänsklig rättighet att få göra det med någorlunda jämna mellanrum" vill jag skrika. Öronbedövande. Men jag låter bli. Vad ska det tjäna till? De vill ju bara väl.

Jag har testat alla varianter vid det här laget, alltifrån att se till att jag får otaliga orgasmer varje dag till att totalt försöka ignorera att jag är en sexuell person överhuvudtaget. Ingenting fungerar. Detta kommer att driva mig in i komplett galenskap inom en mycket snar framtid om inget revolutionerande händer mycket snart. Jag blir tokig. Hör ni det! Tokig!

Dagens missöde

I dag stängde jag in min ena katt i garderoben. Egentligen var det endast och enbart en fråga om när detta missöde skulle utspela sig, snarare än om. Varje dag innan jag går hemifrån går jag maniskt igenom mina tjugo kvadrat för att lokalisera mina små liv följt av att jag på ett sjukligt sätt stirrar på mina garderobsdörrar i en halv minut för att försäkra mig om att dörrarna är stängda och att inga katter befinner sig innanför dörrarna.

Denna mani till trots gick jag idag hemifrån med den ena katten instängd i garderoben utan minsta möjlighet att ta sig ut. Nästan sex timmar fick hon genomlida där inne det lilla livet, innan jag tog mig hem och räddade henne. Medan jag förbannade mig själv och i panik ringde till Skrotan och speedrabblade om hur hemskt det hela var tittade katten i fråga på mig med en frågande min. Jag kände mig också manad att messa till Kexet och berätta om det hemska. Vi har ju trots allt någon form av delad vårdnad om våra skilsmässodjur. Hon har rätt att få veta, tänkte jag och förberedde mig på ett pekfingerformulerat svar. Ingenting hände. Skrotan garvade, Kexet skickade en smiley som svar och katten gick på toa. Barasådär.

Det är det mest dramatiska som har hänt i mitt liv i dag.

Nu skulle jag kunna dra ett egensnickrat skämt och flator, katter och garderober. Men jag låter bli.

Terapiminne

Följande dialog är plockad direkt ur min fantastiska verklighet och utspelade sig under en av mina första terapitimmar med den terapeut jag hamnade hos under min och Kexets separation och som jag fortfarande regelbundet besöker. Jag har länge tänkt att den borde dokumenteras på något vis och vad kan passa bättre än att delge den i form av ett blogginlägg.

Terapeuten: Jag tänkte att vi ska titta lite på dina relationer och val av relationer.
Jag: Jaha..
Terapeuten: Så, hur många seriösa relationer har du haft och hur länge har de varat?
Jag: (en smula förvirrad) Asså okej.. först var det [min första flickvän], vi var ihop i två år men det var typ som en tonårsrelation, inte speciellt vuxen. Jag var helt fucked up, så jag kan inte räkna den till en av mina vuxna relationer.. tror jag...
Terapeuten: Okej, fortsätt.
Jag: Sen träffade jag [Spöket]. Det var på riktigt. Men vi var inte ihop, hon ville inte att vi skulle kalla det för en relation men i praktiken var det som en relation. Men vi träffades bara i fyra-fem månader, så det kanske inte räknas?
Terapeuten: Om det var på riktigt för dig så pratar vi om det som en relation.
Jag: Okej.. men hon ville inte kalla det för en relation, det var mycket viktigt för henne..
Terapeuten: Nu pratar vi om dig, inte om henne. Fortsätt.
Jag: Okej.. sen träffade jag [Kexet] och vi har varit ihop i tre år, men det vet du ju redan.
Terapeuten: Tre relationer alltså, [min första flickvän], [Spöket] och [Kexet].
Jag: Ja.. eller.. nej.. vänta..
Terapeuten: (frågande blick)
Jag: Oj, jag glömde visst... det är en till, [den tomma].
Terapeuten: (förvånad) Jaha.. vad var det för relation då och när?
Jag: Jag träffade henne efter [min första flickvän], innan [Spöket].
Terapeuten: Hur länge var ni ihop då?
Jag: (har nu återfått mitt minne helt, svarar utan tvekan) Ett och ett halvt år.
Terapeuten: (uppenbart förvånad, snudd på chockad) Ett och ett halvt år! Och du glömmer bort henne när jag frågar om dina relationer?
Jag: Jaa... hon var ganska grå och svår att minnas...
Terapeuten: (kan varken hålla sig för skatt eller dölja sin förvåning) Men ni var ihop i ett och ett halvt år?
Jag: (helt allvarlig) Ja.. dessvärre... Hon var liksom tom, som en inte-människa. Jag vet inte vem hon var..
Terapeuten: (anstränger sig inte längre för att dölja att hon är uppenbart både road och oroad över mitt resonemang) Okej, jag tror verkligen att vi behöver prata om dina val av relationer.
Jag: Jaa... så är det kanske... eller ... jo... så är det. Det vill jag!
Terapeuten: Då gör vi det!

