Fy fan vad skönt att jag inte är där

Jag gick inte på festen som jag orerade om i ett inlägg för några dagar sedan. Jag orkade inte. Jag ville inte. Jag kände på fullaste allvar att jag inte skulle klara av det. Så jag gick inte och lika bra var nog det för min ickenärvaro gjorde nog varken till eller ifrån, skulle jag gissa. Jag vet att Skrotan och Snurran tyckte att det var tråkigt att jag inte kom, det vet jag för att de sa det, men i övrigt har det varit dött. Inte ett enda telefonsamtal, inte ett enda "vad tråkigt att du inte kom mess", ingenting. Det ser bittert ut när jag skriver det men det känns verkligen inte så. Jag ser det snarare som det yttersta beviset för att beslutet att inte gå dit var det absolut bästa och det stärker mig. Jag följde hjärtats vilja rakt av den här gången och det var rätt. För mig.

Jag ringde till min vän och sa precis som det är och hon förstod, "kom inte för min skull" sa hon, "men herregud, skulle jag komma så skulle det vara för din skull, ingenting annat" sa jag, "kom inte då, ska du komma så vill jag att du ska göra det för att du tycker att det ska bli kul" sa hon. Någonstans där började jag störtgråta så att mascaran rann och klibbade ihop mina ögon till två oigenkännliga klumpar. All stress som jag samlat på mig under den senaste veckan angående nämnda tillställning rann ur mig och det var ohyggligt skönt.

Nu är det borta. Festdatumet är passerat, tårarna är uttömda och I fucking love it. Äntligen är det över.

Jag gjorde annat igår. På väg hem passerade jag på synavstånd rökrutan på G och det enda jag kunde tänka i mitt salongsberusade tillstånd var "fy fan vad skönt att jag inte är där".