Trubbel

I gårkväll slutade min dator att fungera. Den var död, helt svart. Inte en lampa lyste och den vägrade att starta. Jag provade allt. Jag testade olika vägguttag, såg till att sladden satt ordentligt i den lilla svarta dosan som sitter på sladden till en laptop och jag såg även till att sladden satt som den skulle in i själva datorn. Ingenting fungerade. Jag kollade batteriet också och försökte starta datorn med bara sladden, utan batteri och med bara batteriet, utan sladd. Ingenting hände, datorn var och förblev stendöd. Jag gick och la mig med en lätt känsla av panik och vaknade drömrusig idag framåt lunch.

När jag hade hällt i mig mitt morgonkaffe upprepade jag samma procedur som ovan ett flertal gånger. Datorn var fortfarande stendöd. Jag fattade då beslutet att leta upp originalförpackningen och alla tillbehör till datorn, packa in den och mig själv i bilen och köra de tre milen till lågpriskedjan där jag inhandlade datorjäveln för tre månader sedan.

Jag: Hej, nu måste du hjälpa mig förstår du.
Försäljaren: Jaha, okej.
Jag: Min dator är död. Jag köpte den här för tre månader sedan, kvittot ligger i min lägenhet i Stockholm men jag vet vilket datum jag köpte den och jag har mitt legg och kontokortet jag betalade den med, här (räcker över mitt körkort och kontokort).
Försäljaren: Då ska vi nog hitta kvittot i datorn (börjar knappa på sin dator). Den är död säger du?
Jag: Ja, stendöd. Jag har provat allt (drar harangen om utan sladd, med sladd, osv), ingenting fungerar. Du måste hjälpa mig, men använd inte ordet backup för då kommer jag att börja gråta.
Försäljaren: (ler mycket roat) Okej, jag lovar, ge mig datorn.
Jag: (räcker över datorn) Alltså, om den är död kan hela hårddisken vara borta då, allt jag skrivit och så?
Försäljaren: (tittar roat upp på mig samtidigt som han sätter i sladden i datorn) Ja, dessvärre finns det en risk för det, ja.
Jag: Jag kommer inte att klara av det, jag dör. Har jag fått nu för att jag har köpt en budgetdator?
Försäljaren: (kan inte hålla sig för skratt) Nej, det är nog bara otur i så fall, de ska ju fungera.
Jag: Okej.. (tittar ner på min dator och noterar att försäljaren precis ska försöka trycka igång den) Nu ska du få se, den är död, det är hemskt..
Försäljaren: (trycker på knappen och datorn går igång med ett surr)
Jag: (tror inte mina ögon) Men vad i helvete.. vad gjorde du?
Försäljaren: (kan inte dölja hur roligt han tycker att det hela är) Jag tryckte på knappen.
Jag: Amen va fan..
Försäljaren: (garvar) Hade du satt i sladden?
Jag: Du, att jag hade och även om jag inte hade gjort det eller om det hade varit nått glapp i sladden så hade den ju gått igång på batteriet.
Försäljaren: Ja, det har du faktiskt rätt i.
Jag: Men alltså… det här är helt sjukt, den har varit död sen i gårkväll, den har verkligen varit det.
Försäljaren: Jag tror dig, men nu verkar det funka i alla fall.
Jag: Ja, onekligen.

Vi testade för säkerhets skull att sätta på den och stänga av den sammanlagt tre gånger, både med och utan sladd osv. Den gick igång med ett surr varje gång. Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en dum oteknisk brud.

Väl hemma igen startade jag upp datorn igen, då uppenbarade sig nästa problem. Mitt mobila bredband vägrade helt plötsligt att koppla upp. Det blev för mycket för mig, jag svor och stampade, var nära att börja gråta. Mitt i alltihopa ringde Snuttjejen och fick därmed agera bredbandssupport så gott hon kunde. En eloge till henne, hon gjorde sitt bästa. Vi fick i och för sig inte igång bredbandet, men hon gjorde mig lugnare.

Nu, ett par timmar senare, fungerar mitt bredband igen, hjälpligt. Det går att koppla upp men det kopplar ner cirka tre gånger i minuten. Mamma tror att det är nått tjall med masten. Själv är jag övertygad om att både jag och min dator har drabbats av en mycket ond förbannelse.

Relationsbloggen Del1

Välkomna till relationsbloggen Del1

Om Exrelationer.

Jag har tre ex, eller fyra beroende på hur en räknar. Till alla utom en av dem har jag antingen en ickerelation eller en fungerande vänskapsrelation i dag. Det är så fint, förutom att den där som jag fortfarande inte har ett helt avslappnat förhållningssätt till, gnager som en liten nagel i mitt ena öga.

Det är min andra relation det handlar om. Jag har tidigare refererat till den här personen som [den tomma] och det tänker jag fortsätta med för det är en pseudonym som passar ypperligt. Det stör mig lite att det fortfarande skaver för jag trodde verkligen inte det, det blev tydligt först när jag ”träffade” Snyggtjejen. Jag minns tydligt hur det kändes när hon droppade att [den tomma] är en av hennes bästa vänner. Där låg jag, bredvid en av de hetaste personer jag någonsin träffat och min första impuls var att springa därifrån. Dels för att att träffa någon som är bästa vän med ett ex är illa nog och dels för att jag verkligen verkligen inte vill ha [den tomma] i mitt liv överhuvudtaget. Dels på grund av all skit som hände mellan oss och dels för att hen är en av de absolut mest ointressanta människor jag träffat i hela mitt liv. Jag valde den relationen för att jag tyckte att hen var lite cool, hen såg (då, absolut inte länge) ut lite som Hillary Swank i rollen som Brandon Teena i filmen Boys dont cry och jag gillade det, då. Jag behövde bekräftelsen. Kär var jag aldrig, inte hen heller. Vi pratade aldrig med varandra och vi låg i princip aldrig. Vår relation tuffade på som i ett vakum och jag försökte förstå vem fan det var jag var ihop med. När jag insåg det omöjliga i det projektet valde jag att dra, jag hade fått nog. Då tog det skruv, hen körde en klassiker; nu när hon drar så inser jag att hon är love of my life och därför skiter jag i att hon säger att hon inte vill mer, hennes gränser tänker jag kliva över och hennes integritet tänker jag inte bry mig ett skit om. Det tog mig tre månader att bli av med henom och det blev smutsig, mycket smutsigt.

När tre månader av ”låt mig vara för i helvete, jag vill inte mera” hade passerat utan resultat började jag dejta [Spöket] och i och med det kände jag att det var dags att sätta hårt mot hårt. Jag skrev ett sjukt välformulerat brev till [den tomma]. Jag valde brevformen för att alla andra kommunikationsvägar hade visat sig inte fungera. I brevet skrev jag att nu får det fan vara nog, jag dejtar någon annan. [den tomma]s ologiska slutsats av detta vara att jag hade börjat dejta denna andra redan innan jag och [den tomma] hade avslutat vår historia (vi råkade ha sex en gång precis efter vi hade gjort slut – ett av mitt livs största misstag). Så var inte fallet men [den tomma] vägrade att tro på det. Jag gjorde några tappra försök att förklara hur det låg till, men utan resultat, det var som att prata med en vägg. Sedan gav jag upp. Vi skildes inte som vänner, [den tomma] var övertygad om att jag ljög och jag tyckte vid det här laget att [den tomma] var helt jävla dum i hela jävla huvudet. Det tycker jag fortfarande, något annat kan jag inte säga.

