Ett stycke nyfiken flata

Jag har stått i duschen i en halv evighet och sorterat den senaste veckans händelser i min förvirrade hjärna. Det utlyste ett direkt behov av att återge en dialog som utspelade sig för några dagar sedan mellan mig och en flata från förr på ett av Stockholms många pendeltåg.

Flatan från förr och jag hängde under en kort period för ungefär 100 år sedan. Hon är en av många personer som jag medvetet dumpat genom åren av den enkla anledningen att det inte gav mig ett skit att umgås med henne. Jag upplever henne som skvallrigt nyfiken, extremt dampig och en smula irriterade men ändå ganska snäll och harmlös. När vi springer på varandra nu för tiden är vi alltid trevliga mot varandra men inte så mycket mer.

Den här gången gjorde hon mig dock irriterad.

Jag: Hej [flatans namn].
Hon: (förvånad min) Men tja!
Jag: Hur är läget?
Hon: Bara bra, vad gör du här?
Jag: (tänker: oh no!) Åker pendeltåg.
Hon: (uppenbart inte nöjd med svaret) Men.. bor du här?
Jag: Nej.
Hon: (uppenbart inte nöjd med det svaret heller) Men.. vad gör du här då?
Jag: (kan inte komma på några fler undvikande svar) Tjejen jag dejtar bor här.
Hon: (förvånad min) Va? Vad heter hon?
Jag: (förbannar den nyfikna flatjäveln i mitt huvud) [ett namn].
Hon: (stora ögon) Jaahaaa.. hon bor ju på [ett gatnamn].
Jag: (tänker att flatan är dum i huvudet) Ja, just det..
Hon: (fortfarande stora ögon) Jaahaa.. så ni dejtar alltså?
Jag: (börjar fundera på om flatan har någon form av hörselfel) Ja.
Hon: Jaha.. okej, kul.