Flatan med hunden - update

Kommer ni ihåg flatan med hunden? Hon som jag, min klantiga jävel, tappade bort. Jag har träffat henne igen, två gånger.

Gång Ett
När jag bakfull som ett as rasade ut genom dörren i söndags för att inhandla bakfyllefrukost till mig själv och Snurran så var hon plötsligt där, mitt framför mig på gatan. Med hunden i släptåg förstås. Eftersom jag såg ut som jag blivit överkörd av ett tåg och dessutom hade svårt att gå rakt bestämde jag mig för att dra min luvtröja över öronen och passera utan att hon såg mig samtidigt som jag förbannade situationen i mitt eget huvud. I samband med denna kvicka move började jag rota runt i fickorna efter mobilen för att med en gång ringa till Snurran och berätta om detta mycket olyckliga och frustrerande sammanträffande. Mobilen var inte där, den låg kvar hemma. Jag inhandlade frukost och kastade mig sedan hem.

Jag: Alltså, det här är sjukt..
Snurran: Vaddå?
Jag: Flatan med hunden... ute på gatan...
Snurran: Va? Näe? Pratade du med henne?
Jag: (uppgiven blick, pekar på mitt alkoholsargade anlete) Ehh.. nej..
Snurran: haha, fy fan...
Jag: Jag vet, jag orkar inte... jag har kollat efter henne i veckor och när jag väl får syn på henne så ser jag ut såhär..

Gång Två
I dag på väg hem hände det. Där var hon, mitt framför min näsa, med hund och en mycket butchig outfit som svallrade om att hon antagligen arbetar inom någon form av byggbransch. Mitt i prick min typ, fotomodelliknande ansiktsdrag i kombination med en butchoutfit. Oh my fucking god vad jag går igång på androgynitet, det är så hett att det är svårt att finna ord för det. Jag hann tänka en sak innan jag såg till att kliva på samma tunnelbana som henne och placera mig på lagom pratavstånd ifrån henne: schabbla inte bort det här nu!

Hon: (om hunden)Hon vill bara hälsa..
Jag: (ler) Det går så bra..
Hon: (ler) Vad bra..
Jag: Vi har träffats på tunnelbanan förut.
Hon: Ja, det har vi ju..
Jag: Ja, hon är större nu.. (syftar på hunden)
Hon: Ja, hon växer fort..

Sedan fortsatte vi att prata, hela vägen. Vi klev av vid samma station igen och promenerade tillsammans och fortsatte att prata; om att hunden brukar vara med henne på jobbet, om att det är jobbigt att de håller på att bygga ett hus precis vid vår tunnelbanestation och att hennes grannar tror att hon jobbar på bygget när hon har sina arbetskläder på sig, om att det var massa jakthundar som tränade i området för att par dagar sedan som nästan åt upp hennes hund till lunch, och så vidare, och så vidare.. Sedan sa vi hejdå.

Det var det. Jag visste fan inte vad jag mer kunde göra. Skulle jag bara frågat om hon ville komma upp på kaffe liksom, eller? Tanken föresvävade mig men jag gjorde den inte till handling på grund av att den gav mig en känsla av fånig svensk romantisk komedi a la 90-tal.