Barnlängtan

Nu har mitt bloggande tagit fart på allvar. Två inlägg på samma dag. Jojo!

Det tog några timmars fokusering för att minnesbilderna och textformuleringarna från snöstormspromenaden skulle dyka upp men vips så blev det glasklart. Mitt minne är intakt trots allt. Det var det där med barn och den där längtan som jag inte vet var den kommer ifrån. Att jag inser att jag aldrig skulle kunna ta ett möte, med en person som aldrig skulle kunna tänka sig att leva med barn, riktigt på allvar. Jag har inte förstått det innan men nu är det väldigt tydligt, det slog dessutom ner som en bomb då när jag ställde frågan och hon sa det jag ville höra. I samma ögonblick som orden kom ut ur hennes mun så insåg jag att om hon hade sagt annorlunda hade jag inte längre kunnat se mötet med henne som förutsättningslöst. Hade hon sagt annorlunda hade oddsen sjunkit och förutsättningslösheten omedelbart försvunnit.

Insikten fick mig att gunga, det snurrade till och på en sekund lärde jag mig ytterligare en sak till om mig själv. Tvåsamhetssträvan och barnönskan så stark, så stark. Hur jag än normanalyserar, försöker ställa mig utanför, tänker att tvåsamhet är en social konstruktion och hur mycket jag än tänker att det säkert bara är mitt trygghetstörstande ego som skriker åt mig att det snart börjar bli dags för mig att skapa avbilder av mig själv åt eftervärlden så hamnar jag alltid just här; i min tvåsamhetssträvan och barnönskan. Den känslan är starkare än alla teorier om sociala konstruktioner i världen. Den känslan börjar i magen som ett snurrande ljusklot, den far runt i hela kroppen och får mina nerver att nikotinabstinensskaka hysteriskt. Den får min puls att rusa. Den får mig att gråta. Att inte ta den på allvar är inget alternativ.