Gynekologöverlevnad

Formuleringstorkan fortsätter. Det har påpekats att jag har slutat blogga. Jomenvisst, jag har haft annat för mig, jojominsann, fina grejer.

Vackra ögon, välformulerade dialoger och elektrisk hud. När händerna brinner och livet vänder kommer mina ord ut genom munnen istället för genom tangenterna. Faktum är att mina ord sällan har flödat som nu, men det är hennes öron och hennes bra minne som är mottagare snarare än bloggläsare och annat löst folk. Så har det fått vara och det har varit bra så. Det här blogginlägget är dock ett stapplande försök till en kombination för mina ord behövs även här.

De frågar hur länge vi har känt varandra. Vad ska jag svara på det? Ett par veckor? Åtta år? 34 liv? Skulle tippa på det sistnämnda, eller mer. När jag tänker att det sistnämnda är det korrekta svaret dämpar jag automatiskt min takt och det är bra för det här är för rent för att kväva ihjäl. Det misstaget är redan gjort en gång och jag vet att jag har lärt av det. Jag kväver inte nu. Jag är vuxen nu, vuxen i bemärkelsen lugn och fin, behålla mig själv och inte tonårshetsa. Hon säger att hon tycker att jag är klok och jag vet att hon verkligen menar det. Jag vet även att det är sant.

Jag har varit hos gynekologen också. Som vanligt svimmande jag nästan samtidigt som mina bäckenbottenmuskler kommenterades i vanlig ordning. De är starka som satan de jävlarna, en förlossning blir lätt som är plätt säger gynekolog-Kristina samtidigt som hon med en stor tång klipper bort hud från min livmodertapp. Hon tycker att jag ser lite blek ut, vill att jag ska titta på bilden på blommor i taket. Vad hjälper blommor liksom när hon trycker kalla instrument rakt in i mig. Det är sexualitet för mig, ingenting annat. Att betala för att någon ska in och rota utan orgasmutdelning måste vara höjden av onaturlighet. Men det säger jag inte till Kristina, för hon är en mycket snäll och rar tant som inte höjer ett enda ögonbrynshårstrå när jag förklarar att jag inte brukar gå till gynekologen för att jag bara har haft sexuella relationer med fittmänniskor (ok - jag var inte så korrekt att jag använde det ordet, men jag önskar att jag hade varit det). Hon säger att hon förstår men att en kan få cellförändringar ändå. Härliga pedagogiska Kristina. Jag ska inte oroa mig, säger hon, det är bara en lightvariant som med största sannolikhet kommer att läka ut av sig själv. Mycket bra tänker jag för cancer i min livmoder hade varit höjden av ironi. Dessutom har jag haft nog av sjukdomar de senaste åren. Cancer i synnerhet.