Bästa

Jag har en vän som är väldigt speciell. Hon är så självklar att hon aldrig tidigare omnämnts i den här bloggen. Hon har funnits i min innersta krets, under mitt skin, fastetsad i mitt hjärta i många år nu. Hon är den enda som jag med rätta, kan kalla för min barndomsvän. Ingen har känt mig så länge och så väl som hon känner mig. Hon kommer alltid att ha ett försprång.

Hon färgade mitt hår när vi var fjorton, hon har hållit mig i handen när det har stormat och hennes vänskap är så villkorslös att det aldrig behöver sägas. Vi är samma men ändå olika. Våra olikheter har enbart funktionen att de berikar vår vänskap, ömsesidigt. Hon förstår alltid vad jag säger, även när vår kommunikation är ordlös.

Vi växer aldrig ifrån varandra, vi utvecklas och rör oss framåt parallellt, alltid på samma nivå, alltid i ungefärlig takt. I vissa perioder har det gått månader, till och med år, utan att vi har hörts. Men jag har aldrig tvekat på att hon ändå funnits kvar. Jag saknar henne ofta, men aldrig på ett ont i magen-sätt. Om jag lyckas reproducera mig ska hon bli gudmor till mina barn.

Jag hoppas att hon förstår hur mycket hon betyder, att jag skulle slitas sönder om hon försvann. När det blir sommar ska jag sitta i hennes mangårdsbyggnadsträdgård och dricka vin. I dag när solen bländade min blick längtade jag dit.

Jag kallar henne Bästa.