Sammandrag av veckans terapitimmar

Jag skrämmer folk. Så är det. Det stämmer inte överens med min annars ganska gulliga självbild men vetskapen om att jag faktiskt skrämmer människor är ändå, paradoxalt nog, en stor del av mig. Något som jag ofta tänker på och försöker förhålla mig till på olika sätt.

Jag har blivit kallad barsk så många gånger att jag slutade räkna för flera år sedan. Till listan av beskrivningar av min person kan också tilläggas ord som välformulerad, verbal, genomtänkt och skarp. Klok inte minst, detta förbannade klok. Komplimanger helt klart, visst. Men om detta karaktärsdrag egentligen är till min fördel vette fan.

Det blir till min nackdel när människor tycker att jag kör över dem med mina ord. Ord som vapen, ord ord ord, alltid dessa ord. Blir inte människor rädda så vill de prata med mig, prata, prata, prata. "Det är så stiiiiimulerande att prata med dig." Alla jävlar ska alltid prata med mig.

Jag ser rakt in i människor, jag gör det. Och om det jag ser inte är konstruktivt drar jag mig inte för att trycka till precis just där, där jag tycker att det behövs. Alltid med kärlek förstås, alltid alltid med kärlek. Jag sätter ord på människors innersta rädslor så att de blir livrädda, många så skräckslagna att de flyr från mig hals över huvud för att aldrig mer komma tillbaka. Jag har lärt mig hur den flykten ser ut nu, jag kan mönstret, det kan formuleras i punktform:

*Jag hookar upp med en ny människa.
*Den nya människan gillar mig, vill hänga jättejättemycket.
*Den nya människan uttrycker hur fantastisk den tycker att jag är, stora ord används.
*Den nya människan och jag börjar kommunicera på ett djupare plan.
*Jag ser rakt in i den nya människan.
*Jag låter det märkas i min kommunikation med den nya människan att jag ser rakt in i henne (det har oftast varit människor som ser sig själva som hon).
*Den nya människan får panik.
*Paniken leder till att den nya människan, på ett eller annat sätt, försvinner. Från en dag till en annan, som att vända på ett mynt. Borta. Vissa med någon form av förklaring, andra inte.
*Den nya människan vill verka vänlig och avslappnad men skulle hellre dö än att någonsin träffa mig igen.

Jag har gått i terapi så mycket att jag börjat inleda meningar med "min terapeut säger" och här kommer ännu en i raden av dessa meningar; Min terapeut säger att hon tror att det är omöjligt att ha en nära relation med mig om en inte är redo/intresserad av att aktivt titta på sig själv/möta sig själv/lära känna sig själv/utvecklas. Jag tror att hon har rätt, hon har nästan alltid rätt så varför skulle hon ha fel när det gäller det här.

Men hur många sådana människor finns det. Inte många alls. Mina nära vänner absolut, handplockade, aktivt valda. Att slumpvis umgås med folk som bara råkar komma i min väg slutade jag med för många år sedan, även det ett aktivt val. Då försvann många, många som jag ibland återser i olika sammanhang. Det svider alltid, för de påminner mig om vem jag en gång var, då när jag inte valde mitt liv aktivt, när jag bara lallade runt och umgicks med de som råkade komma i min väg. Det svider att träffa dem igen, för jag vet hur otroligt dåligt det var för mig. Det gav mig ingenting, ingenting alls.

Jag träffade två av dem för ett tag sedan. Ett ex och en gammal kompis, eller vad en nu ska kalla det. Jag ansträngde mig, det vet gudarna, jag ansträngde mig verkligen. Jag kopplade på alla socialkompetensverktyg jag har och var, tycker jag själv, vardagligt avslappnad och trevlig. Men vad hjälper det, när de där två fortfarande är samma personer som för fem-sex år sedan, när ingenting har hänt med dem. Den ena lika avgrundstom som innan. Den andra lika ytligt flamsig och intetsägande som då. Och båda lika dömande, tror de vet vem jag är, vilket skämt. De dömer mig och jag dömer dem tillbaka. Ibland är jag inte större än så. Jag gav dock den tomma en andra chans, försökte tänka det som jag tänkt i alla år, att hon/han/hen (pronomen oklart i det här fallet) kanske inte är så tom ändå, att hen/han/hon bara valde att inte visa annat än tomhet för mig. För det verkar faktiskt otroligt att en människa på riktigt skulle kunna vara så tom, det är nästan inte möjligt. Den andra chansen togs inte emot, inte alls. Men henoms/hennes/hans reaktioner på min existens fick mig att garva i alla fall, alltid något.

Veckans terapitimmar utmynnade i alla fall i en positiv sak. Jag inser att det finns en fördel med att Snyggtjejen försvann enligt ovan nämnda mönster. Jag behöver inte träffa den tomma igen. Jag behöver inte förhålla mig till henne/henom/honom. Inte prata med honom/henne/henom mera. Det är en oerhörd lättnad. Några andra fördelar har jag inte hittills kunnat se, men en fördel är i alla fall bättre än ingen fördel alls.