Vad jag ska göra med det här vet jag inte. Det känns ju lite smått sinnesstört att ta kontakt med [den tomma] och försöka reda ut det, efter över fem år. Kom igen liksom, någon måtta får det väl ändå vara. Dessutom vill jag att [den tomma] ska befinna sig så långt bort ifrån mig som det bara är möjligt.

Varje gång jag har träffat [den tomma] genom åren har min första impuls varit att skrika åt henom hur jävla dum i huvudet hen är. Jag har naturligtvis aldrig valt att följa den impulsen men å vad jag har velat göra det. Eller alternativt säga något sarkastiskt till henom, något i stil med; ”Hej du din dumme fan, tror du fortfarande att jag ljög om det där, va? va? Har du skaffat dig ett liv ännu? Fungerar dina relationer? Nähä, vad tråkigt.. det kanske beror på att du är heeelt dum i huvudet”

Min terapeut hade en teori om att jag har svårt att hantera, och inte minst att släppa, att människor tror att jag ljuger. Hon babblade på om att det verkar som att jag tappar bort mina nyanser och min intellektuella förmåga när människor tror att jag ljuger. Jag tror att hon hade rätt, jävligt rätt dessutom. Det här blogginlägget kan ses som ett bevis på det om inte annat.

Del2 i serien relationsbloggen kommer att handla om vänskapsrelationer.

Vem är far till alla barnen?

Min släkt är mycket märklig på många sätt. En av alla märkligheter de har för sig är att det, på många håll i släkten både på min Mammas och på min Pappas sida, är väldigt oklart vem som är far till alla barn. Det har fötts massa barn på alla håll och kanter men ingen vet vem som gjort kvinnorna i fråga på smällen. Eller så vet alla, men ingen säger det. I dag började Mamma rota bland gamla släktbrev, då blev detta ännu en gång väldigt tydligt.

Mamma: Här är ett brev från min Faster till min Farmor, från 1938.
Jag: Vem var egentligen din Farfar?
Mamma: Ja du, det vet man väl inte riktigt.. först föddes min Faster, sedan min Pappa, då var hon inte gift..
Jag: Vaddå, så hon bara blev på smällen och ingen visste vem snubben var?
Mamma: Ja.. eller man visste kanske, men det brydde man sig inte om, det finns säkert några papper någonstans om man vill veta.
Jag: Men gud..
Mamma: Här framgår det i alla fall att när min Farmor fick sitt tredje barn var hon gift i alla fall, med nån gubbe som hette Hansson någonting…
Jag: Jaha.. var det han som gjorde att hon hamnade på hispan?
Mamma: Ja, det blev helt tokigt det där, han gubben Hansson skulle skjuta både sig och barnet.
Jag: Va?
Mamma: Ja det blev sånt tumult, sen var det nån som sa att han hade alldeles för gamla skott, så han lyckades inte..
Jag: (skrattar rakt ut) Men va fan, det är ju helt sjukt ju.
Mamma: Ja, han hade ärr efter det där hela livet sen.
Jag: Va? Vem?
Mamma: Barnet.
Jag: Vaddå ärr, från skjutningen?
Mamma: Nej nej, han var lite konstig sen hela livet.. det blev aldrig nån ordning med det där.
Jag: Men din farmor då?
Mamma: Ja hon hamnade ju på mentalsjukhus i Västervik då på 40-talet.
Jag: Herregud...
Mamma: Här är ett till brev från någon tant som skriver till henne då när hon var i Västervik.
Jag: Jaha..
Mamma: Här står det att tanten inte kan förstå varför Farmor har hamnat där och att de som har satt henne där kommer att få sitt straff i himlen.
Jag: Herregud alltså.. guds straff liksom.
Mamma: Ja, så var det på den tiden. (fortsätter att läsa brevet) Herregud vad arg tanten är..
Jag: Vi borde släktforska..
Mamma: (läser fortfarande) Mmmm…

Att jag planerar att skaffa mina framtida barn med hjälp av en anonym spermadonator känns inte direkt nytänkande och modernt, stora delar av min släkt har ju redan gjort det före mig.

Slicka fot?

Nu jävlar händer det grejer på qruiser. Vad sägs om ett gratis hembiträde som dessutom betalar dina räkningar.

Hej,
Hoppas att jag inte stör. Men jag fann dig så intressant och vill gärna få äran att prata lite med dig. Jag är en kille som arbetar på en reklambyrå som projektledare. Jag bor i Stockholms innerstad och är 31 år gammal. Jag har brunt hår, blå ögon, 184 cm, 79 kg. Jag tycker om att resa, träna, jag är modeintresserad, tycker om att umgås med vänner och min familj. Jag alltid haft en dröm att få göra allt för en vacker tjej, att få städa, diska, handla mat, göra rent dina skor, massera dina fötter, måla dina tånaglar, krypa för dig, betala dina räkningar, skämma bort dig och få dig att känna dig som en drottning/härskarinna. Jag menar absolut inte att jag ska vara det 24 timmar om dygnet utan ibland för att förgylla din vardag. Hör gärna av dig om du vill prata mer.
Puss på foten.

Jag funderar på att fråga om han tänker betala mina räkningar ur egen ficka. I så fall skulle vi faktiskt kunna diskutera saken.

Dagens Drama

I dag på förmiddagen satt jag i godan ro i min säng och läste en bok när det plötsligt blev action i köket. Först kommer katt nummer 1 farande i 180 knyck och kastar sig uppför trappan till övervåningen, tätt följd av katt nummer 2, glatt följd av katt nummer 3. Innekatter på grönbete brukar jaga varandra och leva loppan, inget konstigt med det. Förutom då den lilla detaljen att jag bara har två katter, inte tre. Katt nummer 3 var alltså en inkräktare, svart som synden och mycket ettrig.

Ut med dig, sa jag till inkräktaren, du bor inte här. För att vara så ettrig var den faktiskt ganska lydig ändå och kastade sig hals över huvud ut genom dörren och bort över åkern. I och med detta tilltag är husfriden åter, tänkte jag och återgick till min bok. Ack vad jag bedrog mig.

Efter mindre än en minut var det action på gång igen, på övervåningen denna gång. Katt nummer 1, vi kan kalla henne Alzheimer, morrar och visatändernafräser åt katt nr 2, som vi kan kalla för Dampis. Dampis kan inte förstå varför Alzheimer helt plötsligt fräser åt henne så hon tycker att det är säkrast att fräsa tillbaka för att sedan kasta sig nerför trappan, tätt följd av Alzheimer som barrikaderar sig i trappan, reser ragg, slickar öronen bakåt och fräser för allt vad hon är värd. Dampis fattar ingenting, hon bor ju faktiskt här, så hon tycker att det återigen är bäst att fräsa tillbaka.

