Egokick och Viktigheter

I dag har det utdelats en rejäl egokick. Det var det bästa de hade hört, sa de, det är behagligt att lyssna på mig och tack, verkligen jättetack, tack snälla för att du kom hit. Jag tänker att jag aldrig aldrig ska jobba med någonting annat än det jag gör just nu. Att jag kan, nu vet jag att jag kan det jag gör, riktigt jävla bra dessutom.

I kväll ska det jävlaridet socialiseras. De är fina mina vänner, vill att jag ska komma och rödvinsrusa som alltid, det är ju trots allt fredag. Men just den här fredagen blir det cola, magkatarren ska inte ges möjlighet att dyka upp igen, den ska stävjas och tuktas så att den aldrig mer vågar återvända. Mitt liv är helt enkelt för härligt för magkatarr, så är det bara.

I dag tog jag mig dessutom i kragen och ringde till henne och sa det där som jag skulle ha sagt med hennes blick i min. Tänk att ögonkontakt i kombination med verbalt formulerade ärliga viktigheter kan vara så svårt att få till. Jag är nog en smula rädd för sårbarheten trots allt, men bara lite, jag ringde i alla fall, det hade jag aldrig gjort om jag låtit rädslan härja fritt. Mitt liv är för härligt även för rädsla, alldeles för härligt!