En nyfrälst Östermalmstant

I dag har jag promenerat hem från stan, det gör en lättast genom att, till en början, vandra Karlavägen från den ena till den andra änden. Som jag och mitt socialistiska hjärta, har förbannat att jag numera har min bostad lokaliserad bortom huvudstadens cremé de la cremé. Detta förbannande har föranlett mig att varje dag, i syfte att känna mig bekväm i min vardag, ta tunnelbanan till mina gamla hoods, naturligtvis belägna på Söder och söder om Söder.

Men idag, med motivationen att det är pubertalt (ehhh) att planka på tuben och att jag behöver röra på mina kontorsstela (no shit) ben, gav jag mig alltså av. Jag passerade Stureplan med en känsla av vilsenhet och powerwalkrörde mig vidare parallellt med Humlegården. Tjugo meter in på Karlavägen var jag hookt. För er som inte har varit där, eller av samma anledning som jag undviker att åka dit, kan jag tala om att Östermalm is the shit. Träden blommar, gräset är grönt och risken att springa på massa bekanta med enerverande behov av att dryfta värdelösa ytliga vardagskommentarer till ingen nytta, är minimal. Karlavägens promenadstråksgrusknatter i kombination med vårlummiga träd och flanerande brats, det är storstadsmeditation det.

Ja jävlar, vad livet är fullt med överraskningar. No more 690 spänn i månaden för mig. SL kan stoppa sin prishöjning långt upp i röven och riktigt vrida runt den, för den rör inte mig längre.