Och så har det hållit på, hela jävla dagen. Dampis försöker närma sig Alzheimer för att visa att det är hon, kompisen som Alzheimer har känt och bott med sedan hon var liten. Alzheimer vägrar att tro på detta, trots att Dampis är bondkattsspräcklig och inkräktaren var kolsvart, så fort hon ser Dampis fräser hon vilket enbart leder till att Dampis blir förbannad och fräser tillbaka. Ett par gånger under dagen har jag tänkt att ”snart smäller det, de kommer börja slåss på riktigt”, det har tack och lov inte hänt ännu, men det har varit nära.

Vad är det för jävla djur en har? Här kommer det en inkräktare och då börjar de bråka med varandra när de verkligen skulle behöva samarbeta. Jävla särkatter.

Jag och Mamma har kommit fram till att Alzheimer både måste vara färgblind och ha någon form av minnesstörning.

Dagens Sommarpratare

Om du inte redan har gjort det så är det hög tid för dig att lyssna på dagens sommarpratare, Maj Briht Bergström-Walan.

I början av 70-talet var det annat att vara ickehetero, då sa en bara "kom och dela ditt liv med mig" så var en ihop. Det måste ha varit tider det. Det var nästan så jag grät en skvätt så fint var det.

Sitt inte där och glo!

Läs om programmet här.
Och lyssna på Maj Brihts kloka ord här.

Jubileumsbloggen

Jubel och fanfarer
Konfetti och serpentiner
Fyrverkerier och hurrarop

Det här är inlägg nummer 100.

Därmed blir det bloggande om den här bloggen nu. Metablogga som det så trendigt heter.

Jag började blogga för ett halvår sedan, av en rad olika anledningar men kanske främst för att jag under många år levt i en relation som inte fungerade (ni som läser troget har koll). Under den relationen hade det som är jag, inklusive min stora fascination för det svenska språket, sakta men säkert tagits ifrån mig. Det hade suddats ut, det låg endast kvar som ett svagt svagt minne långt bak i mitt bakhuvud. När jag började blogga hade jag kommit så långt att minnet var framplockat och avdammat och jag behövde därför en kanal för mitt språk. Den här bloggen blev den kanalen. Syftet var glasklart. Jag hade hittat mig själv och med det även mitt språk och det ville leva. Jag har låtit det leva, i den här bloggen och även på andra ställen. Den här bloggen har sedan dess, i och med att jag sakta men säkert mått bättre och bättre för varje dag, tagit sina egna vägar och dragit iväg åt olika håll som från början inte var planen. Vart den kommer att ta vägen framöver har jag ingen aning om, det kommer att visa sig.

En sak vet jag däremot med allra största säkerhet; den här bloggen kommer att finnas kvar, säkerligen under ganska lång tid framöver. Den är min lilla vuxenleksak och jag gillarn som fän. Därför firar jag den och mig själv i kväll, med folköl, snus och glass. En riktig fest!

Avkoppling

Många människor verkar ha problem med att slappna av när de väl får sin ofta efterlängtade semester. Det brukar ta minst ett par dagar för dem att koppla av och sluta tänka på jobb och vardag. De vaknar vid samma tid på morgonen som väckarklockan vanligtvis är ställd på. De fortsätter att tänka på sitt jobb, de drömmer om sitt jobb på nätterna. Stressen ligger kvar som ett blött hölje över dem trots att de inte alls behöver vara stressade längre.

Jag är inte en av dessa människor.

Jag hasar fortfarande runt och gör inte många knop. Jag sover till framåt lunch, äter frukost i två timmar, läser lokaltidningen, åker och handlar snus, brygger kaffe, slösurfar och håller kontakt med min omvärld via msn, lyssnar på Sommar, sitter på en plaststol i trädgården och tittar på en buske i en halvtimme, plockar ögonbrynen, hänger tvätt och matar mina katter.

Jag har stängt av den intelligenta delen av min hjärna, den går på sparlåga och det är alldeles underbart. Förutom att jag inte har så mycket att säga.

Jag borde ringa till mina kusiner och bjuda in mig själv på kaffe. Men då måste jag borsta upp mig, ta på mig kläder i ickemjukismaterial och börja tänka igen. Det känns på tok för avancerat.

Jag behöver verkligen det här. Min hjärna har skrikit efter vila länge och den har nu äntligen fått det. Den är överlycklig och tacksam.

Nu ska jag gå ut och lukta på en blomma eller nått.

Bebisar och Foppatofflor

I dag har jag:

*Sovit halva dagen
*Ätit massa mat
En gör det på landet, det är obligatoriskt.
*Vinkat av Lillasyster
*Haft utomhusterapi med två innekatter
*Fått ett ”du är snygg, vill du gå och dricka öl”-mail på homogaychatten
Tack för bekräftelsen, men nej tack.
*Hasat runt i sunkkläder och foppatofflor
Det hör också till, en gör det på landet, så är det bara. Bildbevis:

Dessutom har jag pratat med Syndsyster och översvallats över hur härlig hon är. Hon är på smällen och det är inte långt kvar. Många av mina kompisar och bekanta skaffar barn på löpande band nu för tiden, men hon är just nu den enda som är på tjocken som jag har nära. Den enda där jag vet att det finns stor risk för att jag kommer börja gråta den dagen jag får veta att Lillskrutten som bor i hennes mage har pluppat ut. Vi har haft långa diskussioner om vad det blir för något. Jag tror att det blir en butch. Jag ska lära det lilla livet allt jag kan så det kommer med andra ord att bli ett alldeles fantastiskt barn. Med sådana fina och fantastiska föräldrar kan det i och för sig inte bli på något annat sätt, men jag planerar ändå att finnas till hands som barnvaktskandidat den dagen de behöver det.

En sak svider dock lite. Jag vill också. Jag är lite avundsjuk, men bara lite. Jag vet ju att jag ska, en dag ska jag också, om jag så ska göra det själv. Det vet jag, för det har jag bestämt. Så det så.

En sak till; dagens dialog.

Mamma: Jag ska rensa ut här, jag har så mycket skit.
Lillasyster: Jaha, när då?
Mamma: Jag har redan börjat.
Lillasyster: Jaha, okej..
Mamma: Det finns en hög här någonstans, där ni får ta vad ni vill ha.
Lillasyster: Okej, var är den då?
Mamma: Det har jag glömt.. jag minns inte var jag lagt den..
Lillasyster: Amen ååhhh… smart.
Mamma: Jag ska försöka hitta den.

Sodastreamad Oboj

Dagens dialog
(Jag, Mamma och Lillsyster pratar barn, graviditeter och saker som hör till det)
Lillasyster: (vänder sig till Mamma) Men vad skulle du göra om jag till exempel skulle komma och berätta att jag blivit på smällen och skulle göra en abort?
Mamma: Ja, jag skulle väl inte kunna göra så mycket.
Lillasyster: Skulle du följa med och hålla mig i handen?
Mamma: Ja, eller så skulle du få ringa till den där (pekar på mig).

