Släkten är värst

Min släkt på Mammas sida består (förutom av mig, min Mamma och min Lillasyster) av min Mormor och mina två mostrar och deras familjer. När vi ses och ska umgås (enbart för att vi är släkt, om så inte hade varit fallet betvivlar jag att vi hade valt varandras sällskap) är det alltid lite spänt och framförallt består nittiofem procent av allt verbaliserande vid dessa tillfällen av en enda sak. Nämligen vilka personer som bor i vilka hus i de två byar/samhällen där majoriteten av släkten bor och hur dessa människor är släkt med varandra. Det är fan det enda de pratar om, det är helt otroligt.

I går umgicks vi i en liten kvartett bestående av mig, Mamma, Mormor och Moster. Jag har, som sagt, två mostrar. Den ena känner jag inte. Den andra känner jag. Den jag känner är som en frisk fläkt, hon fyller snart 50 men ser ut som max 40 och hon är den enda i min släkt på Mammas sida, inklusive Mamma, som någonsin frågar mig om hur jag har det och vad som händer i mitt liv för att hon faktiskt är uppriktigt intresserad. Henne har jag alltid kallat för Moster, den andra mostern har jag aldrig kallat för någonting för vi har aldrig känt varandra. Detta är ett uppenbart faktum mig och Mamma emellan, trots att vi aldrig har uttalat det. Om jag pratar med Mamma och frågar ”hur är det med Moster” så vet Mamma att det är just mostern jag känner som jag menar, utan att jag behöver säga hennes namn.

Nåväl, i går var det alltså jag, Mamma och Moster som skulle ta med Mormor ut och äta med anledning av att det är mors dag nu i helgen. Tillsammans bildade vi en galen och smått hysterisk kvartett. I samhället där min Mormor bor finns det en golfbana med en golfrestaurang, vi började vår eftermiddag där. Följande dialog utspelade sig när vi skulle kliva ur bilen.

Mamma: Vet ni vad K[mammas särbo] sa, det var så tokigt, hihihi..
Moster: Nej, vaddå?
Mamma: Jo, du förstår, vi har ju precis varit här och ätit med jobbet, hihihi..
Moster: Ja..
Mamma: Så nu när K hörde att vi skulle hit i dag så sa han… hihihi… att nu kommer du väl snart hem med en golfspelare… hihihi… så tokigt.
Mormor: (typ skrattfnyser) Ja, han kanske börjar bli orolig nu då.. (uttalat med tydlig ironi)
Mamma: (förstår inte ironi, tar det hela på allvar) Nej, alltså, han skämtade, han menade det inte.
Jag: (stirrar på Mamma med uppgiven blick)
Moster: (Noterar min blick, börjar småle)
Mormor: Jaha du..
Mamma: Nej, nej, nej, han menade det alltså inte, han sa det på skämt.
Mormor: (skrattar) Ja Ja..
Jag: (kan inte hålla mig för skratt längre)
Moster: (kan inte heller hålla sig för skratt, drar till med ett skämt hon också) Det är lugnt, vi menar vad du fattar.
Mamma: (missar totalt vad Moster säger, hon och Mormor är redan på väg mot restaurangentrén)
Jag: (vänder mig till Moster, uppgiven röst) Det är som vanligt..
Moster: Jaadå (skrattar). Men vet du vad det värsta är, mina barn säger att jag börjar bli lika virrig. (skrattar ännu mer)
Jag: (garvar också) Herregud..

Efter vårt besök på restaurangen åkte vi på sightseeing på bygden följt av tårta och kaffe hemma hos Mormor. Sammanlagt sex timmar prat om människorna på bygden, vilka hus de bor i, vem som är gift med vem, vem som dött, vem som skilt sig, vem som gift sig, och så vidare i all oändlighet.

