Jag behöver verkligen terapi

Jag är extremt traumatiserad. Jag klev upp klockan 06:15 i morse, bara det är traumatiserande nog eftersom jag vid den tiden på dygnet inte kan definieras som levande eftersom jag är en obotlig nattmänniska som finner det obeglipligt att arbetsdagar kan kräva att en måste gå upp vid denna okristliga tid. Ni fattar grundförutsättningarna. Ett sådant tidigt uppstigande kräver att allt går som det ska för att min kommande dag ska få ett någorlunda kvalitativt innehåll.

I morse gick det inte som det ska. Det satt en spindel i mitt badrum. Nu skrattar säkert några av er och tänker "kom igen, säg inte att du är rädd för de där krypen". Jag kan inte säga annat än att ja, det är jag, ordet rädd räcker dock inte, vi snackar om en riktigt omfattande fobi.

Denna fobi har funnits så länge jag kan minnas och det är verkligen en by the book-fobi med reaktionen omedelbar panikångest vid konfrontation. Mina första minnen av denna mycket ologiska reaktion har jag, med lite hjälp från mina föräldrar, daterat till när jag var i sexårsåldern. En av mina föräldrar kan dock intyga att fobin har funnits där i pincip sedan jag började prata. Denna förälder intygar att jag innan jag kunde prata skrek rakt ut tills spindeljäveln var avlägsnad. När jag väl började prata kompletterade jag skrikandet med frasen "ta bort den, ta bort den, ta bort den".

Detta har förföljt mig genom hela livet och begränsat mig på många olika sätt. Källarutrymmen och framförallt tvättstugor är extremt ångestladdade utrymmen för mig. Att vistas i lantliga miljöer likaså. En rad extrema scener kopplat till detta har utspelat sig genom åren och jag har utarbetat en rad strategier för att klara av en eventuell konfrontation. Genom åren har jag även haft "bättre" och "sämre" perioder. Under en period undvek jag att köpa tomater på grund av att den lilla "fjong" som sitter på tomater ser ut precis som en spindel och tanken på att plocka bort den med händerna.. det gick bara inte. Ni fattar nivån. Det hela är sjukligt.

Det var ett stort steg för mig den dagen jag vågade döda en spindel helt själv med hjälp av en sko. Jag trodde att jag skulle dö, jag hade skyhög puls och tårarna sprutade, men jag klarade av det. När jag väl lärde mig att döda spindlar själv nöjde jag mig inte med att slå till mitt offer en gång, nej jag slog och slog i panik och jag hade i början svårt att sedan använda de skor som jag hade dödat spindeln med, för att inte tala om att avlägsna liket.

Jag har försökt arbeta med detta på olika sätt. Under en period gick jag i bildterapi, där fick jag rita spindlar. När min terapeut första gången satte ett ritblock och en svart krita i näven på mig och uppmande mig att rita en enkel bild av detta vidriga djur, vägrade jag. När jag väl vågade tjöt jag och upplevde det hela som någon form och psykologisk tortyr. Men jag gjorde framsteg, det blev bättre, sakta.

För ett par år sedan gick jag i hypnosterapi. Det är det enda som egentligen har hjälpt. Det tog udden av det hela och under en period upplevde jag till och med att jag hade tagit kontrollen över fobin. Det är, som sagt, ett par år sedan nu, och fobin börjar komma krypande(observera ordvalet) tillbaka. Det har kulminerat under det år som jag nu har bott själv, eftersom ensamboendet innebär att om det dyker upp en spindel i mitt hem så måste jag hantera situationen helt själv. Det har gått ganska bra ändå, jag har dödat sammanlagt fyra spindlar inne i min lägenhet under det här året, det har varit väldigt jobbigt, men jag har klarat av det.

Denna "kontroll" försvann dessvärre i morse. Jag var för trött för att göra den "avscanning" av tak och väggar som jag annars numera gör per automatik och rent reflexmässigt varje gång jag kliver in i ett nytt rum. Jag var inte uppmärksam nog så när jag väl registrerade spindeln var den för nära, vi snackar ca 20 cm ifrån min näsa. När detta händer snackar vi microdelar av sekunder, mina reaktioner kommer fortare än jag hinner tänka och det är bara fullständig panik och flykt som gäller. Jag flyr samtidigt som jag vet att jag måste döda spindelhelvetet för att ångesten ska släppa. Det är hemskt, på riktigt. Jag lyckades döda spindeln i morse, jag gjorde det, men när jag åkte till jobbet var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara av att åka hem själv i dag. Den känslan släppte dock sakta under dagen och jag befinner mig i skrivande stund själv hemma.

I dag har jag bestämt mig. Det här går inte längre. Nästa steg får bli kbt-terapi. Jag har hört att det ska vara effektivt mot extrema fobier som denna. Om det är någon som har några erfarenheter att delge angående behandling av extrema fobier med hjälp av kbt får ni gärna lämna en kommentar eller maila till vardagsanalys@hotmail.com Tips på bra kbt-terapeuter i Stockholm mottages också tacksamt.