Det är någonting med min Mamma och ordet ”den”, tydligen är det inte bara katten som är ”den”, även jag går numera under denna benämning.

Som ni förstår är jag på landet igen och det är precis som vanligt.

Mamma har köpt en sodastreamer, den låter som en brakskit. Jag och Lillasyster vill sodastreama oboj, men det finns ingen oboj. Så vi har druckit alkohol och spelat kort istället. Vi har även förkovrat oss i tidningen Lands kontaktannonser, en av dem klippte vi ut och satte på kylskåpet. Vi tyckte att den passade där.

Mer än så har det inte hänt idag som det tjänar till att blogga om och eftersom det är den här tillvaron jag planerar att ägna mig åt i några veckor nu så finns det en risk att den här bloggen kommer att gå in i en tillfällig dipp framöver. Som livet ungefär. Ni vet; det gå upp och det går ner.

Förslag på bloggämnen mottages därför tacksamt.

Pyromankalas och lyckliga stunder

Jag har haft en alldeles utomordentligt trevlig midsommarhelg. Först åkte vi bil genom landet. Vi tog omvägar för att undvika midsommartrafikshelvetesköerna men lyckades ändå pricka in en poliskontroll.

Jag: Om han säger ”hur var det här då” så dör jag.
Oraklet: (garvar och vevar ner rutan)
Snuten: Tjena, är det bra?
Oraklet: Ja visst vettu, det är mycket bra.
Snuten: Har du ett körkort möjligtvis?
Oraklet: Javisst (halar fram körkortet)
Snuten: Är det du som är bilägaren också?
Oraklet: Nej, det är det inte.
Snuten: Nähä, okej, vem äger bilen då?
Oraklet: Det gör Mamma.
Snuten: Okej, kan jag få låna lite luft också?
Oraklet, Jag och Sötslampan: (fattar ingenting, tror att han vill kolla lufttrycket i däcken typ)
Oraklet: Ehh.. jaa..
Snuten: (räcker fram blåsanordningen)
Oraklet: (blåser för allt vad hon är värd)
Snuten: Tack så mycket, då ska vi kolla lyset också.
Oraklet: Okej.
Snuten: (börjar domdera om att olika lysen ska stängas av och på och att det ska blinkas åt olika håll)
Oraklet: (försöker följa instruktionerna så gott hon kan)
Snuten: Okej, tack ska du ha.
Oraklet: Får vi åka nu?
Snuten: Ja, men du måste sätta på lyset.
Oraklet, Jag och Sötslampan: (fattar återigen inte vad han snackar om)
Snuten: (sträcker in armen genom rutan, vrider på en spak) Såhär, du hade bara parkeringsljusen på när du kom.
Oraklet: Jaha, oj då.

Efter detta lilla missöde firade vi vår härlighet genom att sjunga lite progg.

Väl framme blev det en fest i dagarna tre. Vi hade en sned midsommarfallos.

Och väldigt fin utsikt.

Mitt bästa tilltag tog sin början när jag och Oraklet glatt förfriskade och löjligt runda under fötterna, framåt småtimmarna på självaste midsommarafton, hasade ner på stranden för att fylleprata om livet. Ursprungsplanen var att sova på stranden, vi hade utrustat oss med filtar och ett sexpack öl. Väl nere på stranden uppenbarar sig en rishög a la majbrasa, ca en meter hög och två meter i diameter, mitt framför mina fötter.

Jag: Får jag tända på?
Oraklet: Görett, lycka till.
[Till saken hör att det i princip blåste full storm ute]
Jag: Jag kommer snart tillbaka.
(springer upp till huset, hämtar en tändare, springer tillbaka)
Jag: Nu jävlar.
Oraklet: (ligger ner på filtarna några meter bort och garvar)
Jag: (försöker tända på) Faaaan, det går inte…
Oraklet: Hämta tändvätskan.
Jag: Fan vad smart (springer upp till huset, talar högt och ljudligt om för alla att nu jävlar blir det brasa på stranden, grabbar tag i tändvätskan, springer tillbaka till stranden)
Jag: Nu jävlar ska det eldas (häller en halv flaska tändvätska på rishögen)
[Vid det här laget har ett antal människor hakat på ner till stranden för att se vad det är som pågår]
Jag: Nu jävlar! (drar fram tändaren och tänder på, det tar fyr på tre röda sekunder)

Satan vilken brasa det blev. Det brann så inuta helvete.

Jag vill dock passa på att påpeka att jag inte var så oansvarig som det kan låta. Det var en bit till husen och på ön där vi befann oss är det karga stenstränder som gäller. Men satan vad det brann. Sötslampan, det driftiga lilla stycket, såg även till att midsommarfallosen hamnade i lågorna. Den var så sned och vinn att den lätt gick att förväxla med brasved, så varför inte.

Radioskugga

Jag har åkt bil över broar och lämnat fastlandet för att fira en traditionell midsommar i glada vänners lag. Jag har druckit öl, tittat på havet, lekt pyroman på stranden, vägrat femkamp och sjungit progg.

Radioskugga råder. Det mobila bredbandet når inte hit ut. Lånad dator.

Tillbaka på måndag. Bilder och en utförlig rapport utlovas då.

Over and out.

Say what?

I godan ro begav jag mig för en stund sedan till bolaget för att inhandla de alkoholhaltiga drycker jag planerar att hälla i mig under midsommarhelgen. Sedan jag för ett par veckor sedan fick visa legg när jag skulle handla i nämnda butik, har jag haft huvudet på skaft varje gång det ska betalas. I dag hände det igen.

Kassörskan: Haru öjligtvis gegg på rej?
Jag: Va, ursäkta?
Kassörskan: (välartikulerad denna gången) Har du legitimation?
Jag: (road blick) Ja, visst (räcker över mitt körkort).
Kassörskan: (tittar på mitt körkort, tittar upp på mig, ler på ett ursäktande sätt) Tack ska du ha.
Jag: (nöjt leende)Tack själv.
Kassörskan: (ler) Varsågod. (ger tillbaka mitt körkort och någonting annat plastigt till mig)

Jag har fått handla lagligt på bolaget i över tio år och jag får ett reklamtuggummi för att jag är så duktig som visar legg. Jag ser inte ut som tjugo, jag gör verkligen inte det. Men tack i alla fall liksom.

Jag hade faktiskt tänkt köpa tuggummin, så det var jävligt synd att de smakade skit.

Vad i helvete är en dejt?

Nu behöver jag seriöst hjälp. Min Lillasyster frågade mig för ett par dagar sedan; hur funkar det där med dejtande, hur vet en vad som är en dejt och vad som inte är en dejt? Jag kunde inte svara för jag har helt enkelt ingen aning. Dejtande känns som en sådan där sak som alla pratar om men ingen vet egentligen vad det innebär. Eller har alla olika definitioner på vad en dejt faktiskt är?

Jag känner inte igen den här förvirringen. Innan jag träffade Kexet var det inte på det här viset. Då träffade en bara någon och gillade en varandra fortsatte en att ses och sen kanske en blev ihop, eller blev en inte det. Någonting har hänt. Jag trevar mig fram och fattar ingenting. När jag ”träffade” Snyggtjejen frågade jag rakt ut, hur ska en annars få veta liksom.

