Kommer ni ihåg ”ger du mig kardan”-snubben som jag träffade för ett tag sedan? Jag har träffat honom igen, på samma ställe, hamnpuben i byn på den norra udden. Men den här gången hade han ingen virkad mössa, däremot två långa flätor i värsta Pippi Långstrump-stilen hängandes ner längs axlarna. När vi hade avverkat en lång rad asgarv och ”ger du mig kardan” droppade jag frågan.
Jag: Men alltså, två hundraåttio euro, vad är det för jävla pris?
Flätmannen: Tvåhundranittio var det.
Jag: Två hundranittio… herregud… men du, ville du ha eller ge pengar?
Flätmannen: (tittar på mig som att jag är helt dum i huvudet) Är inte det självklart?
Jag: Nej, faktiskt inte, folk har undrat..
Flätmannen: (typ fnyser) herregud, det är väl självklart. (vänder sig om och försvinner)
Jag: Ehh… neej…
3 kommentarer:
Åh.. livets stora mysterier.. de skola aldrig riktigt lösas!
Jag undrar fortfarande.
Varför sprang du inte efter?
Du skulle skrikit, femhundra för ett ärligt svar!
Sedan kunde du hävdat att det vara HAN som skulle betala DIG, för att få svara!
Hoppas du ser honom igen.
Jag behöver veta hur det var. Kan inte sova längre. ;)
Men jag döööör vad spännande! Hoppas på fler kard-möten på udden.
hahaha! Ja, kära ni, om jag lyckas få ett svar så kommer jag att lägga ut det på bloggen, first thing! :)
Skicka en kommentar