”på det där huset är det sån fin snickarglädje, det är Maj-Gulls bror som har gjort det, han bodde uppe i backen där, sen dog frun och han gifte om sig med Berit som jobbar i affärn, i det röda huset där bor Maj och Bertil, deras dotter bor i Stockholm nu, titta så det ser ut hos Ingegerd nu när hon är på hemmet och ingen sköter trädgården, herregud så dannt, har hon inga barn som kan hjälpa henne, det vita är till salu, undrar vad de ska ha för det, det har vi inte råd med, hihihi, titta så konstigt tillbyggt det där är, nej fy, det där förstår du [mitt namn] det är missionshuset, titta så fint det är nere vid sjön, men hur kan man bygga ett sånt hus här, jag har aldrig förstått mig på Eva och Rune, jag hörde att Åkes bror blev alldeles knäpp och inte vill ha någon kontakt med dem, han bodde i det lilla röda där, jag läste i tidningen att Gullan dött, vem ska ärva huset nu då, det är ett fint hus, jasså Dansken ska köpa det, han är ett riktigt original, titta där går Marianne, hon känner nog inte igen oss, när jag var liten bodde det en tant nere på denna gatan som hette Anna, det där huset ser ju inte klokt ut, det är igenväxt, vem bor där nu igen, Leif jaha, vad är det hans fruntimmer heter nu igen, Ingrid var det ja, det är värst vad rapsen blommar tidigt i år, och titta, midsommarblomster redan i maj, så tokigt”

Sex timmar. De tre första var okej, jag visste trots allt vad jag gav mig in på, jag har varit med förr. Efter fyra började jag känna mig smått galen. Efter fem kändes det som att min hjärna skulle explodera. Efter sex ville jag skjuta mig i huvudet.

Nu längtar jag hem till de som numera är min riktiga familj. De som jag har valt själv. De som enligt facebook definieras som extended family. Gud vad jag längtar efter dem nu. Jag hör inte hemma här, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Hemma är jag någon, jag har ett liv och en identitet. Här är jag bara den konstiga, den lite udda, den där lesbiska dottern som flyttade till Stockholm. Den som ingen vet hur de ska tilltala för att de tycker att hon säger så konstiga saker hela tiden. Jag känner mig aldrig så identitetslös som när jag är här och träffar min så kallade släkt.

De enda som är okej är Moster och Mamma(för att jag numera hittat ett förhållningssätt till henne som fungerar). De andra gör mig till en icke-människa. De har ingen som helst jävla aning om vem jag är och jag tror inte att de vill veta det heller.

Detta får mig osökt att tänka på en dialog som utspelade sig för snart tio år sedan på macken i det lilla samhälle där min Mormor och den mostern jag inte känner bor. Jag har en kompis som kommer från samma samhälle, hennes föräldrar känner mostern som jag inte känner och hennes man. En dag möttes min kompis och mostern jag inte känner på macken och en artighetsdialog tog fart. Den får avsluta detta milslånga inlägg. Det är, som sagt, tio år sedan, så jag kan inte garantera att det är ordagrant återgivet. Men ett ord, som jag har valt att rödmarkera, är definitivt ordagrant återgivet, det är jag säker på. När min kompis återgav dialogen frågade jag henne nämligen minst fyra gånger om hon var säker på att hon hade hört rätt. Och det var hon.

Mostern jag inte känner: Jaha, hur har du haft det i sommar då?
Min kompis: Bra, jag har precis varit i Stockholm.
Mostern jag inte känner: Jaha, vad roligt.
Min kompis: Jag var uppe under Pride.
Mostern jag inte känner: Jaha..
Min kompis: Jag träffade [mitt namn] faktiskt, under Pride alltså.
Mostern jag inte känner: Jaha, det kan jag tänka mig, hon har ju alltid varit lite speciell, [mitt namn].
Min kompis: (vet inte vad hon ska säga) Jaha.. jo, kanske det. Vi hade roligt i alla fall. Vi bodde hos henne några nätter.
Mostern jag inte känner: Jaha, vad trevligt.

”Speciell” Hur sjukt är inte det? Fy fan. Nu vill jag verkligen åka hem!

Tillägg kl 12:45
Det slog mig just att min ena kusin kanske läser min blogg.. ehh, oj, uups.. Hej.. ehh.. Jag tycker om att fläka ut valda delar av mitt privatliv på internet.. ehh.. Förlåt. Ingen vet att det är din Mamma. Jag tycker inte illa om henne, inte om dig helller, verkligen inte.. ehh.. det är bara miljön och mentaliteten jag inte klarar av. Ehh.. förlåt, hoppas du inte tar illa upp..