Semester!

Nu drar jag på weekend till en forna Sovjetstat nära dig. Utan dator och sån shit. Bara jag, mina fina vänner, god mat, vin och lyx i dagarna tre. Det ni!

Jag vill dock passa på, innan jag lämnar fast mark, att dela med mig av två observationer jag gjort den senaste veckan på väg hem från jobbet.

Först såg jag en fin bil. Jag vill ha den. Den skulle passa mig.


Sedan fotade jag en lyktstolpe. Det tyckte jag var festligt.

För er som nu gråter floder för att jag kommer försvinna från cyberspace i några dagar; Jag rekommenderar er att fylla tomrummet med att läsa kommentarerna i den här angenäma bloggen. Mina läsare har nämligen huvudet på betydligt längre skaft än jag många gånger och det återspeglas i kommentarerna.

Trip down memory lane

Ibland händer det mycket märkliga saker i mitt liv. Som att min första flickvän messade mig i går till exempel. Det är sju år sedan vi gjorde slut, fem år sedan vi senast hade kontakt på ett ”vi messar varandra sporadiskt och tar en fika var tredje månad”-sätt och jag har inte haft hennes nummer sparat i min mobil på minst tre år(men hon hade tydligen kvar mitt – det trodde jag aldrig). Så messar hon nu, bara sådär. Hade hon inte skrivit under med hela sitt namn hade jag inte haft en aning om att det var hon och jag har inte blivit så förvånad på väldigt länge. Hon ville fråga jobbsaker förstås och vad passar då inte bättre än att knappa fram numret till ett av sina ex som har stenkoll på viktighetsjobbprylarna. Inte så konstigt egentligen kanske, men känslan var ändå märklig.

Dessutom har jag fått två mail på homogaycommunityt jag sporadiskt hänger på (öhh.. gissa vilket) från bekanta från förr som tilltalar mig med mitt gamla namn. Jag har inte hetat det på fem år och de skriver ”Hej [mitt gamla namn], vad gör du nu för tiden?” Jag har så till den milda grad kopplat bort mitt gamla namn ur mitt medvetande att min första tanke var att de måste ha tagit fel på person. Att sen förklara ”jag heter inte det längre” följt av frågan ”varför” gjorde mig mest bara trött. Jag har inte behövt förklara det på flera år, jag har glömt bort hur en gör. Jag minns att jag hade en snabbförklaringsformulering som jag alltid drog under det första året med mitt rätta och riktiga namn, men jag minns den inte. Den är som bortblåst.

Kontaktannons

Eftersom någon googlat sig hit via sökorden lesbisk kontaktannons så känner jag mig manad att bistå med just det, så att googlaren i fråga får det hen söker.

Sökes
En levnadsglad och positiv tjej med hjärtat på rätta stället, som uppskattar det enkla i livet, strandpromenader och hemmakvällar. Svar till; ytlighet är en dygd.

Ehhh… eller INTE. Vi börjar om.

Jag söker med lykta och ljus efter dig; fittförsedda person i 30-årsåldern med en omfattande förmåga att förstå och uttrycka dig med ironi. Du har aktivt arbetat med din självutveckling och i och med det utvecklat en stabil självkännedom och självdistans. Du har inga lik i garderoben, inga psykiska problem/diagnoser eller pågående självskadebeteenden. Du har kommit över dina ex och du arbetar med något, alternativt pluggar något, som du själv aktivt har valt för att det är utvecklande för dig. Dina politiska övertygelser rör sig åt vänsterhållet och du har gjort en normanalys och kommit fram till att generella strukturer existerar här i världen. Du har även en klar och tydlig feministisk övertygelse. Du är vidare intelligent i bemärkelsen att du har förmågan att dra analytiska och logiska slutsatser av det mesta som kommer i din väg. Du är dessutom en sympatisk, ickeegocentrisk, verbal, orädd, självgående och kärleksfull person. Dina relationer till andra människor är i det stora hela stabila, djupa, innerliga och konstruktiva. Du har även någon form av andlig övertygelse, hur den ser ut är av mindre vikt, huvudsaken är att du inte är rakt igenom vetenskaplig utan tvärtom mycket väl kan tänka dig att det finns någonting som inte går att uppfatta med vanliga mänskliga sinnen. Du tror att det finns någon form av mening med livet vilket leder till att du inte är benägen att bli deprimerad eller få självmordstankar. Du föredrar monogami så pass att du aldrig skulle tänka tanken att bryta en monogamiöverrenskommelse. Du strävar efter att leva i en lång, helst livslång, tvåsamhet och tanken på att skaffa barn får dig att känna längtan snarare än avsmak. Du behöver inte vara stenrik(men det gör förstås ingenting om du är det), men du har så pass bra koll på din ekonomi att du inte dragit på dig femtioelva krediter i syfte att konsumera onödiga kapitalvaror. Du är snygg också, jävligt snygg. Och androgyn. Och smal. Svar till; Utan dig försmäktar jag på denna ö.

Eventuella kandidater är välkomna att lämna en kommentar. Jag vill att det ska hända något nu! Jag vill gå på dejt och dricka glassiga drinkar. Är det verkligen för mycket begärt? Va?

Höga krav? Va? Jag? Vad menar ni? Nu förstår jag inte…

Visa pattarna

I dag har jag fått höra att jag har jävligt schyssta bröst. Av en kukförsedd cisperson med en klart homosexuell identitet (läs bög om du inte orkar med att vara en queerordvrängare). Förstås. Det är bara två kategorier av människor som någonsin säger sådana saker till mig, bögar och heterotjejer (okej, vi skippar ordvrängandet). Jag älskar det varje gång det händer för det ger mig, förutom en egoboost, något som jag skulle välja att kalla för ett utrymme att yttra mig inkorrekt utan att bli dömd.

