Hundtricket?

I dag när jag stod i koma och väntade på tunnelbanan vaknade jag plötsligt till liv av att en sockersöt hundvalp stod och nosade på mina fötter. Gött, vem är inte svag för hundvalpar, tänkte jag, samtidigt som jag lyfte blicken för att lokalisera och scanna av valpens ägare. Framför mig står en fucking knockout, som får min gayradar att slå knut på sig själv, och ler mot mig. Shit, vad gör jag nu, hinner jag tänka, innan knockouten börjar prata.

Knockouten: Är det okej, att hon hälsar?
Jag: Ja gud ja, hon är jättefin. Hur gammal är hon?
Knockouten: Elva veckor, hon är lite busig...
Jag: Jag kan tänka mig det...

Sedan fortsatte vi att prata... om att tunnelbanan var lite sen, om att valpen är så gullig, om att tunnelbanan var lite sen och att det är drygt att vänta, om valpen och att den kommer att bli lika stor som en schäfer och att den är en blandning av tre olika raser och att den måste lära sig att åka tunnelbana tidigt så att den inte blir rädd sedan.

Sedan klev vi på samma tunnelbana och satte oss mittemot varandra och fortsatte att prata lite till. Om valpen igen, om att den är så busig och vill slicka på allting och att den får så mycket uppmärksamhet hela tiden för att den är så sockersöt.

Sedan klev vi av på samma station och då lyckades jag, osmidig som jag är, att tappa bort henne i vimlet enbart för att jag inte ville verka för angelägen och på... När jag åkte uppför rulltrappan försökte jag verkligen se vart i hela helvetet hon tog vägen, men jag tappade bort henne, jag kunde inte se henne någonstans.

Fan vilken amatör jag är. Här dyker det upp en knockoutflata med tillhörande sockersöt valp och börjar snacka med mig som en papegoja och jag tappar bort henne. Det här, mina vänner, det här är krapulapaska på riktigt. Fan!