Tack för den här tiden

I skrivande stund har den här bloggen funnits i ett år, jag skrev mitt första inlägg den 20 dec 2007, i dag är det den 20 dec 2008. Jag känner därför att det är dags för en liten blogghistorik.

2004 träffade jag en brud, vi blev tillsammans och var tillsammans i tre år. Sommaren 2007 valde jag att lämna henne, ett beslut som jag inte har ångrat en sekund. Relationen hade fullkomligt brutit ner mig, det fanns bara fragment kvar av det som en gång var jag. Min ironi var borta. Mitt språk var borta. Min glädje var borta. Det mesta var borta.

Vår separation pågick över en hel årstid, hösten 2007. Trots att jag valde att lämna relationen redan under sommaren skulle det dröja till strax innan jul 2007 innan vi faktiskt var klara med varandra på ett sätt som innebar att vår bodelning var klar och att hon slutade ringa och smsa mig i princip varje dag och kalla mig för hemska saker. Brytpunkten kom när hon träffade en ny brud någon gång i november 2007, först då började hon låta mig vara i fred.

När december 2007 kom och vintern blev till ett faktum hade jag kommit så långt att jag hade hittat tillbaka till mitt språk. Jag bestämde mig för att damma av vetskapen om att jag är en skrivande person och hitta en kanal för mitt skrivande. Den kanalen blev den här bloggen.

Jag och Oraklet vinterpromenerar runt Riddarfjärden någon gång i början av december 2007.

Jag: Jag tänkte börja blogga..
Oraklet: Jaha.. om vaddå?
Jag: Jag vet inte.. typ allt.
Oraklet: Okej.
Jag: Jag tänkte att bloggen ska heta vardagsanalys för att jag tänkte analysera min vardag..
Oraklet: Okej..
Jag: Alla ska få ett namn, sådär som folk ger folk namn i bloggar.
Oraklet: haha, vad ska jag heta?
Jag: Någonting på O...

Ett par veckor efter det samtalet la jag upp den här bloggen, den såg ut som skräp och jag skrev långa haranger om min ensamhetsfobi. De harangerna blev dock inte så långvariga eftersom nyår blev en symbolisk brytpunkt för mig. När 2008 kom hade jag tagit mig ur min mardrömsseparation och parallellt med det tagit mig igenom en halvårslång terapi som kom att förändra mitt liv och min syn på nära relationer för all framtid. Jag hade hittat min ironi och min livsglädje igen. Jag var jag igen och i och med det blev den här bloggen mer och mer jag för varje dag som gick.

Jag har älskat den här bloggen, den har varit min vuxenleksak. På senaste tiden har jag dock börjat tröttna lite. Inte på bloggandet, absolut inte på bloggandet. Nej, jag har tröttnat på den här bloggen. Namnet känns mossigt och inte riktigt jag. Layouten suger, jag ser inte ens själv vad det är för färg på skiten. Dessutom påminner den här bloggen mig ständigt om varför jag började blogga och den gör det tydligt för mig att jag är någon annanstans nu, att jag har gått vidare med besked.

Dessutom har jag på sista tiden funderat på om det här med halvanonymt bloggande verkligen är min grej. Antalet personer som finns i min närhet som numera vet att det är jag som ligger bakom den här bloggen har vuxit till en skara så stor att jag har slutat räkna. Det känns i det stora hela bra och jag har själv valt att det ska vara så, men det begränsar samtidigt vad en kan blogga om, om en vill undvika att människor känner sig utpekade och uthängda. Jag har löst det genom att ibland byta bloggnamn på personer som jag bloggar om och genom att ändra tidpunkt för olika händelser som jag bloggar om.

Det här är alltså mitt sista inlägg i den här bloggen, exakt ett år efter att jag skev mitt första inlägg här. Det känns fint på något sätt. Jag upplever inte sällan att mitt liv rullar på i någon form av årscykler så det passar mig utmärkt att avsluta den här bloggen här och nu.

Så kära vänner, tack för den här tiden!

Lev väl!

Vinterkräkan - gåtan är löst!

I dag på kvällen slog det mig. I onsdags, bara en halvtimme innan jag började kräkas, tittade jag på det här.

Naturligtvis måste det ha varit det som utlöste själva vinterkräkan, vad skulle det annars ha varit? Det hade snarare varit ett under om jag inte hade börjat spy.

