Kalabalikrädsla

Kan inte sova igen. Som vanligt alltså, inget nytt under stjärnorna. P3 Vaken räddar min andra natt i rad, vad skulle jag göra utan P3 Vaken, de får aldrig sluta sända, aldrig.

Kalabalikdisco i all ära, ordet kalabalik är både fantastiskt och groteskt vackert, men som väntat var det en trip down memory lane att ge sig ut i klubbdjungeln, precis som i den homolesbiska världen på nätet. Jag kan inte röra mitt fritt, de känner igen mig, de jävlarna, både irl och på nätet. Är det inte du som är [ mitt namn ]? Nej, det är min tvillingsyster. I wish.

En extraordinärt underbar lördag
Sover som ett oskyldigt barn tillsammans med mina, till min lesbiska identitet tillhörande, djur tills Oraklet väcker mig i form av en ilsken ringsignal på mobilen. Är så trött att jag vill spy men blir ändå glad över att hon ringer. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Känner mig tillfreds med att hänga med mig själv. Bäljar i mig kaffe och drunknar i min bok. Suger i mig orden, knarkar orden, blir hög av orden, njuter av orden. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Snuttjejen ringer och rapporterar från staden i grannlandet som på ett obehagligt påtagligt sätt påminner mig om Spöket. Som väntat innehåller rapporten mycket sprit, sauna och hemlängtan. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Dricker obskyra mängder öl, träffar några snubbar som är jävligt roliga. Jag garvar och har mig, tycker att jag är härlig. Känner mig på riktigt alldeles genomhärlig. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Hänger med Skrotans ex en stund, hon bjuder på öl och är gullig. Vi skrattar och pratar, jag blir glad av hennes sällskap. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Dansar mig genomsvettig, kopplar bort världen och skiter i allt. Musiken letar sig in i mina celler och utlöser en meditativ euforisk känsla. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Träffar så många bekanta att det inte går att räkna dem. Det är så trevligt som ytliga möten kan bli, men inte mer. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Åker hem, duschar och försöker sova men det går åt helvete. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Sätter på P3 Vaken, de spelar den där låten som Snyggtjejen spelade för mig den där natten. Har inte hört den varken före eller efter det. Förrän nu. Jag häpnar, hur är det möjligt? Inte ens min ironi hjälper som vapen när musiken strömmar ut ur högtalaren. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Försöker lugna ner mig. Andas, fokuserar inåt och anstränger mig. Måste tänka med hjärnan, men huvudet är tömt på logik. Jag är livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. När jag är med mig själv, utan skyddsbarriärer, finns det bara hjärta och känslor.

Jag är verkligen livrädd för att jag aldrig kommer att träffa någon. Känslan är genomsyrande, stickande obehaglig och omöjlig att bemästra.