Bögen: Fan vicka schyssta bröst du har.
Jag: (skrattar)
Bögen: Du tar inte illa upp?
Jag: Nej, gud nej, jag är faktum rätt nöjd själv.
Bögen: (skrattar)
Jag: Mycket är jag inte nöjd med ska du veta, men de sitter fan någorlunda där de ska.
Bögen: (fortsätter att skratta)
Jag: Det är faktiskt så pass att jag har tänkt tanken att.. (kommer av mig)
Bögen: Vaddå?
Jag: ..att om jag ska föda barn, amma och shit så måste jag nog fixa till dem sen..
Bögen: På allvar?
Jag: Nja, jag vet inte, jag skulle nog aldrig göra det, men jag har tänkt tanken..
Bögen: Ja, va fan, spelar roll egentligen liksom.
Jag: Men hur skulle det se ut med mina ideal, jag skulle aldrig göra det, men..
Bögen: Du har tänkt tanken.
Jag: Ja gud ja. Det är så få saker jag är nöjd med på min kropp, jag skulle inte vilja att de få sakerna försvann, om du förstår vad jag menar?
Bögen: Jag fattar precis.

Vi känner knappt varandra och han dömde mig inte. Jag fick dessutom tillfälle att omvandla en av de många inkorrekta saker jag dagligen tänker på, till stämbandsljud. Det kändes befriande på något vis. Lite wild and crazy. Ungefär samma känsla som när min queerfeministiska övertygelse slår över i mitt huvud och jag bara vill skrika kukfitthora så det ekar över hela stan.

Jag undrar om det bara är jag som kan känna så ibland? Att en är så inihelvete korrekt hela tiden att en väljer att hålla saker inne tills de slår över och blir till ett okontrollerat kukfitthora-skrik i falsett.

Eller så har jag bara en släng av vanlig hederlig gammal damp. Det kanske inte är mer komplicerat än så.

Ordningen återställd

Jag är tillbaka på hemmaplan och behovet av att skriva långa utläggningar om mina familjeangelägenheter har i och med det svalnat. Tur det, för med sådana långa tråkiga inlägg var dag skulle besöksstatistiken göra en störtdykning. Apropå besöksstatistik så lovade jag en återrapportering. Tyvärr måste jag meddela att den enda utdelning mitt experimenterande hittills gett är att någon googlat sig hit via sökorden saftig fita (observera stavningen). Mycket fint!

Nu blir det annat. Vi fortsätter på temat schlager.

Jag tar på mig allt ansvar för Charlottes flopp i går men är samtidigt glad att mina idéer om löften i händelse av vinst uteblev.

Vad säger ni om att piffa upp denna söndagskväll med det enda av underhållningsvärde under gårdagens annars slöa Eurovisionfinal?

Hola Belgrad!

Släkten är värst

Min släkt på Mammas sida består (förutom av mig, min Mamma och min Lillasyster) av min Mormor och mina två mostrar och deras familjer. När vi ses och ska umgås (enbart för att vi är släkt, om så inte hade varit fallet betvivlar jag att vi hade valt varandras sällskap) är det alltid lite spänt och framförallt består nittiofem procent av allt verbaliserande vid dessa tillfällen av en enda sak. Nämligen vilka personer som bor i vilka hus i de två byar/samhällen där majoriteten av släkten bor och hur dessa människor är släkt med varandra. Det är fan det enda de pratar om, det är helt otroligt.

I går umgicks vi i en liten kvartett bestående av mig, Mamma, Mormor och Moster. Jag har, som sagt, två mostrar. Den ena känner jag inte. Den andra känner jag. Den jag känner är som en frisk fläkt, hon fyller snart 50 men ser ut som max 40 och hon är den enda i min släkt på Mammas sida, inklusive Mamma, som någonsin frågar mig om hur jag har det och vad som händer i mitt liv för att hon faktiskt är uppriktigt intresserad. Henne har jag alltid kallat för Moster, den andra mostern har jag aldrig kallat för någonting för vi har aldrig känt varandra. Detta är ett uppenbart faktum mig och Mamma emellan, trots att vi aldrig har uttalat det. Om jag pratar med Mamma och frågar ”hur är det med Moster” så vet Mamma att det är just mostern jag känner som jag menar, utan att jag behöver säga hennes namn.

Nåväl, i går var det alltså jag, Mamma och Moster som skulle ta med Mormor ut och äta med anledning av att det är mors dag nu i helgen. Tillsammans bildade vi en galen och smått hysterisk kvartett. I samhället där min Mormor bor finns det en golfbana med en golfrestaurang, vi började vår eftermiddag där. Följande dialog utspelade sig när vi skulle kliva ur bilen.

Mamma: Vet ni vad K[mammas särbo] sa, det var så tokigt, hihihi..
Moster: Nej, vaddå?
Mamma: Jo, du förstår, vi har ju precis varit här och ätit med jobbet, hihihi..
Moster: Ja..
Mamma: Så nu när K hörde att vi skulle hit i dag så sa han… hihihi… att nu kommer du väl snart hem med en golfspelare… hihihi… så tokigt.
Mormor: (typ skrattfnyser) Ja, han kanske börjar bli orolig nu då.. (uttalat med tydlig ironi)
Mamma: (förstår inte ironi, tar det hela på allvar) Nej, alltså, han skämtade, han menade det inte.
Jag: (stirrar på Mamma med uppgiven blick)
Moster: (Noterar min blick, börjar småle)
Mormor: Jaha du..
Mamma: Nej, nej, nej, han menade det alltså inte, han sa det på skämt.
Mormor: (skrattar) Ja Ja..
Jag: (kan inte hålla mig för skratt längre)
Moster: (kan inte heller hålla sig för skratt, drar till med ett skämt hon också) Det är lugnt, vi menar vad du fattar.
Mamma: (missar totalt vad Moster säger, hon och Mormor är redan på väg mot restaurangentrén)
Jag: (vänder mig till Moster, uppgiven röst) Det är som vanligt..
Moster: Jaadå (skrattar). Men vet du vad det värsta är, mina barn säger att jag börjar bli lika virrig. (skrattar ännu mer)
Jag: (garvar också) Herregud..

