Knulla men inte släppa in

I dag har jag verbaliserat mina tankar angående tvåsamhet över en kaffe med Snurran. Jag drog min harang om att jag är övertygad om att tvåsamhet a la kärleksrelation är en social konstruktion med så många konstruktionsfel att jag inte vet var jag ska börja någonstans.

Majoriteten av de kärleksrelationer jag kommit i kontakt med, antingen genom att jag iakttagit dem utifrån eller varit en av de två, har inte fungerat. Tvärtom har tvåsamheterna varit präglade av svartsjuka, rädsla, oro, ångest och destruktivitet. Undantag finns och jag har sett/ser dem också, men de är fan sällsynta. De gånger jag sett mina vänner (och inte minst mig själv) vara som mest under isen och må som sämst har det alltid alltid varit kopplat till tvåsamhet. Kärleksrelationer som kraschat, bottenlösa svek, jävligt onödiga lögner, och så vidare. Ni vet säkert vad jag snackar om.

Det fungerar ju inte. I de flesta fall så fungerar det faktiskt inte. Det är naivt att säga något annat. Och jag tror inte längre att det handlar om att "du har bara inte träffat den rätta, då är det inte så". Jag har träffat "den rätta" och då var det i och för sig inte destruktivt, det var det inte, men eftersom det inte blev något av den relationen så blev det destruktivt ändå, just för att det inte blev något av den.

Nej, jag tror att det är fel på konstruktionen kärleksrelation, faktiskt så pass stora fel att jag inte vet om jag vill ha en kärleksrelation längre. Ingenting har tagit sönder mig så mycket som kärleksrelationer som inte fungerat och jag vill aldrig någonsin uppleva något sådant igen. En orkar ju liksom inte.

Faktum är att jag tycker att det är ironiskt att en typ av relation som så sällan är konstruktiv i praktiken kallas för just kärleksrelation. Det är fan ett stort skämt att vi valt att lägga just det ordet på just den typen av relationer.

En av mina viktigaste har ett helvete angående kärleksrelationer just nu och det är hemskt att se. Att höra henom prata om hur det känns just nu sliter ut hjärtat ur kroppen på mig, får mig att vilja lägga mig ner och dö, får mig att resa tillbaka i tiden och möta mina egna minnesbilder. Jag vet hur det känns och jag vet att hen måste ta sig igenom det själv och hur enormt ensamt det känns. För trots att en har vänner som idkar villkorslöst stöd och finns där i alla väder så är en ensam just då. Ensam om situationen, ensam om just den känslan, ensam om att ha just den relationen till den personen en har delat tvåsamheten med. Det finns ingenting någon annan kan göra eller säga som tar bort den ensamheten. Det vet jag för jag har varit där själv och det är därför det gör så jävla jävla ont att se.

Jag tittar på L word och tänker att jag ska bli som Shane. Knulla men inte släppa in. Jag har varit sådan förr, då passade det mig inte men eftersom en förändras så är det egentligen ingenting som säger att det inte skulle passa mig nu. Bara ett problem då förstås. Jag ligger bara med snygga. Och som den här bloggaren så tydligt skriver så kan de snygga inte ligga speciellt bra. Dessutom tycker jag sällan att folk är snygga. Äh.. mer än så ska jag inte brodera ut just det, det gör andra bloggare mycket bättre än jag, så klicka på länken, klicka på länken!

Lämna inga kommentarer om att jag är bitter är ni söta. Jag känner mig nämligen inte bitter alls. Ni som känner mig vet dessutom att jag är en ganska glad, positiv och rolig jävel. En realistisk, glad, positiv och rolig jävel.