Vad gör ni om jag INTE somnar?

Jag har nu sovit morfinruset av mig och är redo att dela med mig av mina reflektioner från gårdagens sjukhusbesök. Vi börjar med den sedvanliga uppmaningen att inte idka samlag de närmsta veckorna.

Läkaren: När detta är klart är det viktigt att du inte använder tampong eller har samlag på tre veckor.
Jag: Okej, vad menar du med samlag?
Läkaren: (studsar till av frågan) Ja, alltså du måste vara försiktig..
Jag: Jaha.. men samlag.. vad menar du?
Läkaren: (fortfarande märkbart tagen av frågan) Ja, alltså, du får inte ha någonting i slidan på tre veckor.
Jag: Ingen form av penetrerande sex alltså?
Läkaren: Precis.
Jag: Okej.

Jag blir så trött. Vilka människor använder ordet samlag fortfarande, antagligen bara sjukvårdspersonal. Jag har i alla fall aldrig hört några av mina (hetero)sexuella vänner säga "först hånglade vi, sedan hade vi samlag".

Nästa sak värd att berätta är att en ung klantjävel till läkare, vid två upprepade tillfällen, försökte sätta en nål i min vänstra hand. Tydligen har jag, just i händerna, blodkärl som en gammal pensionär, vilket innebär att mina kärl "smiter iväg". Det hela slutade med följande händelseförlopp: läkaren krossar ett av mina blodkärl så att blodet sprutar, jag skriker AAAAAJJJ rakt ut, läkaren försöker med ett nytt kärl och träffar denna gång en nerv, jag skriker AAAAAJJJ FAAAAANNN rakt ut, läkaren ger upp och tillkallar en sjuksköterska som sätter nåljäveln i mitt armveck istället, utan problem.

Smärtan i min vänstra hand är fortfarande, nästan ett dygn senare, betydligt värre än smärtan i magen. Är inte det ironi så säg.

I operationssalen
Narkossköterskan: (ler) Nu kommer du att få lite lugnande, vi brukar kalla det för en fördrink, du kommer att bli groggy ganska snabbt, men det är inte farligt.
Jag: (skrattar åt ordet fördrink) Blir jag full? Vad är det?
Narkossköterskan: (ler) Ja, det skulle man kunna säga, det är ett morfinpreparat.
Jag: (skrattar ännu mera) Vad roligt.
Narkossköterskan: (börjar också skratta) Ja, så kan man ju se det, nu sprutar jag in det, okej?
Jag: Okej..
(tystnad i ca 30 sekunder)
Jag: (börjar skratta igen) Jag är fan packad nu... det är precis som att vara full..
Narkossköterskan: (ler) Ja, det går att jämföra det med det..
Jag: (fnittrar nu hysteriskt) Det är helt sjukt, aspackad på några sekunder.. (fnittrar ännu mer)
Narkossköterskan: (skrattar) Ja, lite så är det. Nu ska du flytta dig hit bort.
Jag: Va? Ska jag gå SJÄLV nu? Det går inte, jag är för full.. när jag är så här packad kan jag inte gå... (fnittrar alltjämt hysteriskt åt den totala fyllekänsla som nu härjar fritt i min kropp)
Narkossköterskan: (ler) Jodå, jag hjälper dig.
Jag: Okej..
(mina minnen från själva förflyttningen av min kropp är väldigt suddiga, men på något sätt gick det och efter ett par minuter låg jag på operationsbordet)
Narkossköterskan: Nu ska du få medlet som du kommer att somna av och så ska du få andas syrgas under tiden.
Jag: Okej.. jag är fortfarande jättefull, bara så du vet...
Narkossköterskan: (skrattar) Jo, jag vet det, det är meningen. Nu sprutar vi in medlet, okej?
Jag: Okej...
Narkossköterskan: (sprutar in medlet) Sådär, nu kommer du att somna snart.
Jag: Okej, men om jag inte...
Narkossköterskan: (sätter en syrgastub på min näsa) Andas ett par andetag i den här.
Jag: (tar ett andetag, lyfter sedan handen och lyfter bort masken, tittar på sköterskan) Jag undrar.. vad gör ni om jag INTE somnar?
Narkossköterskan: (ler och sätter tillbaka masken) Ta ett andetag till nu..

Där tar mina minnen slut. De tar vid här.

En röst: Nu är det färdigt, [mitt namn].
Jag: (letar reda på mina tankar och konstaterar i mitt huvud att jag är vaken och alltjämt pissfull, slår upp ögonen och får syn på en liten tant som står lutad över mig) Heeeeej (ler stort) Vad roligt!!
Tanten: (börjar skratta) Hej du, nu är du på uppvaket, jag ska ta hand om dig.
Jag: (har under tiden tanten pratat fått syn på en uppstoppad sol som hänger i taket, tänk barnleksak) Den där.. (pekar på solen) den är jävligt ful du!
Tanten: (skrattar) Tycker du det? Den har vi där, för ibland är det barn här vet du.
Jag: Jaha.. då är det okej, jag kan blunda, jag är ganska full faktiskt.. så du vet.
Tanten: (skrattar) Jo, det vet jag, du ska få vila här en stund, du kan somna om lite om du vill.
Jag: Ja, det vill jag, jag kanske ska sova ruset av mig lite?
Tanten: (skrattar fortf) Ja, gör det så kommer jag snart tillbaka till dig.

Det här är alltså några delar av det jag minns av min kommunikation med sjukvårdspersonalen. God knows vad mer jag har sagt. Jag återhämtade mig kvickt, kunde äta och åka hem. Jag känner mig fortfarande lite groggy men jag har, med undantag från vänsterhanden, inte speciellt ont alls.

Precis när jag skulle lämna sjukhuset mötte jag tanten som tog hand om mig på uppvaket.

Jag: (ler) Hejdå och tack så mycket.
Tanten: (ler) Det var så lite. Jag måste säga att du verkligen var rolig när du vaknade, du var så otroligt glad.
Jag: (skrattar) Ja, jag minns det, jag kände mig glad och du såg så snäll ut.
Tanten: (ler) Vad bra, åk hem och vila nu. Ta hand om dig.
Jag: Det ska jag, tack så mycket och hejdå då..
Tanten: (ler) Hejdå!

Människor tycker alltså att jag är rolig till och med på operationsbordet. Det fick mig att fundera på att kanske byta karriär och bli ståuppare. I takt med att morfinet lämnade min kropp släppte jag dock den tanken. Det skulle aldrig gå. Jag älskar mitt jobb alldeles för mycket.