ÄnglagårdJulotta på riktigt

Min extrema morgontrötthet till trots satt jag längst fram i kyrkbänken klockan sju i morse efter fem timmars sömn och gårdagens mascara så ihopkletad att det var ett helt företag att blinka. Jag var den enda personen i 30-årsåldern i hela kyrkan, jag och pensionärerna liksom. Tänk vad en gör för att få sig en dos andlighet (som en inte ens riktigt tror på) när en befinner sig mitt i den Småländska myllan. Jag sjunger inte psalmer, läser ingen trosbekännelse och jag tar definitivt ingen nattvard. Däremot försöker jag meditera samtidigt som jag kedjesnusar och tänker på att jag varken är döpt, konfirmerad eller medlem i Svenska Kyrkan. Tanterna granskar mig med långa behjärtansvärda blickar. Här i byn känner alla alla, ett nytt ansikte blir granskat oavsett om det dyker upp i lanthandeln, på bussen från stan eller på julottan. Kanske extra mycket på julottan. Jag lutar mig tillbaka och väljer att le åt det. På väg ut tackar jag prästen, går ett varv på kyrkogården och kollar så att ljusen brinner innan jag sakta traskar hemåt i gryningen och tänker på det där med rötterna. De finns där, men det är ett jävligt glest rotsystem det handlar om, resten är definitivt bara egensnickrade fantasibarriärer mot ensamhetsfobin.

Snuttjejen ringer från bilen, hon drack för mycket i går, mår inte bra, relationen krånglar, flickvännen är förvirrad och Snuttjejen vet inte vad hon ska ta sig till. Jag är värdelös, får tunghäfta och kan bara få fram saker i stil med "ni borde kommunicera bättre" och "jag hoppas att det löser sig". Just snyggt av mig. Mina vänner har varit mina livlinor under en mardrömsseparation som sträckt sig över en hel årstid och nu när jag har näsan över vattenytan igen och de behöver mig så är min hjärna totalt tömd på läkande ord och insiktsfulla svar. Min självbild, som präglas av just insiktsfullhet och amatörterapeutiska drag, gungar och ju mer jag pressar mig själv att säga i alla fall en enda vettig sak, ju värre blir det. Så jag drar till med klyschornas klyscha, "jag vet hur det känns, tro mig, jag kanske inte kan säga så många smarta saker, men jag lyssnar gärna, du får ringa när du vill". Jag hoppas att det hjälpte, i alla fall lite.

Jag fortsätter att trycka i mig mat. Mamma gör lutfisk med fetsås. Jag äter och kan inte få nog. Ångesten är där men jag ignorerar den, jag har ju ändå ingen att ligga med och smal hinner jag säkert bli innan jag lyckas hitta någon som i sin tur är tillräckligt snygg och smal för att jag ska tycka att det är intressant. Jag vet att jag är smart. Jag vet också att jag inte är tillräckligt smart för att sluta sträva efter smalhet, både hos mig själv och mina objekt. Så är det och så har det varit så länge jag kan minnas. Om det plötsligt skulle ändras skulle en stor del av min identitet behöva byggas om. Det är antagligen därför jag drar mig för att ta tag i det på allvar, utan halvmesyrer.