Varför?

I vissa stunder är faktumet att jag har några vänner kvar överhuvudtaget verkligen ett mysterium. Här följer en dokumentation av ett av dessa otaliga tillfällen.

Jag: [halvskriker] Jag är så jävla trött på att det är så här. Förbannade jävla skit..
Snuttjejen: Ehh... jaha..
Jag: [skriker lite högre] Alltså va fan, jag får panik när jag tänker på att mitt liv kommer att fortsätta som det gjort de senaste tio åren, jag blir galen...
Snuttjejen: Ehh... vaddå? [garvar]
Jag: [skriker naturligtvis fortfarande] Alltså jag menar, tänk om det kommer att fortsätta såhär, att man träffar nån, är ihop ett par år, gör slut, man börjar dejta nån eller några nya ett tag, träffar nån ny, blir ihop, är ihop ett par år, gör slut och börjar dejta nya igen. va? Vad fan är det? Tänk om det kommer att fortsätta så i tio år till. Eller hela livet. Jag får panik när jag tänker på det.
Snuttjejen: Jaa... jooo... ehhh...
Jag: [har dämpat mig en smula] Jag är så jävla ointresserad av det. Varför? VARFÖR[skriker igen] är det så?? Varför är det så jävla svårt att träffa någon och vara med den länge, inte bara några futtiga jävla år, utan länge. Hallå, fattar du?
Snuttjejen: Ja, jag fattar, men jag måste nog sluta prata snart..
Jag: [skriker inte längre] Jag fattar. Men jag får panik, jag får verkligen panik. Tänk om det kommer fortsätta så här år in och år ut. Jag blir tokig. Jag menar allvar..
Snuttjejen: Nej, jag vet, jag vet. Det är inte lätt, jag vet. Men du, nu måste jag verkligen sluta prata...
Jag: Okej, jag fattar...


Det finns någon som rubbar mina cirklar, obönhörligt och utan tvekan. Det är dåligt. Tror jag. Eller bra. Jag vet inte. Konsekvensanalysen av känslan är dold bakom själva känslan och jag vet ingen råd. Symtomen däremot är tydligt kännbara. Hungerbortfall, kolsyrefingrar och blytunga hjärtslag. Ack så bekant, så skrattretande bekant. Men om hungern håller sig borta ökar i alla fall mina chanser att bli sams med min våg igen. Alltid något.

För övrigt saknar jag Kloka Vännen, så att det värker i hjärtat.