Jag: Vad håller vi på med, vad säger du till andra att vi gör?
Hon: Att vi träffas, jag säger att vi träffas.
Jag: Jaha, okej, det säger jag också, typ.

Ingen skugga över henne, hon ville och behövde ha det så. Men ändå, ytterligare ett ord. Träffas. Dejta. Vad är skillnaden? När övergår träffandet till dejtande? Är det när en börjar ligga? När en uttalar att träffandet är exklusivt? När en känner sig kär? Eller vad? Jag fattar ingenting.

Jag vill veta
1: Hur vet en att en är på en dejt? Måste det vara uttalat?
2. Vad är skillnaden på att "träffas" och att "dejta"?

Inte för att jag varken ”träffar” eller ”dejtar” någon just nu, inte vad jag vet i alla fall. Men om verkligheten inte är som jag tror eller om det dyker upp nått måste jag fan vara förberedd.

Hjälp mig!

Vad är det med folk?

Jag träffade en gammal bekant från förr över ett (nåja, fyra om vi ska vara petnoga) glas igår. Vi hängde i samma gäng i slutet av det glada 1990-talet och har inte setts på åtta-nio år. Syftet med kvällen var således att slappna av, umgås och tala om gamla minnen. Ganska snart förstod jag att våra världsbilder kanske inte riktigt hade så speciellt mycket gemensamt.

Location: Korsningen Engelbrektsgatan-Karlavägen.

Jag: Var skulle du bo om du fick välja helt fritt?
Bratbruden: I ett hus vid Stilla Havet.
Jag: Men i Stockholm då?
Bratbruden: Det finns väldigt många fina innegårdar på Söder.
Jag: Ja, det gör det verkligen, jag gillar Söder.
Bratbruden: Men där kan jag inte bo.
Jag: (frågande blick) Nähä, varför inte det?
Bratbruden: Det är så mycket knarkare där.
Jag: (tror inte mina öron) Va?
Bratbruden: Ja, har du inte sett hur det ser ut utanför affären på Folkungagatan?
Jag: (mållös)Va?
Bratbruden: Ja, det är ju där de hänger.
Jag: (får inte fram ett ljud)
Bratbruden: Ja alltså, om jag ska gå och handla mat så vill inte jag att någon med smutsiga och knarksåriga händer ska ha tagit i min paprika innan mig.
Jag: (blir tillfälligt döv, ber en inre bön om att hon måste skämta) Va?
Bratbruden: Ja, så tycker jag.
Jag: (får fortfarande inte fram ett ljud)
Bratbruden: Jag tycker om att bo här, sådant händer inte här.
Jag: Jag ska nog gå hem nu…

Jag har ägnat en stor del av min dag i dag åt att skratta och vansinnesskrika åt denna dialog. Vad lever människor i för värld och framförallt; vad har de för människosyn? Sedan när blev Södermalm ett socialt belastat område och sedan när använder vi ordet knarkare på det sättet?

Jag undrar verkligen hur många av hennes Stureplanspolare som drar linor varje helg. Hela bunten, skulle jag gissa.

Jag har vidare funderat på vad jag skulle ha sagt till henne om jag inte hade blivit tillfälligt döv och mållös.

I think your reality check just bounced.
(Tack Oraklet för den!)

Det borde jag sagt, högt och ljudligt. Varför kommer en alltid på smarta lines(observera ordvalet) efteråt?

Minnen som är Fina nu

Kolla tiden för det här inlägget. Jag kan inte sova. Jag försökte. Det gick inte. Jag har för mycket i huvudet just nu. En händelseförloppskedja ledde mig tillbaka till datorn.

Kan inte sova – sätter på radion – min favoritordvrängare sjunger en ny sång – ahaupplevelse – jag har den skivan – fick den av Kexet i höstas – på min födelsedag – för att hon älskar mig – för att hon vet att jag älskar han med orden och gitarren – för att hon aldrig glömmer en viktig dag – för att hon har ett hjärta.

Fråga; kan jag lyssna på skivan nu, utan att det skaver?
Svar; ja.

Jag hittade en låt till Kexet på skivan. Bara sådär. Den är till henne, den är verkligen till henne. Jag har dock tagit mig friheten att lägga till ett ord (rödmarkerat) i texten. För en vän är hon, nu är det precis vad hon är.

Innan mörkret faller

innan mörkret faller
ska jag lämna några varma rader
ska jag vara din starka vän
ska jag visa några bättre sidor
och lova dig någonting igen

innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mera på min kraft
ska jag hämta någonting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en flickvän igen
en mot en
tills morgonen kommer

innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del

och innan morgonen kommer
vill jag blöda några droppar mot stenen
det är tid för några tårar än
och göra klart för min norra stjärna
att jag aldrig ska ner igen

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
det är som jag känner när åskan går
och du blir aldrig en flickvän igen
en mot en
tills morgonen kommer

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord
men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än

jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
det är som jag känner när åskan går
och du blir aldrig en flickvän igen
en mot en
jag har förlorat dagar och ett hopplöst år
jag har trampat upp stigar där gränserna går
och du blir aldrig en flickvän igen
en mot en
tills morgonen kommer

Överrumplad över att det bara gjorde mig glad att lyssna på skivan, klickade jag av bara farten på play, på min och Kexets låt också (ja, vi var så pariga att vi hade en låt, så kan det vara). Det kändes också fint. En smula sorgligt, men inte på ett ont i hjärtat-sätt, inte alls.

Betyder det att jag är helt färdig med det där nu? Antagligen Ja. Ett hopplöst år senare. Ni borde gratulera mig!

Nu sova.

Tillfällig obalans

Jag är definitivt inte i balans. På vissa plan känns det som att jag (tillfälligt?) har gett upp. Relationer till exempel. Jag sa det till Skrotan idag, jag lät tankarna bli till tydligt formulerade stämbandsljud och mina ögon blev vattniga. Jag har gett upp, sa jag, jag vet att du kommer att säga att det inte är så och att jag inte får tänka så, men jag har gett upp. Jag är över trettio år och har aldrig haft en längre fungerande relation. Jag har gång på gång på gång valt fel relationer. Ett mönster så löjligt tydligt att jag, för snart ett år sedan, valde att börja gå i terapi för att bryta det och formulera mina relationskrav i detalj. Det har jag lyckats med och nu står jag här med mina krav och inte en människa i sikte som kan leva upp till dem.

När jag tänker tillbaka har jag bara träffat två personer i hela mitt liv som har levt upp till mina vansinneskrav. De två personerna är också de enda som har valt bort mig. De enda två som har sagt; tack men nej tack, jag vill inte träffa dig mera.

Jag har alltså bara blivit ”dumpad” två gånger i hela mitt liv. Av de enda två personerna jag träffat som det faktiskt, på riktigt, hade varit bra för mig att vara i en relation med. Det är hårda, kalla och tragiska fakta. När jag tänker på det vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Oftast skrattar jag. I dag grät jag, i duschen. Det kommer inte lika nära då, vatten döljer tårar. Duschvatten är för mina tårar vad min ironi är för vissa sociala sammanhang. Jag gömmer mig bakom så att bara de som verkligen känner mig kan se igenom.

