Facebookhat

Jag plågar mig själv nu, hårt, så hårt. Jag facebookklickar till ställen som definitivt kommer få mig att aldrig mer vilja äta. Precis när jag har terapeutpratat om maten i två timmar och faktiskt kommit närmare vissa knutars lösning så klickar jag dit jag inte ska. Knutarna dras åt igen och jag vet, på fullaste allvar, inte hur jag ska klara av kvällen.

Att köpa en ny mobil kanske hjälper. Eller att ta ett djupt andetag. Jag ska pröva en kombination och hoppas på att jag kan få i mig någon form av näring på vägen. Jag ska ska ska lugna mig och tänka att jag egentligen visste det och att det egentligen är bra, till och med mycket bra.

Men faktumet att ingen längre vill ha mig kommer att förfölja mig vart jag än går i dag, och många många dagar framöver.