Följande dialog är plockad direkt ur min fantastiska verklighet och utspelade sig under en av mina första terapitimmar med den terapeut jag hamnade hos under min och Kexets separation och som jag fortfarande regelbundet besöker. Jag har länge tänkt att den borde dokumenteras på något vis och vad kan passa bättre än att delge den i form av ett blogginlägg.
Terapeuten: Jag tänkte att vi ska titta lite på dina relationer och val av relationer.
Jag: Jaha..
Terapeuten: Så, hur många seriösa relationer har du haft och hur länge har de varat?
Jag: (en smula förvirrad) Asså okej.. först var det [min första flickvän], vi var ihop i två år men det var typ som en tonårsrelation, inte speciellt vuxen. Jag var helt fucked up, så jag kan inte räkna den till en av mina vuxna relationer.. tror jag...
Terapeuten: Okej, fortsätt.
Jag: Sen träffade jag [Spöket]. Det var på riktigt. Men vi var inte ihop, hon ville inte att vi skulle kalla det för en relation men i praktiken var det som en relation. Men vi träffades bara i fyra-fem månader, så det kanske inte räknas?
Terapeuten: Om det var på riktigt för dig så pratar vi om det som en relation.
Jag: Okej.. men hon ville inte kalla det för en relation, det var mycket viktigt för henne..
Terapeuten: Nu pratar vi om dig, inte om henne. Fortsätt.
Jag: Okej.. sen träffade jag [Kexet] och vi har varit ihop i tre år, men det vet du ju redan.
Terapeuten: Tre relationer alltså, [min första flickvän], [Spöket] och [Kexet].
Jag: Ja.. eller.. nej.. vänta..
Terapeuten: (frågande blick)
Jag: Oj, jag glömde visst... det är en till, [den tomma].
Terapeuten: (förvånad) Jaha.. vad var det för relation då och när?
Jag: Jag träffade henne efter [min första flickvän], innan [Spöket].
Terapeuten: Hur länge var ni ihop då?
Jag: (har nu återfått mitt minne helt, svarar utan tvekan) Ett och ett halvt år.
Terapeuten: (uppenbart förvånad, snudd på chockad) Ett och ett halvt år! Och du glömmer bort henne när jag frågar om dina relationer?
Jag: Jaa... hon var ganska grå och svår att minnas...
Terapeuten: (kan varken hålla sig för skatt eller dölja sin förvåning) Men ni var ihop i ett och ett halvt år?
Jag: (helt allvarlig) Ja.. dessvärre... Hon var liksom tom, som en inte-människa. Jag vet inte vem hon var..
Terapeuten: (anstränger sig inte längre för att dölja att hon är uppenbart både road och oroad över mitt resonemang) Okej, jag tror verkligen att vi behöver prata om dina val av relationer.
Jag: Jaa... så är det kanske... eller ... jo... så är det. Det vill jag!
Terapeuten: Då gör vi det!
Och det gjorde vi. I oändligt många timmar som ledde till fantastiska självinsikter och som lyfte mig till ett nytt, glittrigt och strålande plan. Men det är en helt annan historia.
fredag 11 april 2008
Terapiminne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha vilken fantastisk terapisession. Jag glömmer också bort vissa jag har varit tillsammans med. Fast kanske inte såna som jag ödslat ett och ett halvt år på :P
Skicka en kommentar