Helvetet på jorden stavas vinterkräkan

News flash - jag har haft vinterkräkan. Ni som någon gång har drabbats av denna åkomma vet vad jag pratar om, till er andra kan jag bara säga att det är synd om mig nu, jättesynd. Jag började kräkas i går kväll vid ca 00:30 och slutade inte förrän i dag, mitt på dagen. Jag skulle tippa på att jag sovit sammanlagt två timmar det senaste dygnet.

Klockan 01:09 i går natt, när helvetet precis hade börjat, messade jag Sys i jakt på någon form av empati.
Jag har fått vinterkräkan. Har precis lyckats med konststycket att spy och skita samtidigt. Fräsht, inte sant. Jag vill dö.

Hon sov naturligtvis, jag fick svar först i morse.

Klockan ca 05:00 tog mitt toapapper slut och jag konstaterade snabbt att jag inte skulle lyckas hämta mer toapapper själv eftersom det skulle kräva upprätt förflyttning av min kropp i en trappa. Klockan 05:42 ringde jag till Festmannen.

Jag: (hör att det ringer på nedervåningen)
Festmannen: (svarar förvånat) Hallå.. vad gör du?
Jag: (får knappt fram orden, sluddrar) Du måste hjälpa mig..
Festmannen: (yrvaken) Vad har hänt.. är du hemma?
Jag: Jag är här uppe... vinterkräkan.. jag behöver toapapper... kan inte gå...
Festmannen: Men gud... jag kommer på en gång.

Någon gång vid lunchtid i dag började jag gråta som ett barn. En miljard tårar rann ur mig inom loppet av några minuter. Jag grät för i princip allt. För att det kändes som att min kropp hade blivit överkörd av ett tåg, för att tjejen som jag dejtar är så fin och säger så fina saker till mig, för att jag är jobbstressad och inte alls har tid med vinterkräkan, för att jag inte orkar åka hem till min Mamma och fira jul, för att december har varit en jävligt jobbig månad med krånglande flytt, extremt mycket jobb och influensa, för att jag inte orkar mer nu, för att jag behöver sova.

Det sistnämnda är numera mitt nya mantra. Jag behöver sova. Jag måste sova. Nu. Godnatt.

Tack, men jag fyller inte år i dag...

Sys: Jag kan meddela att vår mor har ringt och sagt grattis till mig i dag.
Jag: (skrattar förvånat) Va??
Sys: Ja, hon ringde när jag inte kunde svara så jag ringde upp henne och frågade vad fan hon ville för jag var stressad. Hon bara (härmar vår mor - bred småländska) "Gattis på fölsedagen".
Jag: (asgarvar) Fy fan...
Sys: Jag vet. Jag bara "tack ska du ha, men jag fyller år i morgon"
Jag: Jag orkar inte... det är så stört... och så typiskt vår familj, jävla flumhuvuden.
Sys: Jag vet, jag börjar undra vad det är frågan om, förra året glömde Pappa bort min födelsedag och i år ringer Mamma på fel dag...
Jag: Fy fan... vad sa hon då?
Sys: Hon bara (härmar mor igen - bred småländska) "Oj da, de e ja som ta fel på dagana"
Jag: (garvar) No shit! Man tycker ju att hon kanske borde komma ihåg vilken dag hon klämde ut dig...
Sys: (garvar) Jag vet, det är stört!

hybris.nu

Här följer mina bästa citat den här veckan (glöm för allt i världen inte att notera att det i skrivande stund enbart är måndagskväll).

Jag: Jag är så jävla bra på att ligga alltså, det är inte hybris längre, det är fakta.
Festmannen: (bryter ihop i en skrattattack så omfattande att han måste luta sig framåt och kippa efter andan)

Jag: Jag har damp nu, jag orkar inte med mig själv... fatta.. när jag går upp för trappan snart, då slipper du mig, men jag... jag måste liksom fortsätta vara med mig själv hela tiden... Jag kommer aldrig undan...
Festmannen: (börjar fnittra hysteriskt)
Jag: Fattar du... alla andra kan liksom välja... när jag är så här dampig och bara står här och orerar då kan du tänka att snart så slipper du mig, men jag... jag slipper aldrig undan mig själv.. Det skulle vara när jag sover kanske, men i övrigt är det kört, jag kommer inte undan...
Festmannen: Nej, det finns ju ingen dörr så att man kan stänga sig själv ute direkt...
Jag: Nej, jag vet, man slinker liksom alltid med in...
Festmannen: Men kan du inte tycka att det är ganska härligt då?
Jag: Joo... ibland tycker jag lite synd om alla som inte är jag... jag är ju liksom så nöjd med att vara just jag... (paus, tänker efter, börjar garva) DET är hybris!
Festmannen: (garvar) ja, det är fan hybris.
Jag: Shit, då har jag hybris i alla fall... och damp.

