Formuleringstorka

Jag kan inte formulera mig, känslobeskrivningarna av helgens upplevelser far förbi i separata ord, omöjliga att skapa meningsbyggnad av. Hon är så fin, å vad hon är fin, så ofattbart fin.

Fjärilarna i magen har dragit dubbla linor amfetamin och det krävs ofantliga mängder energi för att lätta på den blytunga gaspedalsfoten. Men Kloka Vännen påminner mig och jag vet att jag måste lyssna för henne kan jag inte komma undan, inte prata mig runt, hon vet vad som är bäst för mig. Jag har dock inga som helst planer på att flytta foten till bromspedalen, men att lätta på gasen en smula kan nog inte skada.

Ömsesidighet är fint. Och stalkingrädslan var inget problem. Bara sådär.

Jag äter frukost med Assistenten, hon pratar viktigheter som alltid och vi garvar ikapp åt den lesbiska ankdammen. Befriande, mycket befriande, att bara garva åt den ruttna dammjäveln.

Hon är så fin, så sjukt fin. En tiopoängare säger jag, kollegan tycker att vi ska spä på skalan och säger att hon fan är en femtonpoängare. En helt korrekt analys faktiskt, mitt i prick.