Analkras

Jag har varit hos gynekologen igen. Tredje gången gillt på ett halvår. I höstas när den regelbundet återkommande kallelsen till cellprovstagning damp ner i brevlådan begav jag mig plikttroget till närmaste barnmorska för att svara på preventivmedelsfrågor.

Barnmorskan: Använder du något preventivmedel?
Jag: Ehh.. det beror nog på hur man menar.
Barnmorskan: Hur då menar du?
Jag: Ja, om lesbiskt leverne räknas så är svaret ja.
Barnmorskan: (en smula besvärad) Jaha, jaja..

Ett par veckor senare fick jag ett brev som skulle kunna tolkas som ”du kanske har cancer, du måste komma tillbaka snarast”. Jag förbannar mig själv för att jag inte har kvar det för formuleringarna i det hade kunnat skrämma upp en apatisk filbunke. Jag fick tid flera månader senare och det besöket gick faktiskt över förväntan. Bortsett ifrån att jag efter ett par veckor fick ytterligare ett brev där det stod ungefär ”proverna vi tog på dig var för dåliga för att vi ska kunna utläsa ett korrekt resultat, du måste komma tillbaka och betala ytterligare 260 spänn för att göra samma undersökning igen, du kommer att få en ny kallelse om fyra månader”.

Fyra månader = Så jävla farligt kan det väl inte vara i så fall, tänkte jag och la brevet till handlingarna och har inte tänkt så mycket på det under våren. Förrän nu. Jag förväntades infinna mig hos gynekologen, vi kan kalla honom Claes-Göran, i måndags. En man. Jag vill inte vara sån, men jag kan inte hjälpa att det inte känns bra, det känns verkligen inte bra. Så jag gjorde ett tappert försök att omboka tiden och fick då beskedet att om det inte passar att gå till en man kan jag få en ny tid efter sommaren. Ånejvars, tänkte jag, de där jävla proverna ska tas om det så är det sista jag gör. Jag bet således ihop och gick dit.

Claes-Göran var okej, lugn och ganska snäll. Men fan i helvetes satans jävla skit vad ont det gjorde.

Claes-Göran: Jag ser här att de tidigare proverna som tagits har misslyckts, det har inte gått att utläsa något av dem.
Jag: Nej jag vet, jag spänner mig så det är tydligen lite knepigt att ta de där proverna på mig.
Claes-Göran: Jaha, okej.
Jag: Första gången tog jag sönder det där plaströret, jag sprängde det.
Claes-Göran: (höjda ögonbryn) Oj då. Men då gör vi så nu att du verkligen försöker slappna av.
Jag: Lätt.
Claes-Göran: Jag vet, men vi måste få ut något av proverna den här gången. Jag kommer att ta ganska stora bitar.
Jag: Fy fan.
Claes-Göran: Jag vet, men det ska nog gå bra.
Jag: Okej..

Jag lyckades slappna av, men fy satans jävlar. Alla som någon gång varit med om detta vet vad jag pratar om. Det känns som att få en kniv instucken i magen och det krasande ljudet av saxen som klipp-klipp-klipper ekar genom kroppen upp till trumhinnorna som vibrerar av ren och skär skräck. Jag är söndertrasad och bultande öm. Efteråt svimmade jag nästan, var tvungen att ligga ner i en kvart innan de lät mig gå.

Om det hade varit män som hade behövt genomgå den här typen av provtagningar regelbundet är jag helt och fullt övertygad om att bedövning hade varit obligatoriskt. Jag undrar vad Claes-Göran skulle tycka om att få röven vidgad med hjälp av ett plaströr följt av lite krasklippande i hans analslemhinna utan bedövning? Jag borde frågat honom hur han skulle ställa sig till det. Jag undrar verkligen vad han hade svarat.