Relationsbloggen Del2

Välkomna till relationsbloggen Del2

Om vänskapsrelationer

Jag har hundratals bekanta. De är så många att jag undrar hur många fler bekanta jag egentligen kan lagra namn och ansikte på i min hjärna. Någon gång måste det ju ta stopp, eller? Att ha många bekanta är, mestadels, ganska roligt. Det bäddar för samtal och mänskliga möten i de flesta sammanhang och eftersom jag är ganska social av mig så tycker jag att det är roligt. Nackdelen är att det sällan blir något djup, en pratar med massa folk men en kommer liksom ingen vart.

Om jag har oändligt många bekanta så har jag desto färre riktigt nära vänner. Jag kan räkna min innersta krets på en hands fingrar, de är inte många men precis var och en av dem är värd sin vikt i guld. Jag skulle egentligen vilja ha ett annat namn för dem än ”nära vänner” eftersom de är så nära att de är familj för mig. Om det är någon som har ett sådant ord på lager får ni gärna höra av er.

Vidare har jag ett gäng personer, säg 15-20 stycken, som jag skulle kalla för mina kompisar. De finns där, vi hörs och vi umgås men familjenära är vi inte. Nu börjar vi närma oss ett av mina relationsbekymmer just nu, för inom ramen för den här kretsen finns det nämligen personer som jag rent krasst har tröttnat på. Vi fortsätter att höras, vi fortsätter att ses men det ger mig inte längre någonting. Jag tycker inte illa om dem, absolut inte, men det har tagit stopp, det borde vara färdigt här. De flesta kan säkert känna igen sig i det här, människor passerar ständigt in och ut ur varandras liv och väldigt få blir egentligen kvar med varandra länge. Säg den människa som inte har erfarenhet av att kompisrelationer helt odramatiskt runnit ut i sanden.

Mitt problem just nu är dock att de relationer som borde rinna ut i sanden inte gör det. De hänger kvar och ingenting händer. Jag har slutat höra av mig, personerna det gäller slutar däremot inte att höra av sig, tvärtom hör de av sig desto mer vilket enbart leder till att jag känner mig kvävd, får dåligt samvete och inte vet vad jag ska göra. Jag vill ”göra kompisslut” med dem men det fungerar inte riktigt, de vill inte släppa och jag vill inte ställa till med drama. Resultatet blir att relationerna står och stampar.

Jag vet fan inte hur jag ska lösa det här. Dessutom har jag den senaste tiden haft två längre samtal med två olika kompisar/vänner som beskrivit precis samma sak gällande personer som de inte riktigt orkar umgås med längre. Diskussionerna har genomsyrats av ”det handlar inte om att jag inte tycker om personen, det handlar verkligen inte om det”, precis som också jag skrev alldeles nyss ovan. Det får mig osökt att tänka på varför det är så oerhört viktigt att tala om att det inte handlar om personen i fråga när det faktiskt gör det? Varför blir det så viktigt att säga att det absolut inte handlar om att jag tycker illa om henne/honom/henom när det kanske är precis just det en har börjat göra, i alla fall i vissa fall.

Det värsta med det här är att det får mig att känna mig feg. Jag har alltid förespråkat att en ska säga till personerna det gäller hur det ligger till. Om någon inte skulle vilja hänga med mig längre skulle jag verkligen föredra att personen sa det till mig före att jag fortsätter höra av mig fast personen i fråga inte alls vill veta av mig längre. Jag skulle verkligen föredra det. Men jag lever inte som jag lär. Jag står här och fegstampar och kommer ingen vart. Fan vad jag är pinsam, jag fattar verkligen inte varför det känns så jävla svårt, jag fattar inte det. Jag blir tokig på mig själv när jag håller på så här, jag borde verkligen veta bättre.