pollettklonk: JAG SKA FLYTTA!

Någonstans mellan min skokartong till lägenhet och tvättstugan slog det mig. JAG SKA FLYTTA (ja, jag skriker). JAG HAR FÅTT EN LÄGENHET (skriker fortfarande).

Ni vet hur det kan bli när en hoppas väldigt mycket på någonting, en väntar länge och sedan när en väl får ett positivt besked så går en in i någon slags antiklimax. När kontraktet väl var påskrivet för ett par dagar sedan reflekterade jag inte så mycket över det. Jag var glad men jag kunde inte ta in det riktigt. I kväll har jag suttit och stirrat på planritningen över mitt nya hem och på väg ner till tvättstugan ramlade polletten ner. Det är inte hittepå längre, det är inte drömmar, det är verklighet. År efter år av harvande i Sveriges segaste bostadskö har äntligen gett utdelning.

Jag och Festmannen ska flytta in i en lägenhet som är lika stor som min mammas hus. Jag ska äntligen få bo tillsammans med andra människor igen. Som jag har längtat. Att bo själv i en skokartong var något jag var tvungen att göra för att möta mig själv och min ensamhetsfobi. Det har gått utmärkt, jag vet i dag att det är lugnt, jag är inte ensam och jag kommer aldrig att bli ensam. Det är på grund av att jag vet och är säker på det som jag nu kan, vill och SKA(skriker igen) flytta ihop med andra människor igen.

Jag är fullkomligt sönderstressad och dödstrött. November har dragit in över oss och tagit med sig vinterns första minusgrader till Stockholm. Jag har varit sjukt irriterad hela dagen idag på kuk3snubben och min förbannade datorjävel. Trots allt detta så är jag genuint lycklig och I fucking love my life. En makalös paradox som jag aldrig tidigare upplevt, i synnerhet inte i november.