Och det gjorde vi. I oändligt många timmar som ledde till fantastiska självinsikter och som lyfte mig till ett nytt, glittrigt och strålande plan. Men det är en helt annan historia.

Varför?

I vissa stunder är faktumet att jag har några vänner kvar överhuvudtaget verkligen ett mysterium. Här följer en dokumentation av ett av dessa otaliga tillfällen.

Jag: [halvskriker] Jag är så jävla trött på att det är så här. Förbannade jävla skit..
Snuttjejen: Ehh... jaha..
Jag: [skriker lite högre] Alltså va fan, jag får panik när jag tänker på att mitt liv kommer att fortsätta som det gjort de senaste tio åren, jag blir galen...
Snuttjejen: Ehh... vaddå? [garvar]
Jag: [skriker naturligtvis fortfarande] Alltså jag menar, tänk om det kommer att fortsätta såhär, att man träffar nån, är ihop ett par år, gör slut, man börjar dejta nån eller några nya ett tag, träffar nån ny, blir ihop, är ihop ett par år, gör slut och börjar dejta nya igen. va? Vad fan är det? Tänk om det kommer att fortsätta så i tio år till. Eller hela livet. Jag får panik när jag tänker på det.
Snuttjejen: Jaa... jooo... ehhh...
Jag: [har dämpat mig en smula] Jag är så jävla ointresserad av det. Varför? VARFÖR[skriker igen] är det så?? Varför är det så jävla svårt att träffa någon och vara med den länge, inte bara några futtiga jävla år, utan länge. Hallå, fattar du?
Snuttjejen: Ja, jag fattar, men jag måste nog sluta prata snart..
Jag: [skriker inte längre] Jag fattar. Men jag får panik, jag får verkligen panik. Tänk om det kommer fortsätta så här år in och år ut. Jag blir tokig. Jag menar allvar..
Snuttjejen: Nej, jag vet, jag vet. Det är inte lätt, jag vet. Men du, nu måste jag verkligen sluta prata...
Jag: Okej, jag fattar...


Det finns någon som rubbar mina cirklar, obönhörligt och utan tvekan. Det är dåligt. Tror jag. Eller bra. Jag vet inte. Konsekvensanalysen av känslan är dold bakom själva känslan och jag vet ingen råd. Symtomen däremot är tydligt kännbara. Hungerbortfall, kolsyrefingrar och blytunga hjärtslag. Ack så bekant, så skrattretande bekant. Men om hungern håller sig borta ökar i alla fall mina chanser att bli sams med min våg igen. Alltid något.

För övrigt saknar jag Kloka Vännen, så att det värker i hjärtat.

Kalabalikrädsla

Kan inte sova igen. Som vanligt alltså, inget nytt under stjärnorna. P3 Vaken räddar min andra natt i rad, vad skulle jag göra utan P3 Vaken, de får aldrig sluta sända, aldrig.

Kalabalikdisco i all ära, ordet kalabalik är både fantastiskt och groteskt vackert, men som väntat var det en trip down memory lane att ge sig ut i klubbdjungeln, precis som i den homolesbiska världen på nätet. Jag kan inte röra mitt fritt, de känner igen mig, de jävlarna, både irl och på nätet. Är det inte du som är [ mitt namn ]? Nej, det är min tvillingsyster. I wish.

En extraordinärt underbar lördag
Sover som ett oskyldigt barn tillsammans med mina, till min lesbiska identitet tillhörande, djur tills Oraklet väcker mig i form av en ilsken ringsignal på mobilen. Är så trött att jag vill spy men blir ändå glad över att hon ringer. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Känner mig tillfreds med att hänga med mig själv. Bäljar i mig kaffe och drunknar i min bok. Suger i mig orden, knarkar orden, blir hög av orden, njuter av orden. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Snuttjejen ringer och rapporterar från staden i grannlandet som på ett obehagligt påtagligt sätt påminner mig om Spöket. Som väntat innehåller rapporten mycket sprit, sauna och hemlängtan. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Dricker obskyra mängder öl, träffar några snubbar som är jävligt roliga. Jag garvar och har mig, tycker att jag är härlig. Känner mig på riktigt alldeles genomhärlig. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Hänger med Skrotans ex en stund, hon bjuder på öl och är gullig. Vi skrattar och pratar, jag blir glad av hennes sällskap. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Dansar mig genomsvettig, kopplar bort världen och skiter i allt. Musiken letar sig in i mina celler och utlöser en meditativ euforisk känsla. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Träffar så många bekanta att det inte går att räkna dem. Det är så trevligt som ytliga möten kan bli, men inte mer. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Åker hem, duschar och försöker sova men det går åt helvete. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Sätter på P3 Vaken, de spelar den där låten som Snyggtjejen spelade för mig den där natten. Har inte hört den varken före eller efter det. Förrän nu. Jag häpnar, hur är det möjligt? Inte ens min ironi hjälper som vapen när musiken strömmar ut ur högtalaren. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Försöker lugna ner mig. Andas, fokuserar inåt och anstränger mig. Måste tänka med hjärnan, men huvudet är tömt på logik. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. När jag är med mig själv, utan skyddsbarriärer, finns det bara hjärta och känslor.