Efter vårt besök på restaurangen åkte vi på sightseeing på bygden följt av tårta och kaffe hemma hos Mormor. Sammanlagt sex timmar prat om människorna på bygden, vilka hus de bor i, vem som är gift med vem, vem som dött, vem som skilt sig, vem som gift sig, och så vidare i all oändlighet.

”på det där huset är det sån fin snickarglädje, det är Maj-Gulls bror som har gjort det, han bodde uppe i backen där, sen dog frun och han gifte om sig med Berit som jobbar i affärn, i det röda huset där bor Maj och Bertil, deras dotter bor i Stockholm nu, titta så det ser ut hos Ingegerd nu när hon är på hemmet och ingen sköter trädgården, herregud så dannt, har hon inga barn som kan hjälpa henne, det vita är till salu, undrar vad de ska ha för det, det har vi inte råd med, hihihi, titta så konstigt tillbyggt det där är, nej fy, det där förstår du [mitt namn] det är missionshuset, titta så fint det är nere vid sjön, men hur kan man bygga ett sånt hus här, jag har aldrig förstått mig på Eva och Rune, jag hörde att Åkes bror blev alldeles knäpp och inte vill ha någon kontakt med dem, han bodde i det lilla röda där, jag läste i tidningen att Gullan dött, vem ska ärva huset nu då, det är ett fint hus, jasså Dansken ska köpa det, han är ett riktigt original, titta där går Marianne, hon känner nog inte igen oss, när jag var liten bodde det en tant nere på denna gatan som hette Anna, det där huset ser ju inte klokt ut, det är igenväxt, vem bor där nu igen, Leif jaha, vad är det hans fruntimmer heter nu igen, Ingrid var det ja, det är värst vad rapsen blommar tidigt i år, och titta, midsommarblomster redan i maj, så tokigt”

Sex timmar. De tre första var okej, jag visste trots allt vad jag gav mig in på, jag har varit med förr. Efter fyra började jag känna mig smått galen. Efter fem kändes det som att min hjärna skulle explodera. Efter sex ville jag skjuta mig i huvudet.

Nu längtar jag hem till de som numera är min riktiga familj. De som jag har valt själv. De som enligt facebook definieras som extended family. Gud vad jag längtar efter dem nu. Jag hör inte hemma här, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Hemma är jag någon, jag har ett liv och en identitet. Här är jag bara den konstiga, den lite udda, den där lesbiska dottern som flyttade till Stockholm. Den som ingen vet hur de ska tilltala för att de tycker att hon säger så konstiga saker hela tiden. Jag känner mig aldrig så identitetslös som när jag är här och träffar min så kallade släkt.

De enda som är okej är Moster och Mamma(för att jag numera hittat ett förhållningssätt till henne som fungerar). De andra gör mig till en icke-människa. De har ingen som helst jävla aning om vem jag är och jag tror inte att de vill veta det heller.

Detta får mig osökt att tänka på en dialog som utspelade sig för snart tio år sedan på macken i det lilla samhälle där min Mormor och den mostern jag inte känner bor. Jag har en kompis som kommer från samma samhälle, hennes föräldrar känner mostern som jag inte känner och hennes man. En dag möttes min kompis och mostern jag inte känner på macken och en artighetsdialog tog fart. Den får avsluta detta milslånga inlägg. Det är, som sagt, tio år sedan, så jag kan inte garantera att det är ordagrant återgivet. Men ett ord, som jag har valt att rödmarkera, är definitivt ordagrant återgivet, det är jag säker på. När min kompis återgav dialogen frågade jag henne nämligen minst fyra gånger om hon var säker på att hon hade hört rätt. Och det var hon.

Mostern jag inte känner: Jaha, hur har du haft det i sommar då?
Min kompis: Bra, jag har precis varit i Stockholm.
Mostern jag inte känner: Jaha, vad roligt.
Min kompis: Jag var uppe under Pride.
Mostern jag inte känner: Jaha..
Min kompis: Jag träffade [mitt namn] faktiskt, under Pride alltså.
Mostern jag inte känner: Jaha, det kan jag tänka mig, hon har ju alltid varit lite speciell, [mitt namn].
Min kompis: (vet inte vad hon ska säga) Jaha.. jo, kanske det. Vi hade roligt i alla fall. Vi bodde hos henne några nätter.
Mostern jag inte känner: Jaha, vad trevligt.

”Speciell” Hur sjukt är inte det? Fy fan. Nu vill jag verkligen åka hem!

Tillägg kl 12:45
Det slog mig just att min ena kusin kanske läser min blogg.. ehh, oj, uups.. Hej.. ehh.. Jag tycker om att fläka ut valda delar av mitt privatliv på internet.. ehh.. Förlåt. Ingen vet att det är din Mamma. Jag tycker inte illa om henne, inte om dig helller, verkligen inte.. ehh.. det är bara miljön och mentaliteten jag inte klarar av. Ehh.. förlåt, hoppas du inte tar illa upp..

Vardagsanalys goes Schlagerblogg

Jag måste helt enkelt schlagerblogga lite nu, jag har försökt in i det sista att låta bli men nu när det bara är en timme kvar till spektaklet börjar har jag kommit på andra tankar. Vissa saker måste kanaliseras, det är faktum huvudsyftet med det här lilla bloggprojektet.

