Kortisonkamp

Som alla trogna bloggläsare vet så har jag två katter. Den ena av dem är det gott gry i, hon är bestämd, hon vet vad hon vill och hon har finfina gener som gör att hon aldrig blir sjuk. Den andra däremot är ett eländigt litet liv. Hon är ynkande ynklig och hon lider dessutom av någon form av damp. Denna olycksaliga kombination gör att hon med jämna mellanrum råkar ut för diverse missöden. Det har hänt att hon vält saker över sig själv så att blodet har sprutat och djurambulansen kommit med blåljusen på. Hennes senaste påfund är någon form av odefinierbar form av allergi som yttrar sig i att hon får stora sår runt hela huvudet som hon glatt, på grund av sin damp, kliar sönder och samman.

Hon måste äta äckliga piller nu, de ska helst sväljas hela. Vi är osams hon och jag. De två första pillermatardagarna löpte på relativt smärtfritt, men nu har hon tröttnat. Hon hatblänger på mig ur sin strut och hennes blick skvallrar om att hon inte kommer att förlåta mig i första taget. Jag är genomsvettig och har katthår i både ögon och näsa. Det är sju dagar av kamp kvar, jag biter ihop och räknar ner. Jag tittar på dampkatten och talar bestämt om för henne att om vi måste åka till veterinären en gång till får hon betala själv. Hon låtsas inte höra. Hon behandlar mig som luft.

Jag har inte bara två katter, jag har en loftsäng också. Ett stort schabrak i gjutjärn som min väns ena förälder har svetsat ihop i ett anfall av av den yttersta formen av insocialiserad manlighet. Vem svetsar ihop en loftsäng liksom? Ett vansinnesdåd om ni frågar mig. Nåväl, i helgen inkvarterade jag en av mina vänner i nämnda säng, hon har det jobbigt på grund av livets omständigheter och behövde således sova hos mig en natt. Sagt och gjort, jag skickade upp henne på loftet och klättrade själv efter, varpå följande dialog tog fart.

Vännen: (lite oro i rösten) Ehh... håller det här verkligen för oss båda, den rasar inte...
Jag: Du! Jag har för fan knullat här uppe.
Vännen: (spontanskrattar för första gången under det dygnet)
Jag: (ironisk och pillemarisk röst) Och det gick bra ska du veta.
Vännen: (fortsätter att garva)
Jag: (börjar också att garva, mest för att hon äntligen garvar)
Vännen: Den är hållfasthetstestad! (garvar ännu mer)
Jag: Visst vettu!
Vännen: Fy fan vad bra!

Kortisonkurkamp är för övrigt ordet för dagen. Eller snarare veckan.