Jag har byggt upp en mur runt det i mitt liv som just nu är en smula jobbigt att hantera. Jag har investerat i slitstarkt tegel och cementsmet som håller ihop skiten så gott det nu går. Muren gör vissa sociala interaktioner möjliga, den skyddar mig, tror jag, jag vill att det ska vara så. Jag har bestämt att ingenting ska få riva ner muren, ingen och ingenting ska få komma innanför, med ett endaste enda litet undantag.
Det finns bara ett händelseförlopp som skulle kunna få mig att plocka ner muren. Det skulle ske bit för bit i så fall, en tegelsten per dag, inte mer. Sannolikheten att detta händelseförlopp blir verklighet är, skulle jag säga, i princip lika med noll. Så jag traskar runt med muren innanför ett av mina revben, den skaver lite och den är ganska tung att bära. Den gör mig lite sned och konstig men den skyddar mig. Den skyddar mig. Det känns tryggt att ha det jobbiga välkapslat och insynsskyddat. Det är bara jag och ingen annan som vet vad som verkligen finns där innanför. Jag gillar det lite, som att ha en hemlighet med sig själv.
När någon frågar svarar jag med halva sanningen. Halva räcker. De som känner mig ser helheten ändå så det spelar ingen som helst roll.
Skriver i gåtor? Jag?
Den här bloggen är så omåttligt populär nuförtiden så det blir bäst så.
2 kommentarer:
Kan det vara så att muren blir svårare att plocka ner ju längre den får finnas kvar?
För jag antar att det är lite det som är målet, att den någon gång inte behövs... eller?
Jo, målet är att den inte ska behöva finnas.. men det är egentligen inte så dramatiskt som det kan låta.
Situationen är sån att det kommer att lösa sig, frågan är bara när och hur.
Tills dess fyller muren en funktion och får därmed finnas kvar.
Skicka en kommentar