På nytt igen

Jag har ångrat mig, ambivalent som jag är. Bloggen får finnas kvar, jag har frågat den och den insisterade, den vill finnas sa den, kände sig kränkt när jag ville ta bort den. Osynliggjord.

Vad spelar halvanonymiteten för roll egentligen, när det väl kommer till kritan. De som vet vem jag är är redan under mitt skin ändå, mer eller mindre, på helt olika sätt. Oavsett om de vill det eller inte, oavsett om jag vill det eller inte. Så skit samma, verkligen skit samma. Vem bryr sig liksom, jag skiter i vilket.

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt effektivt renoveringsarbete av gamla trasiga relationer. Kexet och jag har läkt nu, det är äntligen färdigt. Det finns till och med bevis på att det är färdigt, indicierna har förstärkts till bevis bortom allt rimligt tvivel. Vi ses och det svider inte. Vi skrattar åt gamla minnen utan klump i magen. Vi hetsäter sushi som förr, fast på ett helt nytt sätt. Vi pratar om det som varit utan bitterhet och hårda ord. Vi lyfter oss tillsammans till ett annat plan. Vi helar det trasiga och vi ser framåt, på ett annat sätt. Jag vet att hon verkligen älskar mig. Hon vet att jag verkligen älskar henne. Och framförallt vet vi båda att det aldrig någonsin mer kommer att bli vi igen, aldrig någonsin. Vi uttalar orden och vi skrattar åt att vi var så dumma, att det blev så fel, att vi båda trasades sönder av vår destruktiva, energislukande symbios och vi lovar varandra att aldrig aldrig göra så igen.

Hon vet att ingen känner henne som jag. Hon vet att jag ser om hon ljuger. Hon vet att jag ser rakt in i henne. Jag vet att hon vet det. Vissa saker behöver inte sägas, de bara är.