Till saken.

För det första suger de flesta bidragen i år, semifinalerna har varit segare än en kondom med utgånget bäst före datum. I tisdags dammsög jag mig igenom halva skiten. I torsdags drack jag två folköl för att härda ut eländet efter start nr 2.

För det andra är Charlotte Perelli queer. Hon ser ut som en trippelkorsning av en barbiedocka, en rysk överklassdam och en piffig druga. Dessutom inleder hon hela sitt framförande med att greppa en glitterbeströdd dildo. Hon är en hybrid, könad men ändå könlös. I love it.

För det tredje skulle jag vilja lova att göra någonting om hon vinner. Typ ”om Charlotte vinner ska jag springa naken över Sergels torg”, mest för att påverka hennes karma. Om jag lovar en handling i denna kaliber i händelse av vinst i afton borde det finnas någon liten kosmisk jävul med karmapåverkan någonstans som skulle gnugga sina händer och manipulera Europas telefonsystem. Allt för att få se min bleka lekamen löpa amok på offentlig plats. Tänker jag. Nakenhet är dock inte min grej och min fantasi tryter så fort det är tidspress inblandat. Så Charlotte få klara sig utan min hjälp i afton, vilket betyder att ni kan skylla på mig om hon inte vinner. Eller hur blir det nu?

In i kaklet nu Lotta, hela vägen!

Och jag erkänner. Jag har hämtat inspiration till det här inlägget. Härifrån.

Livet på landet Del 2

Jag kan inte umgås med min Mamma på ett vanligt civiliserat vis. För flera år sedan var jag så provocerad av att min Mamma är som hon är; stissig, virrig, stressad och konstant nervös så fort hon och jag ska idka umgänge, att jag var tvungen att bestämma mig för att inte bli provocerad mera och ta henne just för vad hon är. Sedan dess har vår relation blivit lugnare och hanterbar men långt ifrån bra. Något som jag lärt mig att acceptera och distansera mig ifrån.

Nu för tiden är jag så pass distanserad att Mamma utgör ett stort underhållningsvärde i mitt liv. Jag umgås inte med någon annan som är som min Mamma och om hon inte var just min Mamma skulle jag aldrig välja att umgås med henne. Hon säger så knäppa saker hela tiden.

Jag: Ölen var verkligen äcklig.
Mamma: Ja, fy fan, den var mörk också.
Jag: Va?
Mamma: Ja, man får ju ont i huvudet av mörk öl. (uttrycker det som att ”det vet ju alla”)
Jag: Jaha…
Mamma: Det är precis som med mörkt vin, man får ont i huvudet.
Jag: (är på väg att säga något om rött och vitt vin, men väljer att låta bli)
Mamma: Jag hörde att om man går på vinprovning och får dricka ur mörka glas så vet man inte vilket vin det är.
Jag: Va?
Mamma: Ja, om man inte ser om det är rött eller vitt kan man inte skilja på det.
Jag: Nähä, okej..
Mamma: Festligt va?
Jag: (vet inte vad jag ska säga) Joo, visst..

Mamma: Det här är sån där pizza med gyros.
Jag: Jaha..
Mamma: det är jättegott, vill du ha?
[Jag har inte ätit kött på över 15 år, vilket Mamma mycket väl vet om]
Jag: (djupt andetag) Mamma, som du vet så äter jag inte kött.
Mamma: Jag tänkte om du hade ångrat dig.
[Efter 15 år… herregud]
Jag: Nej, det har jag inte.
Mamma: Det är jättegott, men man måste vara noga med att säga att det är gyros man ska ha.
Jag: Jaha..
Mamma: En gång glömde vi det och då blev det alldeles tokigt.
Jag: Va?
Mamma: Ja, vi fick kebabkött istället, det var inte gott.
Jag: Jaha.. (har ingen aning om vad hon snackar om)
Mamma: Det här är riktigt kött.
Jag: (vet återigen inte vad jag ska säga) Jaha, det är ju bra..

Livet på landet Del 1

Jag har tagit mig och mitt ass och förflyttat oss söderut i landet, till gröna träd och ren luft. Det var förresten inte bara asset jag drog med mig, mina lusdjur och oändligt mycket packning fick också plats i det baksäte som jag under gårdagen fick tillfälle att ockupera.

Ser en på, jag skrev lusdjur, istället för husdjur. Kan det månne vara karma, eller vad det nu heter? Kommer mina husdjur att bli lusdjur nu när de ska få röra sig fritt i den Småländska terrängen? De har fått försmaka i dag, under kontrollerade former. Det är oerhört tacksamt att släppa ut innekatter på en gräsmatta.

”Titta en blomma, oj, och en fluga, jävlar vad spännande. En trädgårdsmöbel i plast, kan den anfalla? Går det att äta det gröna? Ett reaplan, hjälp! Nej det var en humla, gud vad spännande, en helt ny värld. Ett stuprör, kan en balansera på det? Nej, oj, det gick inte. Nu vill jag gå in!”

Annars är det som vanligt här i byn. Finniga tonåringar som köper folköl i lanthandeln, gravskötsel, bred småländska som klingar ur var persons mun och pizza framför tvn. Med andra ord, ett härligt liv.

Min kära mor är lika virrig som vanligt, jag accepterar numera att det verkar vara beständigt.

Jag: Hon är allergisk så du får fan inte ge henne matrester, då blir hon sjuk.
Mamma: Men vad äter den då?
Jag: Hon.
Mamma: Va?
Jag: Katten är en hon, inte en den.
Mamma: Jaha.. (katten kommer gående och stryker sig mot Mammas ben) Å vad kelig den är!
Jag: Whatever.
Mamma: Va?
Jag: Ingenting. Du får inte ge henne någon annan mat än den jag har tagit med, det är det enda du behöver komma ihåg. Hon blir jättesjuk om hon får annan mat.
Mamma: Okej, (klappar katten) Å, vad söt den är!

