Vi kommer att få gå på superheterobröllop

Jag har många kusiner, exakt hur många vet jag inte, en del av dem är egentligen inte mina kusiner men vi kallar ändå varandra för kusiner, det hela är knepigt att förklara på grund av krångliga familjeförhållanden. Skit samma hur allt hänger ihop, det är inte det som det här inlägget ska handla om. Till saken. Mina kusiner. Flera av dem har jag kontakt med, många av dem tycker jag verkligen mycket om. Några av dem är roliga. Några av dem är tråkiga. Några av dem är väldigt ordentliga. Det är inte jag, tvärtom. Jag spottar, fräser, snusar, svär, säger rakt ut vad jag tycker och bär mig åt. Dessutom är jag, som grädde på moset, ickehetero.

När jag och mina ordentliga kusiner träffas är det alltid lite spänt. Trevligt, absolut, för jag upplever inte att vi tycker illa om varandra, men spänt, väldigt spänt. Jag träffade två av dessa kusiner i går. Ett syskonpar, en tjej och en kille, som har gjort som en "ska", enligt heteronormens alla regler. De har skaffat sig en partner av motsatt* kön och varsitt stabilt boende tillsammans med denna partner. En av dem har just fått barn och jag fick veta i går att den andra också har en unge på gång. Tjejen har ett könsuttryck som signalerar "riktig tjej", hon har pärlörhängen och ett svalt och trevligt sätt. Killen har ett könsuttryck som signalerar "hyvens kille" och i min släkt pratas det allt som oftast om hur duktig han är på sitt jobb inom en bransch som domineras av kvinnor. Han är med andra ord en typisk kille som får massa cred för att han jobbar inom en kvinnodominerad bransch.

Att jag har snickrat ihop en egen "karriär" inom samma bransch och att jag dessutom är riktigt bra** på det jag gör pratas det aldrig om i min släkt, antagligen för att de inte har en aning om vad fan jag jobbar med. Däremot pratas det ofta om hur duktig han var som kom in på den och den utbildningen och blablabla. Att en av dessa utbildningar regelbundet betalar x tusen för mina specifika kunskaper och erfarenheter inom nämnda bransch, den informationen går min släkt totalt förbi. För de fattar inte vad fan det är jag jobbar med.

Som ni märker så gör detta mig provocerad, riktigt provocerad. Jag kan förklara vad jag jobbar med på ett par minuter, så jävla avancerat är det inte. Men ingen frågar och om de frågar så får jag alltid en känsla av att de antingen inte förstår vad jag säger eller att det jag säger provocerar dem på något vis. Det är mycket möjligt att denna känsla bara finns i mitt huvud, men jag upplever den inte desto mindre för det. Mamma frågar i alla fall med jämna mellanrum och jag vet att hon är stolt över mig, antagligen mer än hon själv kan uttrycka.

På väg hem i går kom jag på mig själv med att tänka "jävla prettoheteron" på ett relativt fördömande sätt. Eftersom jag inte vill vara fördömande så började jag fundera på det. Jag kom fram till en rad saker. För det första handlar det naturligtvis inte om att de är hetero, jag känner och har nära relationer med massor av heteron, ingen av dem har personlighetsdrag som ens är i närheten av hur jag uppfattar dessa kusiner. Det handlar om någonting annat, en känsla som är svår att sätta ord på. Det närmaste jag kan komma är att jag upplever att det handlar om deras sätt att förhålla sig till heteronormen. Det finns liksom ingen (själv)distans.

En av dessa kusiner och hans fru har ett gigantiskt (tänk 1x1 m) bröllopsfoto på sig själva i en fet guldram uppsatt över sin säng. Jag och min Lillasyster har pratat om att ha foton på oss själva när vi var små, uppsatta i trappan i den etagelägenhet som vi snart ska flytta in i. Mycket i syfte att göra ironi av det faktum att många heterobarnfamiljer har foton på sina barn uppsatta i sina trappor.

Jag tänkte att detta parallellexempel skulle få beskriva känslan och sätta fingret på det hela, men det håller inte. Jag har heterovänner som har foton på sina barn uppsatta i sina trappor och de är inte ett dugg lika mina kusiner. Fan, det höll inte. Vi drar i en annan tråd istället. Barntråden.

