Åsiktsregn

Det florerar väldigt mycket åsikter nu känner jag. Åsikter om mitt liv och mina val. Många av åsikterna formuleras med kärlek som grund, det vet jag alldeles säkert. Andra åsikter har andra syften. På senare tid har även åsikter om åsikterna börjat ramla in i mina öron, "den tycker nog bara si för att den tänker så". Vi har många, fler än vi trodde, gemensamma nämnare hon och jag. Det tisslas och tasslas bakom våra ryggar, eller snarare mitt framför våra näsor men för långt ifrån våra öron för att ljudet riktigt ska nå fram. De åsikter som uttalas öppet och når fram innehåller väldigt mycket "borde du inte", "tänk på att" och "är det inte lite väl tidigt". När bruset blir för högt är det svårt att lyssna inåt, vilket ironiskt nog är det jag allra mest behöver just nu. Som att försöka viska hemligheter till någon i nattklubbsmiljö ungefär.

Vissa åsiktsleverantörer är nyanserade, andra inte. Jag vill välja de nyanserade, hålla om dem och säga att deras omtanke skakar om mig, för den är både genuin och präglas av respekt för mig och min förmåga att välja själv. De nyanserade vet att jag har jobbat med allt det där, aktivt och intensivt, för att komma dit jag är i dag. På terapin pratas det om att att jag har kommit långt, längre än de onyanserade förstår, så långt att min terapi snart är slut, att jag snart inte behöver komma tillbaka mer. När jag låter de onyanserades åsikter flöda ur min mun blir jag avbruten, tillsagd att inte förminska mig själv och min egen resa. Men hur ska jag kunna bevisa det för dem? Hur ska de kunna förstå vad som pågår i mina tankar och i mina känslor? Är det ens eftersträvansvärt?

När jag väljer att bli provocerad vill jag skrika. Skrika högt och ljudligt att vi faktiskt kommunicerar om allt det där hon och jag. Att vi faktiskt inte är ihop. Att det här är rätt takt för mig, en helt annan takt än vid tidigare möten. Att jag gjort val i det här mötet som jag aldrig tidigare gjort och att det är stort för mig, nästan större än jag själv förstår. Jag vill skriva en avhandling och en analys av min resa så detaljrik så att de förstår. Jag vill gråta och stampa i marken, vända utochin på mig själv och kräkas ur mig mina känslor i form av ord som de kan förstå.

När jag väljer att inte bli provocerad känner jag mig inimärgenlycklig på det där rena, hjärtomskakande sättet som jag inte upplevt på många år och det räcker med att bara jag vet att det beror på mig, snarare än på mötet med henne. Andra behöver inte förstå att jag har gjort det här själv, att mötet med henne snarare är en bonus, ett livets lyckokast, en perfekt fångad lyra som i och för sig dök upp tidigare än väntat. Men för första gången är jag på en plats där jag kan fånga bollen med mjuka händer, behålla den så länge den vill stanna, men inte krama sönder den. Hoppas på att den stannar hos mig, men inte ta den för given. Titta på den på avstånd vissa dagar för att fokusera på mig och mitt för att andra dagar hålla om den, varsamt och försiktigt så att den inte kvävs. Jag vet att jag är där nu och det räcker.

Valet är inte svårt, inte svårt alls.