För övrigt luktar tvättstugan fortfarande råttlik. Mamma säger att det bara är instängt, men har en en gång känt lukten av död rutten råtta så misstar en sig inte i första taget. Jag ser till att dörren är stängd och jag har lokaliserat min gula plastklämma om jag skulle behöva nyttja microvågsugnens tjänster.

Undersökningsdags!

Nu blir det undersökning a la pest eller kolera. Jubel och fanfarer.

Aldrig mera få en orgasm eller
Aldrig mera ge någon en orgasm?

Vad säger ni, era perversa typer?
Låt höra!

(Det går bra att svara anonymt)

Saknar massor

Saker jag i allmänhet saknar just nu och i synnerhet när jag känner mig liten, ynklig, ensam och inte kan sova.

Ett eget hem
Bästa
Frukostarna med Assistenten
Att vara kär
Syndsyster
Ett kök
En balkong
En fru*
En akademisk utbildning
Sötbögen**
En cykel***
En femrummare på Söder
Ett hus med strandtomt på Österlen
Tio miljoner på banken
En författarkarriär

* Det borde vara obligatoriskt vid 30+
** Lever han?
*** Måste ta tag i det där.

Internet är fullt med finurligheter

Ibland när jag surfar runt i bloggdjungeln snubblar jag över diverse ting och tänkvärdheter som jag önskar att jag hade kommit på själv. Det här till exempel. Helt plötsligt fick jag en helt ny bild av ett av de barnprogram jag tittade på dagligen när jag var liten. Att jag blev flata känns inte längre så märkligt, snarare logiskt, jag blev indoktrinerad med homogayuttryck i redan mycket unga år och då blir det som det blir.

Att ha en besöksräknare till sin blogg är, som jag skrivit om tidigare, mycket underhållande. Jag kan tala om att bögbonde är ett mycket populärt googlesökord numera, för att inte tala om lesbisk kontaktannons. Jag frestas av tanken att skriva något riktigt grovt och finurligt här, som exempelvis; diffus fisting eller fladderfitta, för att sedan se hur många som kommer googla sig hit via det. Och ser en på, jag gjorde det också. Återrapportering kommer inom ett par dagar, jag lovar!

Du som förresten googlar dig hit varje dag, ibland dessutom flera gånger varje dag, genom googlesökordet vardagsanalys. Det finns en funktion i din webbläsare som heter bookmarks eller favoriter, använd den så slipper du omväga via google varje gång du ska hit. Ett tips bara, i all enklaste enkelhet.

Undersökningen här till höger är nu klar, tiden går ut om några timmar. Nu undrar jag naturligtvis vilka ni fyra som vill ligga med mig är? Jag utgår ifrån att ni ger er till känna å det snaraste!

Tampongtrubbel

Nu är det bevisat. Jag är sämst på mens. Jag klarar inte av de praktiska bestyren som följer med att vara en person med livmoder, äggstockar och regelbunden menscykel. Jag är fullkomligt värdelös.

Vid ett antal tillfällen de senaste åren har jag hört en och samma skröna, levererad av helt olika personer vid ett otal olika tillfällen. Jag har alltid utgått ifrån att det varit just en skröna men nu vet jag inte längre vad jag ska tro. Varför kommer jag till. Skrönan går ut på att det teatraliskt berättas om en tjej som efter en tids gynekologiska besvär av luktkaraktär uppsöker närmaste gynekologiska mottagning för att utsättas för pinsamheten att gynekologen fiskar ut en flera veckor gammal tampong ur hennes fitta. Tokroligt, inte sant.

Nåväl. I did it. I alla fall nästan.

I går när jag som vanligt bryggde mitt morgonkaffe och ägnade mig åt mina vanliga morgonbestyr slog mig tanken att jag är mitt i menstruation. Kvällen innan hade jag i godan ro dragit ut min tampong och förvånats en smula över att jag blödde så lite trots att det bara var mensens andra dag men inte tänkt så mycket mer på det mer än reflekterat över lättnaden att kunna gå till sängs utan mensskydd, vilket jag också gjorde. I går morse beslutade jag, trots den föga mängden blod, att det ändå nog var bäst att avplasta en tampong och placera den på lämplig plats innan min avfärd till arbetet. Sagt och gjort. Problemet var bara att det tog stopp. Det var redan en tampong där. När den har hamnat där vet jag inte, men jag skulle tippa på att den befunnits sig där ungefär ett dygn, innan jag efter stor möda och mycket besvär lyckades fiska rätt på tampongsnöret och avlägsna den. Jag har alltså gått med dubbla tamponger i ett dygn utan att reflektera över det, utan att känna efter.

Sedan denna incident har jag i vanlig ordning skrattat åt mig själv samtidigt som jag verkligen har funderat på vad jag är för människa egentligen? Nog för att jag brukar gömma bort att jag har mens och i och med det, ofantligt många gånger, har blodat ner både kläder och lakan. Men att glömma en tampong inne i ett dygn och dessutom ha dubbla tamponger utan att märka det, vad är det?

Har någon varit med om något liknande?

Snälla säg att det är ett vanligt fenomen. Snälla. För min skull..

Bögbonde söker Fru

Snart, mycket snart, ska förprogrammen till min bästa skämskuddesåpa ever sändas.

I år ska det vara med en bög. En ärtig bögbonde. Värsta hypen. Programnamnet har aldrig känts så missvisande som nu. Eller är det kanske precis tvärtom? En bögbonde som söker fru, är inte det queer så vet inte jag.

