Jag är definitivt inte i balans. På vissa plan känns det som att jag (tillfälligt?) har gett upp. Relationer till exempel. Jag sa det till Skrotan idag, jag lät tankarna bli till tydligt formulerade stämbandsljud och mina ögon blev vattniga. Jag har gett upp, sa jag, jag vet att du kommer att säga att det inte är så och att jag inte får tänka så, men jag har gett upp. Jag är över trettio år och har aldrig haft en längre fungerande relation. Jag har gång på gång på gång valt fel relationer. Ett mönster så löjligt tydligt att jag, för snart ett år sedan, valde att börja gå i terapi för att bryta det och formulera mina relationskrav i detalj. Det har jag lyckats med och nu står jag här med mina krav och inte en människa i sikte som kan leva upp till dem.
När jag tänker tillbaka har jag bara träffat två personer i hela mitt liv som har levt upp till mina vansinneskrav. De två personerna är också de enda som har valt bort mig. De enda två som har sagt; tack men nej tack, jag vill inte träffa dig mera.
Jag har alltså bara blivit ”dumpad” två gånger i hela mitt liv. Av de enda två personerna jag träffat som det faktiskt, på riktigt, hade varit bra för mig att vara i en relation med. Det är hårda, kalla och tragiska fakta. När jag tänker på det vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Oftast skrattar jag. I dag grät jag, i duschen. Det kommer inte lika nära då, vatten döljer tårar. Duschvatten är för mina tårar vad min ironi är för vissa sociala sammanhang. Jag gömmer mig bakom så att bara de som verkligen känner mig kan se igenom.
Tror du inte att jag fattar, jag ser allt, säger Skrotan.
Du säljer din tid för billigt, det är inte värt det, säger Oraklet.
Nu tjuter jag igen, säger jag, och gråter som jag inte gjort på länge. Jag låter flera månaders stress och sorgsenhet rinna ur mig utan att försöka stoppa det. Jag har alltid fascinerats av tårar, mina tårar i synnerhet. De överrumplar mig varje gång trots att jag känner dem så väl och de lämnar alltid samma rofyllda trygghet efter sig. Jag tycker om dem, jag tycker verkligen om dem.
Jag vet att jag kommer att ta mig upp ur den här dippen. Med hjälp av semester kommer jag att kravla mig upp. Med hjälp av sömn kommer jag att kunna ta djupa andetag igen. Med hjälp av ren luft och distans till storstaden kommer jag att resa mig. Det vet jag. Det är det enda jag vet.
Om fem dagar kommer jag att titta på havet och, för första gången på mycket länge, slappna av på allvar. Jag har inte haft en semester värd namnet på tre år. Nu är det jävlaridet dags. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar