Hur mycket kan en egentligen sova innan en blir galen? Jag måste ha slagit någon form av rekord de senaste dagarna. Jag sover, äter, läser bloggar, sover, fånglor på vansinnestv, sover, läser fler bloggar, pratar i telefon, äter och sover igen. Däremellan finns all tid i världen att fundera över allt det där som det med all säkerhet egentligen inte alls är bra för mig att tänka på överhuvudtaget.
Har i dag kommit fram till följande slutsatser angående min existens.
Konstaterande1: Mitt långvariga relationsäventyr som sträckt sig över fler år än jag trodde var möjligt har transformerat mig från en cool, smart, självsäker, relativt snygg person med strålande ögon till en inimärgentrött, glåmig, acneattackerad, självdestruktiv, socialt inåtvänd och ickestrålande 30plusare utan framtidsplaner.
Konstaterande2: Jag har valt det alldels själv. Det skulle vara barnsligt smitaifrånproblemet-lätt att skuldbelägga Kexet för alltihopa, att skrika "vad har du gjort med mig ditt förbannadejävlahelvete, jag minns inte hur jag är den jag är längre och allt är ditt fel, bara ditt". Jag har skrikit så, och värre saker därtill, det ska gudarna veta. Men jag gör inte det längre, för nu vet jag hur det ligger till. Jag har valt mitt liv alldeles alldeles själv. Ingenting är hennes fel, ingenting.
Konstaterande3: Jag måste vända tillbaka till den jag var då, om det så blir det sista jag gör. Frågan är bara hur och hur jävla lång tid det kommer att ta. Jag är redan för försenad för att ha råd att förlora ännu mera tid. Jag tittar på mig själv utifrån och tänker ironiskt att det här ordnade du fint för dig själv, jävligt fint jobbat. Hur fan tänkte du(inte)????
Oraklet och jag telefondejtar och spinner hejdlöst på om relationshelveten, hon funderar på att ge sig ut i dejtingdjungeln på nätet igen och att sänka sina krav i jakten på den perfekta snubben. Han som ligger och lurar någonstans där vi minst anar det, den bilden är så inpräntad i oss båda, så att ifrågasätta den är det inte tal om, varken för mig eller Oraklet. Vi kommer dock fram till att adhd är lika oacceptabelt som en liten kuk. I övrigt kanske det inte skulle skada att se över de där kraven, i alla fall en smula.
Jag vet redan hur mina framtida krav kommer att se ut. Ungefär som Spöket. Tror jag.
onsdag 26 december 2007
Relationskrav
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
24 kommentarer:
Jag undrar varför man egentligen väljer att göra sig själv till mindre än vad man egentligen är ibland, varför man drar sig tillbaka, varför man inte lever fullt ut, varför man väljer trötthet och glåmighet och asocialitet och rentav acne. För någonstans när man hamnar där så går man alltid med den där känslan "det här borde jag kunna göra något åt - jag är ju inte såhär egentligen...". Eller är man det? Man kanske måste ha de dära perioderna ibland för att orka stråla andra tider...
Det där är min stora fråga just nu. Varför valde jag så? Hittills är mina svar bara formulerade i dimmiga fragment, men fantastisk personlighetsstärkande terapi hjälper mig, faktiskt snabbare än jag trodde, att pussla ihop de där fragmenten och sakta resa mig.
Om det är så, att man behöver dedära perioderna för att kunna stråla i andra tider, så är jag hoppfull, för det betyder att jag har massor med strålande framför mig :)
Tack för mycket kloka ord!
Klart du har mycket strålande framför dig! Det är när du inser det och verkligen känner det som du börjar välja att stråla... Jag är på god väg jag med, efter en väldigt trött period jag haft eftersom jag i princip aldrig haft någon semester sen jag började arbeta. Jag har varit ledig, men då har det varit pga operationer, och det är ju kanske inte det mest peppiga sättet att vara ledig på, även om det är rätt peppigt att läka. :)
Semester behöver alla och det är stor skillnad på att vara ledig pga av operationer/vara sjukskriven och att faktiskt ha semester på riktigt. Jag tycker att du ska ge dig själv semester på riktigt och bara vara ledig! Har du möjlighet att göra det?
Strålandekänslan börjar närma sig faktiskt, det börjar bli hög tid att välja om. Snart, mycket snart. :)
Oh ja, den här julen har jag varit ledig en vecka. :) Men då har jag ju varit just trött. Börjar väl piggna till lite nu, lagom till det är dags att börja jobba igen...
Strålandekänslan längtar jag till! Jag har haft den mkt, men just nu är min självkänsla på väg nedåt.
När ska du välja om ? :)
Vad bra att du kunnat vara ledig, men en vecka.. riktig semester är oftast längre än bara en vecka.. hmm.
Varför är självkänslan på väg neråt och framförallt, vad tänker du göra åt det?
Jag planerar att välja om i början av nästa år, det är snart det! ;)
Självkänslan är på väg nedåt pga att släktingar tagit kort på mig där jag tyckt att jag inte ser okej ut. Min verklighetsbild går oftast i tusen bitar när jag ser kort på mig som andra tagit, men det är aldrig någon annan som förstår vad jag menar.
Vad bra, åh, det närmar sig! Ett nyårslöfte för din del då kanske? :)
Kameror är hemska saker. Släktingarna borde radera korten du inte är nöjd med, det är inte för mycket begärt. Jag brukar kräva det, människor blir ganska ofta sura då, men för mig är det värt det. Jag lovar dig, jag förstår precis vad du menar. Jag har en lång historia av liknande kamerafobi bakom mig. Det kanske jag skulle skriva ett blogginlägg om. :)
Nyårslöfte blir det definitivt! Det är dags för nya tider nu!
Kamerafobi är det rätta ordet.
Och sen sätter jag mig framför min egen kamera och försöker ta bra bilder så jag ska bli glad igen. Och om jag inte lyckas då är det kört. Då börjar jag genast sura på ansiktsoperationer av olika slag. Tills jag hittar någon sida med något misslyckat fall, då tänker jag att det är nog är smartast att förlika sig med sakernas tillstånd.
Och det här är verkligen en cirkel som går runt runt! Hur jag älskar mig själv tills någon tar fotot som får världen att rasa samman, hur jag desperat planerar att göra något åt det tills jag inser att det är meningslöst.
Att bryta den cirkeln kanske vore ett nyårslöfte för mig, men jag tror inte jag klarar det utan terapi faktiskt, haha! :)
Hur ska du formulera ditt nyårslöfte?
Terapi är fint, om en hittar en terapeut som är härlig och förstår. Det kan vara knepigt, men om en gör det så är det fantastiskt, det är min erfarenhet.
Får du inte terapi, eller är det bara under utredningen det bjuds på det? Fast iofs, på ts-vårdterapi kanske de vill att en ska prata om andra saker än kamerafobi.. :/
Jag måste nog fundera lite på nyårslöftesformuleringen, jag återkommer. :)
Man får INGEN terapi under utredningen. Man får bara samtal för att se om man verkligen vill göra en könskorrigering. "Vill du fortfarande, ska vi gå vidare"-samtal alltså. INGEN terapi. Det bad jag om tusen gånger, men det fick jag aldrig.
Däremot tog jag upp mitt självförakt med logopeden, hon skulle nämligen spela in mig på video så jag skulle få se mitt kroppsspråk, och det slutade med att jag grät. Och hon trodde att jag skulle bli glad! Men det blev alltså tvärtom. Usch, vad fånig jag är egentligen.
Däremot har jag själv sökt terapi hos psykologstudenter, men det har slutat i katastrof! Men jag vill inte gå in för mkt på det, för ujujuj, vad jag verkar negativ plötsligt. Egentligen är jag hipp hurra-glad för det mesta. :D
Jag ser fram emot den formuleringen! :)
Ingen terapi? Jag fattar noll nu... jag ägnar en hel del av min arbetstid åt transfrågor (observera ledtråden) och borde verkligen veta det. "vill du fortfarande - ska vi gå vidare"-samtal känns ganska banalt måste jag säga. Jag brukar beskriva det som att en får terapi så efter det här kanske jag måste byta jobb. :)
Om någon hade velat spela in mig på video hade jag dött, verkligen dött, så jag förstår att du grät. Jag har varit med i rutan en gång i några minuter, jag kunde knappt kolla på det när det sändes. Min kompis C var snygg som få, men min självbild raserades. Efter det är det no more rörliga bilder för min del!
Jag observerar ledtråden. :) Jobbar du inom RFSL eller?
Men nej, man får ingen terapi. Dessutom är det ju så också att många inte törs ta upp sina tvivel för att de är rädda för att utredningen ska dra ut på tiden eller att man rentav ska bedömas vara för osäker för att få en könskorrigering godkänd. Nå, jag orkar inte prata om transvård ärligt talat, jag vill lägga det bakom mig nu...
Har du varit med på TV? En ledtråd till eller...? :)
Jag vill inte heller prata transvård, jag pratar om det så mycket annars så jag fattar egentligen inte varför jag alltid hamnar i det. Vi kan prata om någonting annat om du vill. Har du något förslag? :)
Tv är ingen ledtråd, det var ett kort inslag för 100 år sedan, som jag helst vill glömma..
Men du - nu blir ju jag nyfiken på dig. :) Hur kommer det sig att du jobbar med transvård? Ja, jag antar i alla fall att du inte är utredare, då borde du ju känna till bristen på terapi inom ts-vården. Jag tippar på att du jobbar med HBT-frågor generellt på ett eller annat sätt.
Men ja, vi hoppar vårdsnacket.
haha, nej jag jobbar inte med transvård/som utredare, men jag skulle gärna nässla mig in, men än så länge saknar jag utbildning för det. hbt-frågor generellt är betydligt närmare sanningen. Och definitivt inte så pampigt som det kan låta.
Men jag vill ju vara anonym ett tag till juh..
Det är nog inte bara du som har integritetsproblem by the way :)
Integritetsproblem åt vilket håll, kan man sen fråga. Jag får åt båda hållen, eftersom jag inte kan balansera. Det blir lite allt eller inget för mig.
Men okej, jag ska sluta gissa. :)
Nu måste jag fråga, angående ditt inlägg här ovan, du skrev:
"Vi kommer dock fram till att adhd är lika oacceptabelt som en liten kuk."
Som en liten kuk!? Jag vet många ts-killar som skulle bli ledsna av att höra det. Och om du gillar tjejer så borde väl kuk överhuvudtaget inte vara något krav eller? Om den inte är det, hur kan storleken spela roll? Ta det inte som kritik, jag bara hängde upp mig på den meningen. Sånt som man vanligtvis bara hör från heterosexuella tjejer, så jag har inte fått ihop det med helhetsbilden av dig.
Jag ska genast reda ut "liten kuk"-formuleringen, så gott jag nu kan. :)
För det första är den ironisk. Bakrunden till det hela är ungefär följande: O är en mycket nära vän till mig. Hon är hetero och hon gillar stora kukar. Är de för små så funkar det inte riktigt för O. Detta är ett faktum som O, som är mycket politiskt korrekt och hbt-medveten, måste förhålla sig till. Det är också ett faktum som vi vänt och vridit på till höger och vänster, både med allvar och ironi, för att det helt enkelt gör O lite splittrad. Hon vet att det inte är korrekt att tycka att storleken har betydelse, hon är även medveten om transkillars situation. Men O kan inte hjälpa att för henne så spelar det roll.
Därav den ironiska formuleringen i inlägget. Hoppas jag lyckades förklara..
Ah, jag förstår. Ja, så kan det ju vara. Världen är ju grym. Man rår inte för vad man tänder på, så är det ju även för mig. Så ja, jag gör nog rätt i att ha fortsatt ångest över mitt avvikande underliv. Svällkroppstillväxt och allt vad det är, det är klart att det finns många som skulle bli avskräckta av det.
Blä.
Nej, man rår sannerligen inte för vad man tänder på. Men att du skulle göra rätt i att ha fortsatt ångest för det som du väljer att kalla för avvikande underliv är något av det dummaste jag hört. Det är så dumt så jag faktiskt inte riktigt vet var jag ska börja.
För det första så är den kropp du själv valt inte avvikande. För det andra så är det bara självdestruktivt av dig att välja att ha ångest inför den. För det tredje så vågar jag faktiskt med mycket stor säkerhet påstå att de flesta INTE skulle bli avskräckta. För det fjärde så är människor som eventuellt skulle bli avskräckta ingenting att ha. För det femte så måste du sluta tro mindre om dig själv än vad du är.
Har jag nämnt att jag kan vara mycket barsk? :)
Haha, ja, det var barskt värre! :)
Så för en kille med liten kuk är O inget att ha på samma sätt som en person som tycker formen på mitt underliv inte är något att ha eller?
Ja, var ska man dra gränsen? Min vagina är 11 cm djup. Det är inte mycket. Hade jag varit hetero hade jag väl fått tagit de killar som din vän O dissade. ;)
Men seriöst - om hon kärar ner sig i en kille och han sen har liten kuk, är det kört då? Som person med komplex för mitt underliv blir jag en smula upprörd av det här känner jag. Eller inte upprörd, jag förstår att människor känner som de känner, men det är ju klart att i så fall har ju människor säkert krav på fittor också, och jag tror jag avviker mer från de normativa krav som säkert råder än vad många gör. Så nej, upprörd är inte rätt ord, ännu mer rädd för sexuella situationer är snarare den rätta beskrivningen.
Och det är inte dumt, det är ju så verkligehten ser ut. Den är kall och hård, man BLIR bedömd. Godkänd, eller ratad. Jag tror inte en tjej med transerfarenhet som strävar att leva som TJEJ UTAN PREFIX direkt har en fördel där, nej.
Och jo, jag tror definitivt DE FLESTA skulle bli avskräckta. Det är nog väldigt få som inte skulle bli det.
Sen har jag inte valt min kropp heller. Den har blivit så bra den kan bli, under rådande omständigheter, och några alternativ fanns inte, både med hänseende till hur jag föddes och med hänseende till dagens operationsteknik.
Nu känner jag mig sjukt klantig, för det ABSOLUT SISTA jag ville var att göra dig ännu mer rädd för sexuella situationer, TVÄRTOM. Det hoppas jag att du förstår?
Hur jag ska "reparera" nu vet jag inte riktigt. Men jag tänker hålla fast vid att jag tror att de flesta inte skulle bli avskräckta i alla fall, för det tror jag verkligen inte att de skulle bli. Vi får tro olika angående det, inte värre än så.
Om O totalt skulle kära ner sig i en kille med liten kuk skulle det inte vara kört. O är inte svart-vit på det sättet, hon är mer nyanserad än så. Det tror och hoppas jag att de flesta är.
Att jag uttryckte det som att "du valt din kropp" var naturligtvis fel. Ingen väljer sin kropp men en kan välja att ändra på sin kropp, vilket många väljer att göra, av många olika anledningar. Det var snarare det jag syftade på, att jag uttryckte mig klantigt ber jag om ursäkt för, inte minst med tanke på att jag definitivt har så pass mycket kunskap att jag borde uttrycka mig bättre.
Jag upplevde det som att du "klankade ner på dig själv" och det gjorde att jag uttryckte mig så barskt, för jag tyckte och tycker att det var dumt.
Hoppas du förstår.
Inte meningen att göra illa, inte alls.
Fel igen. Dags att gå och lägga sig snart tror jag.
Om en upplever att en inte har något val/alternativ så är det såklart inte att val att ändra på sin kropp, utan bara något en måste göra.
Just nu känner jag att det är tur att jag hållt fast vid min anonymitet, så jävulskt klantig som jag är...
Nej, men SÅ klantig var du inte, det är jag som är känslig snarare... :)
Nu glömmer vi det där, jag hade hittat något annat att stärka min sexskräck med annars ändå.
Hoppas du sov gott!
Skicka en kommentar