Jag har hur som helst redan börjat värma upp genom att surfa mig igenom lite klipp från förra året. Vilket fick mig dels att garva och dels att minnas att detta faktiskt var en av ytterst få saker som fick mig att garva förra hösten. Då, när mitt liv fullständigt föll ihop, när sömnpiller knaprades, när tårarna flödade i kristerapeutens fåtölj och när både lägenhet, kärlek, framtidsplaner och inte minst pengar flöt ifrån mig. Då var onsdagskvällarna i Oraklets soffa, med skämskudde och takeawaythai, ett av mina få andningshål.

Nu är det annorlunda. Nu är hela mitt liv ett enda stort andningshål och luften är frisk. Men det betyder icke att jag inte kommer att boka upp en rad tvkvällar i Oraklets soffa även kommande höst. Det kommer att bli en favorit i repris värd namnet det.

Välkomna att följa med på min uppvärmningsresa genom att beskåda denna mycket uttömmande speeddate. Rackggarbil is the shit.

Vad blir det till middag?

Mms från Oraklet
Fitta till middag kanske?

Vidrigheter

Min nya vana att varje dag ta mig till fots fram och tillbaka från stadens kärna, ger mig en hel del tid att tänka. Mina tankemönster ser olika ut från dag till dag och är för det mesta inte så hemskt intressanta. Men i dag plockade jag upp en liten röd tråd någonstans i min hjärna som hastigt och lustigt utvecklade sig till en tankelek. Jag började i tysthet under min promenad att lista de värsta saker som människor sagt till mig. Alltså de absolut värsta saker jag har hört, de saker som har etsat sig fast och gjort ont, förbannat ont. De saker som jag kommer ihåg ordagrant för att de sved som syra på min själ. De saker som fått mig att känna mig missförstådd, bortvald och liten, så fruktansvärt liten.

När jag kom hem sammanställde jag listan. Rangordning finns inte, alla citat nedan har varit lika illa, om än på helt olika sätt, men helvetesgraden har varit densamma i alla fall, i alla fall ungefär. Vem som har sagt vad är inte viktigt, i många fall menade personerna dessutom ingenting illa. Vilket om möjligt, paradoxalt nog, gör det hela ännu värre.

Apropå könsuttryck;
"Jag hade aldrig kunnat tro att du var lesbisk, du ser inte ett dugg lesbisk ut"
(Vad ska en svara på det? Tack snälla heterofascist för att du uttrycker hur bekvämt det känns för dig att mitt könsuttryck faller inom ramen för dina trånga normer. Jag hade föresten inte kunnat tro att du var hetero heller, du ser inte ett dugg hetero ut. Får en en komplimang är det god ton att ge en komplimang tillbaka)

Apropå föräldraskap och familj;
"Om du träffar en svart man och tänker skaffa barn med honom, då vill jag aldrig mera se dig"
(Sas på fullaste allvar. Kommentar överflödig)
"Du har väl haft en bra uppväxt, du har väl ingenting att klaga på"
(Släkting med skygglappar)

Apropå relationer;
"Jag vet att det här är precis som en relation, men jag kan inte säga att det är det, det är något med ordet relation, jag klarar inte av det… vi kan fortsätta precis så här om du vill, men vi är inte ihop, det här är inte en relation"
"Du är precis så som jag vill att någon ska vara, men…"
(Även här är kommentarer överflödiga)

Apropå avsaknad av kärlek i relationer;
"Vaddå vad jag känner för dig? Vad menar du? Jag tycker att du är fin, räcker inte det?"
(Sas ungefär ett år in i relationen, återigen kommentar överflödig)

Apropå svartsjuka och falska anklagelser i relationer;
"Jag vet att du knullar med […]. Jag vet att du ljuger. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vet att du ljuger"
"Jag vet att du redan hade träffat någon annan under tiden vi fortfarande träffades. Jag vet att du ljuger. Du hade redan en annan"
(Sagt av två olika personer, båda hårt drabbade av hjärnspöken)

Det här fick mig att fundera på vad jag kan tänkas ha sagt till människor, som sårat dem på samma sätt. I vilka liknande listor i människors medvetanden finns mina citat med? Och vilka citat? För naturligtvis måste jag ha sagt saker som gjort människor illa och som de kommer ihåg. Ett par saker kommer jag på, på rak arm. Men de tänker jag inte skriva här. Hur skulle det se ut om jag framställde mig själv i dålig dager på min egen blogg. Ånejvars, det blir det inget av med.

Cykelstölder och Fontänorgasmer

Flera personer har googlat sig hit via sökordet fontänorgasm. En person har dessutom festat till det rejält och hittat hit genom den fantastiska googlesökordskombinationen din fontänorgasm i vardagen. Vidare har ett antal personer googlat sig hit genom sökord som; bryta upp cykellås, cykelnyckel och basta cykellås.

Slutsats; Om jag vill att fler personer ska läsa min blogg ska jag fortsätta blogga om cykelstölder och fontänorgasmer. Eftersom jag inte har några nyheter att förtälja angående min och Kexets planerade cykelstöld får temat för dagen helt enkelt bli fontänorgasmer. Jag har varit ute och lagt en sula på parketten i helgen, både en och två gånger. Gång nummer två resulterade i ett kärt återseende.