Det pratades barn i går, mycket barn. Det sedvanliga blöjpratet och "vet ni vad det blir"-frågorna haglade. När det kommer till detta ämne så har jag en hel del att säga eftersom jag tänker väldigt mycket på det. Jag funderar bland annat på om/när/hur jag kommer att få egna barn och hur jag då ska tackla den extremt heterosexualiserade barnkulturen och det faktum att mitt barn, mot min vilja, kommer att könsbestämmas i form av ett juridiskt kön och en tolkning av hens kropp, direkt när hen pluppar ut. Jag skulle vilja säga massor av saker till mina kusiner när de babblar på om detta ämne som att de vet bäst.

När de skrockade om att de kallade barnet för "den" innan de visste "vad det var" hade jag velat säga att det går utmärkt att säga hen istället, att det faktiskt finns ett könsneutralt pronomen i svenska språket nuförtiden. När de babblade på om hur tokigt det skulle bli om en skulle råka köpa "fel" kläder avhängt på kön, hade jag velat säga att jag anser det vanvettigt att vi könskodar kläder överhuvudtaget för att det begränsar människor i allmänhet och barn i synnerhet. När de pratade på om vilka karaktärsdrag som är nedärvda från vilken förälder hit och dit hade jag velat säga att jag är övertygad om att föräldraskap, ett barns utveckling och skapande av ett eget "jag" handlar om helt andra saker än biologi.

Vidare hade jag velat tala om att det är en enormt stor sorg för mig att mina möjligheter att adoptera internationellt är extremt begränsade eftersom det inte alls skulle kännas sympatiskt för mig att sitta i ett rikt land i väst och producera barn ur min egen kropp när miljontals barn i världen varken har mat, rent vatten eller föräldrar.

Jag säger alla dessa saker i många sammanhang. Jag är expert på att formulera dem så att människor inte blir provocerade och känner sig anklagade utan snarare förstår och börjar tänka i nya vidare banor. Jag kan det. Det är det jag GÖR. Men inte när jag träffar dessa kusiner. Då blir jag tyst. Knäpptyst. Jag dricker kaffe och pratar om Idol istället. Jag ler och längtar hem.

Där har vi det, jag hittade kärnan tillslut. Det handlar om min tystnad. Det är den som provocerar mig. Jag är inte van vid den och jag tycker inte om den.

Dessutom handlar det om att jag i mitt liv omger mig med människor som lever sina liv på OLIKA sätt när det kommer till val av och syn på nära relationer, syn på sitt eget och andras eventuella kön, barnskaffande och så vidare. Familjebildningarna ser OLIKA ut, människors sexuella och känslomässiga relationer, könsidentiteter och könsuttryck likaså. Mångfald råder och I fucking love it. När jag umgås med nämnda kusiner känns världen plötsligt liten, det finns ingen mångfald där. Det är man som är manlig och kvinna som är kvinnlig + barn som gäller, utan undantag. Ja, det skulle vara jag och min syster då förstås, som finns med på ett hörn som en skavande queernagel i deras ögon.

Två sms som jag och min syster utbytte under gårdagen får avsluta detta milslånga blogginlägg. De ska absolut inte tolkas som fördömande utan snarare som en spegling av vårt (ironiska) sätt att hantera den extrema form av heteronormativitet som råder i vissa delar av vår släkt.

Syster
Jag kom precis på att om [vår kusin] är på tjocken så lär ju hon och [kusinens pojkvän] gifta sig framöver och vi kommer att få gå på superheterobröllop. Fy fan vad det ska bli skoj!

Jag
Det har du fan rätt i! Fy fan vad fint allt kommer att bli. Hoppas de slår på stort och fixar ett riktigt megaheterobröllop. Jag har aldrig varit på ett sådant. Jag behöver den erfarenheten känner jag.


*Naturligtvis anser jag inte att det bara finns två kön, därför borde jag egentligen inte använda mig av uttrycket "motsatt kön". Jag valde ändå att göra det i det här fallet för att göra min beskrivning av personernas sätt att leva tydlig.

**Jag vet, det är hybrisvarning på att beskriva sig själv på det sättet, men faktum är att jag faktiskt känner mig ganska säker på att jag är bra på det jag gör.