Fem fina flator och en lesbisk fittsoppa Vol 2

Kommer ni ihåg Flatorna 1-5? Om inte, klicka här.

Alla ni som har väntat på någon form att uppdatering gällande Flatorna 1-5:s öden och äventyr har väntat länge nog. Här kommer Fem fina flator och en lesbiska fittsoppa Vol 2.

Flatan1 dejtar alltjämt Flatan2, något som Flatan1 finner vara till stor belåtenhet. På grund av den lesbiska fittsoppan och en rad andra omständigheter idkar inte de fem fina flatorna umgänge i grupp på en tid. Efter några veckor bestämmer de sig dock för att ses och skåla in julen med ett glas glögg i all enklaste enkelhet.

Till saken hör att Flatan1, redan innan den lesbiska fittsoppan blev till ett storkok, bjöd in samtliga flator till någon form av nyårsfirande. En inbjudan som hon funderade på att dra tillbaka i och med den lesbiska soppans kokande. Hon kom dock fram till att inte göra det eftersom hennes erfarenhet av lesbiska fittsoppor är att de brukar koka över ganska fort för att sedan hällas ut och gå till historien.

Nåväl, efter ett mångveckolångt uppehåll bestämmer sig alltså Flatan1, Flatan2, Flatan3, Flatan5 och Flatan3:s mycket rara flickvän för att ses igen. Detta gör Flatan1 en smula nervös eftersom hon fortfarande känner sig som the bad guy i sammanhanget. Hon bestämmer sig dock för att ta tjuren vid hornen. Hon köper upp sig på glögg och gotter och ger sig iväg för att möta upp Flatan2, Flatan3 och dennas flickvän för vidare färd mot Flatan5:s boning.

Flatan3: Det är en sak vi måste prata om..
Flatan1: (anar oråd) Okej...
Flatan3: Nyår...
Flatan1: Okej... vad är grejen?
Flatan3: Jo.. [Flatan5] vill ju fira med [Flatan4] och då är ju [Flatan4:s nya dejt] med också..
Flatan: Jaha, är dom ihop?
Flatan3: Ja, dom är ihop nu..
Flatan1: Jaha.. jag fattar grejen, det funkar inte.. det blir inget nyår hemma hos mig..
Flatan3: (börjar förklara a la "å ena sida, å andra sidan"... blablabla...)
Flatan1: (typ avbryter) Jag fattar grejen, det går inte... det blir för mycket soppa, det är lugnt.

Flatan1 känner i och med detta en rad saker.

För det första blir Flatan1 återigen irriterad över att det verkar vara någon form av mönster att Flatan3 ständigt hamnar i kläm och verkar bli utsedd att ta "de jobbiga snacken" med henne.

För det andra undrar Flatan1 hur de andra flatorna bara kan anta att hon tycker att det är jobbigt att umgås med Flatan4 och hennes nya brud och att de därför inte är välkomna på den numera både planerade, dissade och inställda nyårsfesten, eftersom så verkligen inte är fallet.

För det tredje är Flatan1 inte dummare än att hon fattar att om en skalar bort alla "å en sidan, å andra sidan" så handlar det hela inte om någonting annat än det faktum att hon har legat med både Flatan4 och Flatan2 och därför kan (får?) hon inte vara med.

Hon väljer att sätta ord på det hela. "Jag har legat med [Flatan4] och jag har legat med [Flatan2], därför kan inte jag vara med". Detta möts av ett klart och tydligt "Nej, så är det inte, så får du inte tänka". "Lätt" tänker Flatan1 och börjar känna sig både dissad, bitter och ledsen.

När Flatan1 får detta besked önskar hon att det hade kommit tidigare. När hon nu väl får det står hon med en påse glögg och gotter i näven och förväntas bete sig anständigt och glatt under kvällen. Hade beskedet kommit tidigare hade hon definitivt valt att tillbringa kvällen på annat ställe. Eftersom Flatan1 föredrar att tala klarspråk väljer hon att sätta ord även på detta, "hade jag fått veta det här tidigare hade jag inte kommit ikväll". Detta möts av stora ögon och ett "oj, men du får inte tänka så".