Jag är verkligen livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Känslan är genomsyrande, stickande obehaglig och omöjlig att bemästra.

Världens fulaste man

I går såg jag världens fulaste man på tunnelbanan. Han var i 35-årsåldern, ca 190 lång, väldigt smal och hade bajsbruna velourbyxor på sig som satt väldigt illa över hans knotiga röv. Dagen till ära hade han även tagit på sig en rödvitrutig illasittande urtvättad skjorta och en trasig och urtvättad jeansjacka från 85. Jeansjackan var trasig på ett dåligt sätt, men jag skulle gissa att han tycker att den är trendigt trasig och lite cool. Frisyren bestod i en på tok för tjock illa klippt pagé och råttfärgen hade han försökt dölja med en röd och med största sannolikhet billig färg som inte riktigt hade fäst som den skulle på hans extremt tjocka hårstrån. Hans ögon påminde om en gris och låg långt insjunkna i ansiktet. Hans näsa var tredubbelt så stor som min. Under färden knaprade han förstrött i sig en påse nötter så att det smulade ner på de bajsbruna byxorna. Han hade en förlovningsring på sitt finger. Varför?


Jag, Oraklet och Supermamman planerar en weekend i Tallinn. Vårt internetsökande ledde oss på villovägar och det slutade med att vi började överväga en helg i Uzbekistan istället. Eller varför inte Vittryssland?

Saknar ord

Jag tänker hela tiden att jag ska skriva så sjukt smarta saker här men när väl ensamtiden med datorn infinner sig är orden slut. Jag hatar det, det gör att jag inte känner igen mig själv. När orden försvinner ruckas min självbild och det tycker jag inte om, det tycker jag verkligen inte om. Men om en saknar ord kan en ju alltid skriva ett inlägg om att en saknar ord.

Har haft terapipaus i två veckor nu. Måste ju klara mig utan någon gång, dessutom är pengarna snart slut. Jag klarar det, hittills galant. Som väntat, inget konstigt. Jag har klarat mig igenom resan 2007 och är nu på väg någon annanstans. 2008 is the shit, det är nu det händer, definitivt. Jag undrar bara NÄR under 2008?



Mail från Sötslampan
Jag var på möte idag på försvarsmakten, jag såg en brud som du skulle ääääälska. Hon var så jääävla mycket din typ. Liten, nätt, smal men så jääävla snygg. Hon påminde om [ ...... ], dock hade den här donnan uniform. En skitsnygg tjej i uniform, jag var helt 100 på att hon var flata tills jag såg hennes naglar! De var långa :(

Jag har lärt mina heterosexuella vänner allt om vad som kan hända om en flata har långa naglar och de kommer ihåg allt. De har lärt sig sin lesbiska läxa, det är ordning på dem minsann.

Absurdorgie

Jag har akut ägglossning. Det spänner mellan höftbenen och det drar och sliter långt bak i ryggen när mina äggledare slår knut på sig själva och skriker reproduktion. Det gör ont, förbannat ont. Slår upp min kalender och kan, utan förvåning, konstatera att det stämmer, som alltid på dagen. Jag är en vandrande äggklocka. Det hela är absurt. Fortsätter det så här kommer jag spara pengar både på ägglossningstester och inseminationer den dagen det är dags.

För övrigt så består min vakna tid just nu av ca 97% jobb, jobb, jobb och ännu mer jobb. Även det absurt. Mest absurt är mina komptimmar förra månaden. De är så absurda att jag spontanasgarvade när jag summerade dem. Ändå blir jag aldrig klar. Fullkomligt absurt.

Jag har långt mellan tvättider och har därför packat upp den lilla plastpåse som jag fick av Snyggtjejen den dagen då det var uppenbart att jag inte skulle återvända. Den har fram tills nu, blivit liggande i garderoben, orörd. Jag har i och för sig sneglat i den vid tillfälle och misstänkt det som jag i dag kunde konstatera. Eftersom troslöshet inte är min grej, i synnerhet inte när jag har akut ägglossning, fanns det ingen återvändo. Jag hittade tre par trosor i påsen, två av dem mina. Ett par av dem är definitivt inte mina. Att ha ett par trosor i sin garderob som med största sannolikhet tillhör en tjej som har legat med en tjej som en själv också har legat med, det måste vara höjden av lesbiskhet det. Absurt helt klart och väldigt roligt. Jag tyckte faktiskt att det bara var roligt, det måste betyda någonting. Men vad? Antagligen någonting absurt.