Tror du inte att jag fattar, jag ser allt, säger Skrotan.
Du säljer din tid för billigt, det är inte värt det, säger Oraklet.

Nu tjuter jag igen, säger jag, och gråter som jag inte gjort på länge. Jag låter flera månaders stress och sorgsenhet rinna ur mig utan att försöka stoppa det. Jag har alltid fascinerats av tårar, mina tårar i synnerhet. De överrumplar mig varje gång trots att jag känner dem så väl och de lämnar alltid samma rofyllda trygghet efter sig. Jag tycker om dem, jag tycker verkligen om dem.

Jag vet att jag kommer att ta mig upp ur den här dippen. Med hjälp av semester kommer jag att kravla mig upp. Med hjälp av sömn kommer jag att kunna ta djupa andetag igen. Med hjälp av ren luft och distans till storstaden kommer jag att resa mig. Det vet jag. Det är det enda jag vet.

Om fem dagar kommer jag att titta på havet och, för första gången på mycket länge, slappna av på allvar. Jag har inte haft en semester värd namnet på tre år. Nu är det jävlaridet dags. Äntligen.

Tegelstensjävlar

Jag har byggt upp en mur runt det i mitt liv som just nu är en smula jobbigt att hantera. Jag har investerat i slitstarkt tegel och cementsmet som håller ihop skiten så gott det nu går. Muren gör vissa sociala interaktioner möjliga, den skyddar mig, tror jag, jag vill att det ska vara så. Jag har bestämt att ingenting ska få riva ner muren, ingen och ingenting ska få komma innanför, med ett endaste enda litet undantag.

Det finns bara ett händelseförlopp som skulle kunna få mig att plocka ner muren. Det skulle ske bit för bit i så fall, en tegelsten per dag, inte mer. Sannolikheten att detta händelseförlopp blir verklighet är, skulle jag säga, i princip lika med noll. Så jag traskar runt med muren innanför ett av mina revben, den skaver lite och den är ganska tung att bära. Den gör mig lite sned och konstig men den skyddar mig. Den skyddar mig. Det känns tryggt att ha det jobbiga välkapslat och insynsskyddat. Det är bara jag och ingen annan som vet vad som verkligen finns där innanför. Jag gillar det lite, som att ha en hemlighet med sig själv.

När någon frågar svarar jag med halva sanningen. Halva räcker. De som känner mig ser helheten ändå så det spelar ingen som helst roll.

Skriver i gåtor? Jag?

Den här bloggen är så omåttligt populär nuförtiden så det blir bäst så.

Dagens middagstips

Det här är verkligen en grej som man inte kan kalla bögig, det går snabbt att göra.

Bögorgier på bästa sändningstid

Tvn står på igen, utan ljud. Jag sysslar med annat; skriver, surfar, filosoferar, petar mig i naveln, hänger tvätt, grubblar, läser. Plötsligt skriker mina grannar högt och ljudligt så att det ekar mellan husen, de låter värre än sju griskultingar som kastreras utan bedövning. Jag tittar förvånat upp, på tvn. Ett helt gäng med hormonstinna ynglingar i blå/gula mjukiskläder ägnar sig åt bögorgier på bästa sändningstid.

Jag fattar ingenting. Vad är tjusningen med att se 22 män jaga en boll? Ge dem varsin boll så slipper de slåss om samma. Jag fattar verkligen inte grejen, hur jag än försöker så förstår jag inte. Vad är syftet? Att de ska få utlopp för sina bögfantasier när de har gjort mål kanske. För när det görs mål i fotboll ändras alla normer som annars hindrar (heterosexuella) män från att ha kroppskontakt med varandra och helt plötsligt är det helt okej att leka böghög. Sedan mitt genusuppvaknande så har detta fenomen fascinerat mig så till den milda grad att jag skulle kunna skriva en hel bok om det.

Inte nog med det. Jag håller dessutom på att reta ihjäl mig på de två personer, en i herrlandslaget och en i damlandslaget, som vägrar komma ut. Inga namn nämnda.

Hur ända in i helvete kan en tro sig komma undan, år efter år i intervju efter intervju, med att kalla sin flickvän för en katt?

Vad gör du på fritiden?
-Jag umgås mycket med Kajsa, min katt.

Sveriges kanske mest kända kvinnliga fotbollsspelare har gjort en Peter Jöback. När hon kommer att avslöja (jag har hört från en direktkälla att det snart kommer att ske – håll era kvällstidningsögon öppna) att hennes katt inte är en katt, utan en fru, så kommer alla att bli oerhört förvånade. Inte. Precis som med Peter Jöback. Jag är homosexuell stod det på löpet när han kom ut. Svenska folkets reaktion lät inte vänta på sig. Kunde han inte ha berättat något vi inte redan visste?

Snubben i herrlandslaget orkar jag inte ens tänka på. Stackaren vad rädd han måste vara. Av en händelse fick jag tillfälle att diskutera detta med en person som har betydligt bättre koll på Svensk fotboll än jag, för inte allför länge sedan. Det är helt omöjligt, fick jag höra, han kan inte komma ut, det skulle förstöra hans karriär. Jag har inga som helst anledningar att inte tro på det. Vidrigt är vad det är. Skulle det vara idrottsglädje det? Att inte få vara sig själv. Vilket skämt.

Det enda jag gillar med fotbollsgalenskapen är att Sveriges bästa spelare är en blatte från Rosengård.

Vadslagning

Jag och Snuttjejen har slagit vad. Nu jävlar är det allvar.

Jag: Vi klagar nu men om fyra år sitter vi säkert där med fru och barn.
Snuttjejen: Jag tror fan inte det.
Jag: Ska vi slå vad?
Snuttjejen: (garvar) Ja, kanske det.
Jag: Du tror inte det alltså?
Snuttjejen: Nej, jag gör nog fan inte det.
Jag: Då slår vi vad, men vi måste slå vad om någonting riktigt, inte typ ”jag bjuder på en latte om du vinner”, det måste vara nått riktigt.
Snuttjejen: Ja, men en resa då, typ en restresa eller en weekend?
Jag: Det blir bra, vad är det för datum i dag?
Snuttjejen: Den 9e juni .
Jag: Vad är det för jävla år då… 2008.. fyra år.. vi pratar 9e juni 2012, okej?
Snuttjejen: (garvar) Ja, visst.
Jag: På allvar alltså. Vi säger fru eller typ fast partner och ett barn var, okej?
Snuttjejen: Ja, precis.
Jag: Pågående graviditet då, räknas det, eller måste man ha tryckt ut den?
Snuttjejen: (skrattar) Ja det räknas, men det räknas inte om du åker till Danmark själv och sen träffar någon efter det.
Jag: (garvar)Nej, det kommer jag ju för fan ha gjort vid det laget om jag inte träffat någon. Vi snackar skaffa barn tillsammans med en partner.
Snuttjejen: Ja, precis.
Jag: (garvar)Om jag förlorar kommer jag verkligen förlora, ingen fru och dessutom kommer jag behöva betala en jävla resa.
Snuttjejen: (garvar) Om jag har fru och barn kan jag leva med att betala den där resan.
Jag: Ja, du ser, jag kommer att bli den stora förloraren, om jag förlorar vill säga. Vi måste fixa ett kontrakt som vi måste skriva under.
Snuttjejen: haha, okej. Om vi inte har fru och barn måste vi åka någonstans där det finns mycket flator.
Jag: Vi drar till lesbos!
Snuttjejen: Men det är väl bara massa par där.
Jag: Ja, kanske det..
Snuttjejen: Men då kan vi åka dit om vi har fru och barn.
Jag: Det blir bra! Jag tror att det kommer att bli en sjukt spännande upplösning, typ att någon av oss kommer att få ett positivt graviditetstest på dagen.
Snuttjejen: (garvar) Ja, kanske det, värsta spänningen.
Jag: Precis, jag fixar ett kontrakt och mailar över det sen.
Snuttjejen: Okej, det blir bra!