Flatan1 bestämmer sig för att försöka tänka bort det hela, bita ihop och bete sig anständigt, något som hon klarar nästan hela kvällen. På tunnelbanan hem brister det för Flatan1 och hon drar en lång verbal harang om det hela för Flatan2, Flatan3 och dennas flickvän. Detta leder till att Flatan3 hamnar ännu mer i kläm än innan, något som Flatan1 verkligen inte ville.

Flatan1 bestämmer sig för att åka hem och sova på saken för att om möjligt få lite distans till det hela. Det funkar sådär. Först blir hon arg, sedan känner hon sig som en hora som knullat med två personer som ingår i hennes kamratgrupp, sedan blir hon väldigt ledsen.

I slutänden leder alla dessa känslokaruseller till att Flatan1 planerar om sin nyårsafton till att innefatta personer som hon faktiskt vet väljer att vara med henne oavsett vems och hur många fittor hon har slickat i sina dagar.

Flatan1 väljer vidare att delge historien för en av sina bögar, dennes enda kommentar blir; "alltså, om bögarna skulle hålla på på det här viset skulle varenda fjolla sitta ensam på sin kammare året runt, för ingen skulle kunna umgås med någon".

Favorit i repris

Som ni märker så bloggar jag inte varje dag längre. Jag är inne i en period när jag helt enkelt inte hinner. För att ni inte ska tröttna så tänkte jag mig, dagen till ära, att vi kör en favorit i repris.

Jag kan inte sluta skratta åt det här. Kanske för att jag känner igen mönstret allt för väl, jag har sett det både hos människor i min omgivning och hos mig själv. Den berömda lesbiska symbiosen. Jag kan egentligen inte bestämma mig för om jag tror att den finns som fenomen på riktigt eller om den är en myt. Eftersom jag upplever att jag känner igen mönstret borde den finnas, men samtidigt känner och känner jag till massa heteropar som lever betydligt mer symbiosartat än många flatpar jag känner, men det kallas aldrig för "heterosymbiosen". Det kan vara värt att tänka på tycker jag.

Lesbisk symbios existerande som fenomen eller inte, jag skrattar oavsett vad lika mycket varje gång jag hör frasen ever since we got the cats you've been distant i det här klippet.

Hur ska vi skaffa föda?

Jag och Festmannen bor numera i en så pass stor lägenhet att vi, efter en veckas komboskap, har börjat kommunicera om våra middagsplaner via msn.

Festmannen säger:
Jag funderar på om man skulle ta och äta något?
Jag säger:
Kuk?
Festmannen säger:
Det skulle vara på din ära i så fall.
Jag säger:
Det är väl alltid på min ära?
Festmannen säger:
Naturligtvis, Ja men ett par decimeter kuk vore fint.
Jag säger:
Jag vill ha ett hembiträde som lagar mat till oss, hen ska ha någon form av hbtq, vara klädd i huckle och spetsförkläde och prata som de gör i gamla journalfilmer.
Jag säger:
Undrar om det går att beställa ett sånt. Ett sånt hembiträde alltså.
Festmannen säger:
Googla det och kolla! Men du, ska vi käka nåt?
Jag säger:
Pizza, mackor eller [asienhaket som ligger i vår förort]?
Jag säger:
Jag är rädd för att det är våra val och två av dem kräver att vi måste ut i kylan...
Festmannen säger:
Well, en pizza kanske? Eller en kebabtallrik med strips? Och så tvingar vi den lilla människan att köra hem allt.
Jag säger:
Ärtan? (syftar på en ärta som är ute efter Festmannen på qruiser) Ska han komma hit och ligga?
Festmannen säger:
haha, nej, jag tänkte på pizzabagaren. Ärtan är för övrigt laktosintolerant.
Jag säger:
Säg åt honom att det är väldigt 2002 med allergier.
Festmannen säger:
haha, naturligtvis!
Jag säger:
Nåväl, köpa pizza då...
Jag säger:
Jag kommer ner snart.
Festmannen säger:
Fint du. Första dörren till vänster efter trappan.
Jag säger:
Just det, tur att du sa det annars hade jag gått vilse.

Jag stänger av datorn och knatar nerför trappan.

