Helvetet på jorden stavas vinterkräkan

News flash - jag har haft vinterkräkan. Ni som någon gång har drabbats av denna åkomma vet vad jag pratar om, till er andra kan jag bara säga att det är synd om mig nu, jättesynd. Jag började kräkas i går kväll vid ca 00:30 och slutade inte förrän i dag, mitt på dagen. Jag skulle tippa på att jag sovit sammanlagt två timmar det senaste dygnet.

Klockan 01:09 i går natt, när helvetet precis hade börjat, messade jag Sys i jakt på någon form av empati.
Jag har fått vinterkräkan. Har precis lyckats med konststycket att spy och skita samtidigt. Fräsht, inte sant. Jag vill dö.

Hon sov naturligtvis, jag fick svar först i morse.

Klockan ca 05:00 tog mitt toapapper slut och jag konstaterade snabbt att jag inte skulle lyckas hämta mer toapapper själv eftersom det skulle kräva upprätt förflyttning av min kropp i en trappa. Klockan 05:42 ringde jag till Festmannen.

Jag: (hör att det ringer på nedervåningen)
Festmannen: (svarar förvånat) Hallå.. vad gör du?
Jag: (får knappt fram orden, sluddrar) Du måste hjälpa mig..
Festmannen: (yrvaken) Vad har hänt.. är du hemma?
Jag: Jag är här uppe... vinterkräkan.. jag behöver toapapper... kan inte gå...
Festmannen: Men gud... jag kommer på en gång.

Någon gång vid lunchtid i dag började jag gråta som ett barn. En miljard tårar rann ur mig inom loppet av några minuter. Jag grät för i princip allt. För att det kändes som att min kropp hade blivit överkörd av ett tåg, för att tjejen som jag dejtar är så fin och säger så fina saker till mig, för att jag är jobbstressad och inte alls har tid med vinterkräkan, för att jag inte orkar åka hem till min Mamma och fira jul, för att december har varit en jävligt jobbig månad med krånglande flytt, extremt mycket jobb och influensa, för att jag inte orkar mer nu, för att jag behöver sova.

Det sistnämnda är numera mitt nya mantra. Jag behöver sova. Jag måste sova. Nu. Godnatt.