Om den här bloggen finns kvar om fyra år lovar jag en rafflande och löpande rapportering av händelseförloppet på vägen mot svaret.

Jag - en sexmissbrukare?

Jag är en sådan där person som har tvn på nästan jämt utan att jag egentligen tittar på den. Det gör att jag med jämna mellanrum hamnar mitt i olika tv-program som jag inte planerat att titta på. I kväll visar UR en dokumentär om sexmissbruk. Jag har lyssnat med ett halvt öra samtidigt som jag, i vanlig ordning, gjort massa andra saker. Plötsligt slog det mig; jag känner igen mig.

Killen som intervjuas, som säger sig lida av sexmissbruk, beskriver raggandet som en ritual. Check. Han ser sig som beroende och tror sig inte kunna leva utan sex. Check. Det styr hans liv, säger han, det eviga letandet och längtandet. Check.

My god. Jag kanske är en sexmissbrukare. Klicka här och läs vad jag skrev för snart två månader sedan. Jag kanske behöver hjälp, eller nått. Typiskt; jag som alltid har sagt att lite ligga är den bästa medicinen.

Antagligen kan en inte vara beroende av något en får så oerhört sällan. Men ändå. Jag kände igen mig, jag kände verkligen igen mig.

Leka med elden

Jag är inne i en period av ökad alkoholkonsumtion. Jag har lyckats dricka tre dagar i rad, något som i mitt liv är mycket sällsynt. Först öl med Snyggtjejen i onsdags, i vanlig ordning mycket uttömmande, den här gången gällande ordklasser. Vi kom fram till att ordet ost går att böja på massor av olika sätt, att osta till exempel. Mycket fint. Sen snutexamenshallaballo hos Snuttjejen i torsdags, jag knäckte en flaska bubbel alldeles själv och blev, som sig bör, bubblande bubblig. Jag avslutade mitt tredagarsrace i går genom att, av bara farten, hälla i mig massa fulöl ur plastglas i ett överbefolkat Kungsan. Sen åkte jag hem. Nu är jag bakis, tredagarsbakis. Jag har ont i magen också. Det är synd om mig. Jättesynd.

Just nu funderar jag mycket på det där med raggande, intresse, flirtande, kalla det va fan du vill. Jag fattar nämligen ingenting, mer än att det verkar var skillnad nu jämfört med för fem år sedan då jag sist aktivt var ute på det som i dagligt tal brukar kallas för marknaden. En marknad som jag för övrigt inte ger mycket för. Jag fattar inte vad folk vill, de saker som skulle kunna vara någon form av signaler är så subtila att det inte går att säga om de är signaler eller inte. Det finns några personer i min omedelbara närhet just nu som ägnar sig åt sådana subtiliteter. Är ett snett leende och en extremt diskret blinkning en signal? Är ett nästanöverdrivet trevligt bemötande som ligger på gränsen för vad som är ett socialt accepterat trevligt bemötande en signal? Vad betyder snudd på för många återkommande blinksmileys i en chatdialog? Jag fattar ingenting. Om det är signaler, varför vara så jävla subtil så ändå ingen förstår, eller vågar förstå? Om det inte är signaler, vad är det då? Småflirtande för att få bekräftelse där en tror att den går att hämta? Eller bara dålig kroppsspråkskontroll? Nästa gång det händer funderar jag allvarligt på att fråga vad det är frågan om.

Annat var det för fem år sedan, mera rakt på. Vad har hänt med; ”Hej, jag vill bara säga att jag tycker att du är jävligt snygg”, ”Hej, jag tänkte bara höra om du fortfarande dejtar […]”, ”Hej, vad vill du ha att dricka ikväll?” eller för all del ”Jag tycker att du ska följa med mig hem i kväll”. Säger inte folk sådana saker längre eller har jag blivit för gammal, fet och ful för att vara värd sådana kommentarer? Om det sistnämnda är verklighet ska jag gräva ner mig någonstans, skaffa mina barn själv och vara singel tills jag dör.

Analkras

Jag har varit hos gynekologen igen. Tredje gången gillt på ett halvår. I höstas när den regelbundet återkommande kallelsen till cellprovstagning damp ner i brevlådan begav jag mig plikttroget till närmaste barnmorska för att svara på preventivmedelsfrågor.

Barnmorskan: Använder du något preventivmedel?
Jag: Ehh.. det beror nog på hur man menar.
Barnmorskan: Hur då menar du?
Jag: Ja, om lesbiskt leverne räknas så är svaret ja.
Barnmorskan: (en smula besvärad) Jaha, jaja..

Ett par veckor senare fick jag ett brev som skulle kunna tolkas som ”du kanske har cancer, du måste komma tillbaka snarast”. Jag förbannar mig själv för att jag inte har kvar det för formuleringarna i det hade kunnat skrämma upp en apatisk filbunke. Jag fick tid flera månader senare och det besöket gick faktiskt över förväntan. Bortsett ifrån att jag efter ett par veckor fick ytterligare ett brev där det stod ungefär ”proverna vi tog på dig var för dåliga för att vi ska kunna utläsa ett korrekt resultat, du måste komma tillbaka och betala ytterligare 260 spänn för att göra samma undersökning igen, du kommer att få en ny kallelse om fyra månader”.

Fyra månader = Så jävla farligt kan det väl inte vara i så fall, tänkte jag och la brevet till handlingarna och har inte tänkt så mycket på det under våren. Förrän nu. Jag förväntades infinna mig hos gynekologen, vi kan kalla honom Claes-Göran, i måndags. En man. Jag vill inte vara sån, men jag kan inte hjälpa att det inte känns bra, det känns verkligen inte bra. Så jag gjorde ett tappert försök att omboka tiden och fick då beskedet att om det inte passar att gå till en man kan jag få en ny tid efter sommaren. Ånejvars, tänkte jag, de där jävla proverna ska tas om det så är det sista jag gör. Jag bet således ihop och gick dit.

Claes-Göran var okej, lugn och ganska snäll. Men fan i helvetes satans jävla skit vad ont det gjorde.