Jag: Jaha, skaffa föda var det..
Festmannen: Just så..
Jag: Fatta om vi hade levt för länge sedan, typ på stenåldern.. då hade "skaffa föda" typ inneburit att... att fälla en mammut... (börjar asgarva)
Festmannen: (börjar också asgarva) Jag orkar inte...
Jag: (argarvar så hysteriskt att jag har svårt att prata) Fatta... vi hade haft sånna där spjut.. (gör en "jag jagar mammut med spjut-gest" med hela kroppen, asgarvar alltjämt)
Festmannen: (asgarvar också fortf) Det är helt sjukt...
Jag: Jag vet... vi hade aldrig överlevt.. fatta hur stor en mammut är!
Festmannen: Nej, vi hade dött i unga år..
Jag: Fast... jag undrar om de fiskade, det är ju lättare...
Festmannen: Ja, fast de hade ju inte spön, det var ju liksom inte som att de plockade fram wobblern och stod och kastade...
Jag: (garvar) Jag dör vad roligt.. nej de använde väl spjutet då också...
Festmannen: Ja.. och hur lätt är det att fånga en fisk med ett spjut liksom...
Jag: (garvar) Det är i alla fall lättare än att fälla en mammut..
Festmannen: (garvar) Jo, det förstås...
Jag: Vi hade bidragit till Darwins teorier om det naturliga urvalet, att den svage dör ut först...
Festmannen: (garvar) Jag orkar inte... fan vad roligt!

My life's a drama and Im the bitch in the middle of it

Jag och Festmannen pratar om livet

Festmannen: blablablabla [ett namn på ett mongo]... blablabla... jag blir så trött... blablabla...
Jag: Fy fan vad irriterande, man orkar ju inte...
Festmannen: Jag vet... och då sa [ett namn på ett mongo].... och så sa jag.... blablabla...
Jag: Fy fan, snacka om my life is a drama and Im the bitch in the middle of it!
Festmannen: Jag vet, jävla idiot!
Jag: (börjar skratta) Hörde du vad jag sa?
Festmannen: Vaddå?
Jag: My life is a drama and Im the bitch in the middle of it.. (skrattar åt mig själv) Där fick jag fan till det!
Festmannen: (börjar skratta) Jag dör, jag orkar inte...
Jag: (stolt) Jag kom på det själv, jag har inte plockat det någonstans, det bara kom...
Festmannen: (skrattar fortfarande) Fy fan vad bra!
Jag: Jag vet!

Nu passar det att dyka upp, vad fint då.

Varför är det alltid så, att när en träffar någon och en känner att en vill koncentrera sig på det, då dyker det upp massa människor som levererar bekräftelse och dejtingförslag? Det har varit torka för mig länge och nu, nu när jag väl träffar någon, då. Då händer det.

Först mail från Femmen. kackel kackel, vi borde ses igen, jag tyckte att det var så trevligt, kackel kackel.. Jag har inte svarat.

Sedan mailsvar från bibruden som jag träffade på singelshopping på Ikea, över en månad efter att jag mailade henne. Det kan iofs bero på att jag inte loggar in på den där heterosingelsajten speciellt ofta, men ändå. kackel kackel, gud vad trevligt det var att ses, hoppas vi hörs igen, här får du min mailadress, kackel kackel. Jag har inte svarat.

Sedan ett gammalt qruiserragg som helt plötslig hör av sig igen med en tydlig och raktpå dejtförfrågan. Henne svarade jag i alla fall. jotack, det är bra, jag dejtar någon. Hon svarade i form av en lesbisk ironi. va??? är jag brädad??? jag fattar ingenting, jag trodde att vi skulle ses, gå på dejt, hångla, ligga, flytta ihop och gifta oss. det går inte att lita på någon nu för tiden. Det tyckte jag var roligt så jag svarade att ses och hänga går väl ann, men att något giftemål, det är det inte tal om.

Vad jag ska svara Femmen och Bibruden vet jag inte. Men det löser sig. Det är inte det som är grejen. "Grejen" är det absurda att de dyker upp nu. Var höll de hus för ett par månader sedan då jag var så sexuellt frustrerad att jag inte visste var jag skulle ta vägen? Då hade jag behövt dem, inte nu. Jag konsulterade Festmannen i jakt på insiktsfulla svar.

Jag: Vad i fittans fan, det här är stört..
Festmannen: Vaddå?
Jag: Ja, alltså, nu när jag faktiskt dejtar någon och min monogama hjärna vill koncentrera sig på det, då dyker de upp, de jävlarna.
Festmannen: Det är ALLTID så!
Jag: Jag vet, varför?
Festmannen: Jag vet inte.. men det är så.. nu när jag är singel va... det händer inte ett skit..
Jag: Men, när du var med [Festmannens ex], låt mig gissa, då stod de på kö..
Festmannen: Självklart.
Jag: Det är vansinne..
Festmannen: Man kan ju undra om folk tänder på att man har en ring på fingret liksom?
Jag: (garvar) Ja men precis, någon slags höhöhö, tänk om jag lyckas vinna någon som redan är ihop med någon - tanke..
Festmannen: Jag vet, folk är fan störda.
Jag: Jag vet.. jävla mongon.