Vännen från förr: Följ med ut och rök.
Jag: Jag feströker inte längre..
Vännen från förr: Jag har menthol, det är bra för dig.
Jag: (skrattar) Okej då…
Vännen från förr: Hur går det?
Jag: Jag letar efter någon att ligga med, det går åt helvete.
Vännen från förr: (skrattar) du letar ligga, kommer du ihåg när vi alltid letade ligga?
Jag: (skrattar) Gud ja, vi var så nedriga, behandlade människor som kött.
Vännen från förr: (asgarvar) Jag orkar inte…
Jag: Inte jag heller…
Vännen från förr: Kommer du ihåg att du lärde mig hur man fixar en fontänorgasm?
Jag: (skrattar) Ja, gud ja…
Vännen från förr: Det där med g-punkten och att trycka på magen, kommer du ihåg!
Jag: (skrattar) Ja, herregud…
Vännen från förr: Jag har lärt en av mina kompisar det, jag beskrev det för henne precis så som du har lärt mig.
Jag: Men gud…
Vännen från förr: Sen gick hon hem och testade på sin flickvän.
Jag: (asgarvar) Jag dör…
Vännen från förr: Flickvännen älskade det, det blev värsta succén.
Jag: (viker mig dubbel av skratt) Du har spridit mina lesbiska hemligheter över världen.
Vännen från förr: Jag vet, det är väl härligt.
Jag: Det är helt fantastiskt!

Lovely dokusåpa

I dag har jag verbaliserat mina åsikter, gällande mina och andra människors liv och relationer, på löpande band. Först i form av två terapitimmar, vilket fick mig att allvarligt fundera över om det är sunt att jag just nu upplever att min terapeut är den person som förstår mig bäst av alla. Det är ju i och för sig det jag betalar henne för, så det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring. Eftersom jag efter mina terapitimmar var på glatt terapihumör och därmed kände mig allmänt amatörterapeutisk fortsatte jag med att dryfta de saker som jag länge har tänkt säga till en vän angående dennas reaktioner och agerande på de saker som sker i dennas liv nu. Jag är rädd att det inte föll i god jord och att min brutalärlighet kommer att bli min förbannelse i nästa liv, eller nått.

Jag avslutade sedan kvällen i Oraklets soffa, där vi ikapp hånade deltagarna i femmans dokusåpa ”frusna män söker kärlek”, knaprade knäckemackor och drack exklusivt grönt te. Det var fint det!

Om du har missat denna mycket sevärda dokusåpa, rekommenderar jag dig å det varmaste att klicka här. Luta dig tillbaka och var beredd på en orgie i whitetrashinredning, kontaktannonsklyschor och Radio City Love Songs 1. Jag rekommenderar även att du utrustar dig med en bekväm och klämtålig skämskudde och någon form av centralstimulerande medel, exempelvis en snusdosa eller ett glas rött. Du kommer att behöva det, tro mig!

Ett smakprov

Speakerrösten: Anders, har genom sin kontaktannons, fått in 301 brev från tjejer runt om i Sverige.
Anders: Det är som ett lotteri, vad man väljer. Det jävligaste är, jag har fan aldrig vunnit på lotteri… Men en del saker kan man ju välja bort på en gång.. det var ju en tjej som skrev att hon.. gillar varken.. eller hon kunde inte tänka sig.. hundar.. eller hon ville inte ha.. ehh.. vad var det.. villa ville hon ha, men inte Volvo och hund. Jag gillar ju hundar och Volvo är ju fan en jävla bra bil vettu. Det går ju fan inte. Alls. Det är ju bara att kasta bort på en gång.

Renlighetssadism

Jag har städat idag, när en bor med två katter på tjugo kvadrat måste en städa ganska ofta, om en inte tycker om att ha katthår i smör och näsa förstås, då kan en skita i att städa. Jag tillhör dock inte denna kategori av människor, tvärtom är jag pedantisk på gränsen till manisk gällande mitt städande. Därmed inte sagt att jag tycker om det, herregud vad tror ni. Jag hatar det. Därför försöker jag löpande hitta produkter som underlättar denna evighetshelvetesvardagssyssla. Mitt senaste inköp är en disktrasa (se ovan om du inte fattar).

Den fungerade inte bara alldeles utmärkt, den fick mig även att upptäcka en rad nya sadistiska drag hos mig själv. Jag började med att hantera honom relativt varsamt genom att torka bort damm från min tv med hans panna, sedan gick allt överstyr. Jag sprayade honom full med rengöringsmedel och förbannade samtidigt min miljömedvetenhet. Han hade gott kunnat få lite giftiga kemikalier rakt upp i snoken, inte mig emot. Nästa steg blev naturligt att demolera hans ansikte genom att riktigt vrida ur honom så han skrek och bad om mer.

Mer fick han och han ler fortfarande, den sege fan. Men vänta bara, om några dagar är det dags igen, då ska han få så han tiger.

Apropå moral och så..

Om ni tror att min nyförälskelse i Östermalm är det mest spännande som hänt mig de senaste dagarna så tror ni fel. Jag har förundrats över den lesbiska gegga som jag med jämna mellanrum befinner mig i, lidit av en ihärdig och svår pollenchock, försökt bryta mig in i mitt eget cykellås pga borttappad nyckel och shoppat massa kläder som jag egentligen inte alls hade råd att köpa.

Apropå den planerade cykellåsuppbrytningen; jag anlände fastigheten där jag och Kexet tidigare hade vår gemensamma bostad och där hon numera bor kvar tillsammans med sin nya brud, i hopp om att finna min cykel intakt och färdig att rulla iväg på. Så blev alltså inte fallet. Steg ett blev att försöka få upp låshelvetet, vilket jag hade planerat att lösa genom att använda den nyckel som jag var helt säker på att jag hade på min nyckelknippa.