Claes-Göran: Jag ser här att de tidigare proverna som tagits har misslyckts, det har inte gått att utläsa något av dem.
Jag: Nej jag vet, jag spänner mig så det är tydligen lite knepigt att ta de där proverna på mig.
Claes-Göran: Jaha, okej.
Jag: Första gången tog jag sönder det där plaströret, jag sprängde det.
Claes-Göran: (höjda ögonbryn) Oj då. Men då gör vi så nu att du verkligen försöker slappna av.
Jag: Lätt.
Claes-Göran: Jag vet, men vi måste få ut något av proverna den här gången. Jag kommer att ta ganska stora bitar.
Jag: Fy fan.
Claes-Göran: Jag vet, men det ska nog gå bra.
Jag: Okej..

Jag lyckades slappna av, men fy satans jävlar. Alla som någon gång varit med om detta vet vad jag pratar om. Det känns som att få en kniv instucken i magen och det krasande ljudet av saxen som klipp-klipp-klipper ekar genom kroppen upp till trumhinnorna som vibrerar av ren och skär skräck. Jag är söndertrasad och bultande öm. Efteråt svimmade jag nästan, var tvungen att ligga ner i en kvart innan de lät mig gå.

Om det hade varit män som hade behövt genomgå den här typen av provtagningar regelbundet är jag helt och fullt övertygad om att bedövning hade varit obligatoriskt. Jag undrar vad Claes-Göran skulle tycka om att få röven vidgad med hjälp av ett plaströr följt av lite krasklippande i hans analslemhinna utan bedövning? Jag borde frågat honom hur han skulle ställa sig till det. Jag undrar verkligen vad han hade svarat.

Laptop och Pissoarer

Svenska medelålders fulla män är en synnerligen kvicktänkt kategori människor. I synnerhet när de samlas i grupp för att åka på weekendresa österut för att dricka billig sprit, bröla och bära sig åt.

Location: Flight DY3882 Tallinn-Stockholm 01June2008 15:40

Svenska mannen: Ööööhhh, nu när man flyger får man passa sig så man inte får sån dära… öööhhh.. vahettere?? … laptop.
Svenska mannens kompis: Ööhh.. du menar jetlag.
Svenska mannen: Just det, så heter det.

Nästa gång jag ger mig ut på en 45 min lång flygning med en tidsskillnad på en timme ska jag verkligen tänka på det.

I Tallinn finns det för övrigt pissoarer för fittmänniskor.

Med instruktionsskylt dessutom, så en ska förstå hur själva urineringen ska gå till. Det kan behövas. Jag trodde, som den dumma svensk jag är, att jag skulle ha näsan mot väggen..

Estonian life

Jag är numera en rad erfarenheter rikare. Jag har varit på Estnisk flatklubb och socialiserat mig med lokalbefolkningen. Det är tur för den Estniska nationen att jag är mer nyanserad än att jag dömer efter det första intrycket, för om jag hade gjort det hade jag numera varit helt övertygad om att alla estniska flator har damp. Kvällens första interaktion var nämligen minst sagt hyperaktiv.

Estnisk dampflata: (tar tag i mina axlar, pratar rakt in i mitt ena öra) Tere koli moli ali kakakakakaka… toklih joke toooli.. kakakakakakakaa.. mol toy sooli.. kakakakakakaka.
Jag: I’m sorry, do you speak English?
Estnisk dampflata: Off kås I do.
Jag: So, what did you just said?
Estnisk dampflata: Where you from?
(helt otroligt vad många estniska ord det behövs för att fråga en så simpel fråga)
Jag: Guess.
Estnisk dampflata: Helsinki?
Jag: No..
Estnisk dampflata: (skiner upp) I know, Amsterdam!
Jag: No..
Estnisk dampflata: (ser besviken ut) Noo.. I don’t know..
Jag: (skrattar) Stockholm, Sweden.
Estnisk dampflata: (får en dampattack, hoppar och flyger omkring på dansgolvet) Oooooooo… I love it… Sweeeeden… ooooo my god…. Sweeeedeeeeen… Is your first time Estonia?
Jag: Yes, it’s my first time, I’m only here for the weekend.
Estnisk dampflata: Oooo my god, dance vit me, what’s your name?
Jag: (skrattar) [mitt namn].
Estnisk dampflata: Ooooo… just like mi.
Jag: What? Do we have the same name?
Estnisk dampflata: Almost, my name is Tio!
(våra namn har förvisso två bokstäver gemensamt men mitt namn är mer än dubbelt så långt, några direkta likheter finns inte)
Jag: That’s nice, it means ten in Swedish.
Estnisk dampflata: (skrikskrattar) Oooooo, I have hörd that, someone told mi before.

När dampflatan hade lugnat ner sig fick jag hänga med henne och hennes vänner och säg vad som inte hände den kvällen. Jag fick lära mig att det är ganska så jävla skitjobbigt att vara flata i Estland. Det har förvisso blivit bättre de senaste åren men tjejerna ser ändå homogaygrejen som en slags fas och de kunde inte alls förstå hur jag kan tänka att jag vill ha fru och barn. För att skaffa barn måste du gifta dig med en man resonerade de. När jag började prata om inseminationer fick jag känslan av att jag öppnade en helt ny värld av möjligheter för dem. Efter den diskussionen ville de nämligen inte låta mig gå. De försökte bokstavligen att hindra mig genom att ställa sig i vägen och riktigt tjata. ”please dont go, please, can I have your number, can I have your msn, please”.

Jag fick lära mig att engelskan är svår också, den yngre generationen kan prata hjälplig engelska, men de tycker att det är svårt för de får inte lära sig så mycket engelska i skolan. En av tjejerna var polis, hennes engelska var något bättre än de andras, hon har varit envis, pluggat mycket och försökt lära sig själv. De har det fattigt också, det börjar också bli bättre men de flesta har det fortfarande knapert. Det blev tydligt när jag ville köpa varsin drink till oss för att de var så snälla mot mig. Först vägrade de, verkligen tvärvägrade. Så dyra drinkar kan en inte ta emot fick jag höra. Först efter en lång diskussion om valutor och växlingskurser och jag tydligt förklarat säkert fem gånger att det absolut inte är dyrt för mig att köpa tre drinkar som kostar motsvarande 40 SEK styck, gick de med på att bli bjudna men var samtidigt mycket noga med att uttrycka sin otroliga tacksamhet över att jag köpte så, för dem, extremt dyra drinkar till oss.

Klockan fem på morgonen tog jag mig tillslut, med deras eskorthjälp förstås, tillbaka till hotellet och i säng. Dagen efter var jag fruktansvärt bakfull av all estnisk fulsprit, sådär så en svettas och mår illa. Flera gånger trodde jag på fullaste allvar att jag skulle kräkas men jag klarade mig, med hjälp av diverse medikamenter och en perfekt gjord cappuccino, ifrån det.

Tallinn är för övrigt en otroligt fantastisk stad. Om du inte har varit där, åk dit! Jag planerar att återvända mycket snart!

Och just det; Tio stavas Tiiu, inte Tio. Det lärde jag mig också.