Ett stycke nyfiken flata

Jag har stått i duschen i en halv evighet och sorterat den senaste veckans händelser i min förvirrade hjärna. Det utlyste ett direkt behov av att återge en dialog som utspelade sig för några dagar sedan mellan mig och en flata från förr på ett av Stockholms många pendeltåg.

Flatan från förr och jag hängde under en kort period för ungefär 100 år sedan. Hon är en av många personer som jag medvetet dumpat genom åren av den enkla anledningen att det inte gav mig ett skit att umgås med henne. Jag upplever henne som skvallrigt nyfiken, extremt dampig och en smula irriterade men ändå ganska snäll och harmlös. När vi springer på varandra nu för tiden är vi alltid trevliga mot varandra men inte så mycket mer.

Den här gången gjorde hon mig dock irriterad.

Jag: Hej [flatans namn].
Hon: (förvånad min) Men tja!
Jag: Hur är läget?
Hon: Bara bra, vad gör du här?
Jag: (tänker: oh no!) Åker pendeltåg.
Hon: (uppenbart inte nöjd med svaret) Men.. bor du här?
Jag: Nej.
Hon: (uppenbart inte nöjd med det svaret heller) Men.. vad gör du här då?
Jag: (kan inte komma på några fler undvikande svar) Tjejen jag dejtar bor här.
Hon: (förvånad min) Va? Vad heter hon?
Jag: (förbannar den nyfikna flatjäveln i mitt huvud) [ett namn].
Hon: (stora ögon) Jaahaaa.. hon bor ju på [ett gatnamn].
Jag: (tänker att flatan är dum i huvudet) Ja, just det..
Hon: (fortfarande stora ögon) Jaahaa.. så ni dejtar alltså?
Jag: (börjar fundera på om flatan har någon form av hörselfel) Ja.
Hon: Jaha.. okej, kul.

gamlafnask

Festmannen: Nu funkar jävlar i det nätverksjävla..
Jag: (skrattar) Bra där, har du döpt det?
Festmannen: Näe, det gick inte att ändra..
Jag: Kuken också, har du lösenordsskyddat det då?
Festmannen: (skrattar och ser klurig ut) Jahaadå!
Jag: (skrattar) Vad är det för lösenord då?
Festmannen: gamla fnask, i ett ord, små bokstäver.
Jag: (skrattar rakt ut) Fy fan vad bra, där fick du till det!
Festmannen: (skrattar) Jajjemen!

Ett och Noll

Jag lever. I fall ni har undrat?

Jag har levt datorlös i dagarna tre och ägnat mig åt hångel, flyttpackning och flytt. Det förstnämnda var gött som sig bör, det mellan- och sistnämnda hade jag däremot kunnat vara utan.

Om ni undrar hur min och Festmannens flytt har gått i praktiken så kan den sammanfattas med tre ord: Grodkvinnan skall dö!

När vi anlände vår nya boning med en fullastad flyttbil visade det sig att Grodjävlarna inte hade behagat städa lägenheten. Den var inte bara dåligt flyttstädad, å nejvars den var inte städad alls. Tänk dammråttor stora som snusdosor, igengrott kök och badrum, könshår i toaletten och så ett dammlager över alltihopa.

När Festmannen ringde Grodkvinnan och med barsk stämma talade om för henne att det här går inte ann, nu har hon skitit i det blå skåpet. Då, mina vänner, då höjde Grodkvinnan rösten och yttrade följande harang: "Lägenheten är i topptrim, jag har städat i FEMTON timmar och vi har dessutom anlitat en STÄDFIRMA, det går inte att prata med er, din flickvän är OMEDGÖRLIG."

Vi ringde värden och efter ett par timmar kom städfirman Ibrahim AB med ett leende på läpparna och styrde upp det hela på tre fantastiska timmar. Vi älskar numera Ibrahim, han är en klippa.

Grodkvinnan, det intorkade gamla härket, kommer att få en fet städräkning hem i brevlådan inom en mycket snar framtid. Det kan hon gott ha. Om hon så vågar kontakta oss och jiddra om det hela så är mitt mått rågat, då kommer hon att få så hon tiger det förbannade aset. Hon kommer att få känna på hur det känns att få betydligt värre ord än omedgörlig upptryckta i röven.