Jag: Vad i helvetes hora är det frågan om, nyckeljävlarna funkar inte.
Kexet: Va?
Jag: Det går ju inte, kan du styra upp det här?
Kexet: Men du har väl tagit med dig nyckeln?
Jag: Den har alltid suttit på min nyckelknippa..
Kexet: Amen va fan, då måste det ju funka...
Jag: (uppgiven blick) Du är så smart.
Kexet: (garvar) Amen va fan, du får ju ta med dig rätt nyckel..
Jag: Finns det ingen annan cykeljävel jag kan ta? (tittar mig omkring i cykelförrådet)
Kexet: Du kan ju ta Y:s[granne].. men den är rostig och behöver pumpas..
Jag: Jag vill inte ha den.
Kexet: Nähä..
Jag: Jag vill ha en sån cykel. (pekar på en high teck-mountainbike med sjutusen växlar och inbyggd cykeldator som står i cykelförrådet)
Kexet: Hehe, det klart du vill. (går fram och börjar inspektera cykeln i fråga) Men vad i helvete, den är ju inte låst, kolla...
Jag: Jag vill ha den.
Kexet: Ta den då, det är ju bara att du cyklar iväg på den.
Jag: Jag vågar inte..
Kexet: Men va fan, ta den. Jag kan ju inte ta den, jag bor ju här..
Jag: Men vems är den då?
Kexet: Det kanske är S:s[en annan granne]..
Jag: Då vågar jag definitivt inte ta den.
Kexet: Men jag är inte säker..
Jag: Undrar var ramnumret sitter, man måste ha en fil för att slipa bort det. (böjer mig ner och inspekterar cykeln) Fan vad snygg den är, jag vill ha den, den skulle passa mig!
Kexet: (frågande och smått förvånad blick)
Jag: Du! Jag är uppvuxen i en cykelstad så jag har faktiskt filat bort ramnummer förr, tror du att den där har något ramnummer kvar? (pekar på min cykel)
Kexet: (börjar bli smått exalterad över att vi börjat planera en cykelstöld) Men det är väl bara att vi filar bort ramnumret då, eller.. Kom igen!
Jag: Nej, fy fan, vet du vad den här cykeln kostar, minst sju-åtta tusen.. jag vågar inte.. tänk om det är S:s, jag vill inte sno S:s cykel, han är faktiskt snäll..
Kexet: Det är inte S:s, jag tror att det där är hans cykel. (pekar på en annan cykel i samma kaliber, med den enda skillnaden att den är låst)
Jag: Fan också, jag vågar inte.. den är så dyr, det kommer att bli polisanmälan och skit och de kommer att fatta att det är någon i huset som har nyckel till förrådet som har snott den..
Kexet: Äh, skit i det, det är ju massor med lägenheter i huset..
Jag: Jag vågar inte.. den är för dyr.
Kexet: Amen va fan, kom hit på natten då, vi fixar det, jag släpper in dig.
Jag: Nej, fan.. jag måste fundera på det, jag vågar fan inte, den är för dyr..
Kexet: (besviken över att spänningen blåst av) Okej..
Jag: I så fall måste vi arrangera att dörren blivit uppbruten och det vågar jag definitivt inte.
Kexet: Är man så jävla dum att man lämnar en sådan cykel olåst får man fan skylla sig själv.
Jag: Eller hur, vi är så himla fina som rättfärdigar stöld på det sättet.
Kexet: (garvar) Eller hur! Men hade jag en sån cykel skulle jag kedja fast den..
Jag: Jag med.. (tittar på cykeln igen, känner ha-begäret pumpa genom ådrorna) FAN! Jag vågar inte.. men jag vill ha den!
Kexet: Men fundera på det då.. du kan ju komma tillbaka på natten om det är så.
Jag: Mmmm.. kanske.. vi får se..
Kexet: Okej, jag släpper in dig i så fall!
Jag: (garvar) Gud så fint! Vi får se...

Självklart kommer jag varken våga eller ha samvete att genomföra vår plan. Därför är jag nu på jakt efter en bultsax, bågfil eller något liknande verktyg för att jag, som en sann cykeltjuv, ska kunna bryta upp mitt eget cykellås.

En nyfrälst Östermalmstant

I dag har jag promenerat hem från stan, det gör en lättast genom att, till en början, vandra Karlavägen från den ena till den andra änden. Som jag och mitt socialistiska hjärta, har förbannat att jag numera har min bostad lokaliserad bortom huvudstadens cremé de la cremé. Detta förbannande har föranlett mig att varje dag, i syfte att känna mig bekväm i min vardag, ta tunnelbanan till mina gamla hoods, naturligtvis belägna på Söder och söder om Söder.

Men idag, med motivationen att det är pubertalt (ehhh) att planka på tuben och att jag behöver röra på mina kontorsstela (no shit) ben, gav jag mig alltså av. Jag passerade Stureplan med en känsla av vilsenhet och powerwalkrörde mig vidare parallellt med Humlegården. Tjugo meter in på Karlavägen var jag hookt. För er som inte har varit där, eller av samma anledning som jag undviker att åka dit, kan jag tala om att Östermalm is the shit. Träden blommar, gräset är grönt och risken att springa på massa bekanta med enerverande behov av att dryfta värdelösa ytliga vardagskommentarer till ingen nytta, är minimal. Karlavägens promenadstråksgrusknatter i kombination med vårlummiga träd och flanerande brats, det är storstadsmeditation det.

Ja jävlar, vad livet är fullt med överraskningar. No more 690 spänn i månaden för mig. SL kan stoppa sin prishöjning långt upp i röven och riktigt vrida runt den, för den rör inte mig längre.

Dagens citat

Jag firar denna dag av kamp genom att ligga i soffan och titta på den svenska kvalitetsfilmen "Du är inte klok Madicken", som fyran så lägligt väljer att sända en dag som denna. Och vem hade kunnat ana att det inom ramen för just den filmen, ryms en hel del tänkvärda repliker. Denna till exempel.

Elisabeth (Madickens Lillasyster, för er som inte kan er Astrid) till sin Mamma:
Varför finns det ett ord som heter slicka, när man aldrig får göra det?

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!