Världens bästa idé

Det är när det händer jobbiga saker i livet som en kläcker de bästa projektidéerna. Det har precis varit Europride i Stockholm och delar av mitt liv osar hopplöst mycket lesbisk fittsoppa just nu. Det har fått mig att tänka på att det nu är tio år sedan jag kom till Stockholm och inledde min lesbiska bana. Europride 1998 var min första Pride ever, jag var liten då, vilsen och förvirrad. Oändligt mycket har hänt sedan dess och det borde på något sätt bevaras åt eftervärlden.

Alla som någon gång försökt överleva i någon form av ickeheteronormativ kontext med stort fokus på uteliv, jakt på relationer och klubbande vet exakt vad jag pratar om. Jag har så mycket att berätta känner jag. När jag tänker mig igenom åren så spelas scen efter scen upp i mitt huvud.

Jag skulle kunna beskriva miljön på klubbarna, hur den hårda och många gånger smått obehagliga stämningen ändå präglas av någon form av systerskap. Jag skulle kunna berätta om hur det är att ha ett galet ex efter sig som vägrar låta en vara hur mycket en än säger ifrån. Jag skulle kunna beskriva hur det känns att tappa bort sig själv i ett moln av lesbisk symbios, hur allt faller samman och en inte längre vet vem en var från början och ännu mindre vem en vill vara och vem en kommer att bli. Jag skulle kunna beskriva känslan som bubblar i magen när en äntligen, efter flera månaders spanande, sitter med den där assnygga tjejen på tunnelbanan mitt i natten med utbyte av kroppsvätskor som gemensamt mål. Jag skulle kunna beskriva hur en gång på gång får bevisat för sig att majoriteten av människorna en träffar har en rad ganska allvarliga problem och att en genom åren inte har varit mycket bättre själv. Och jag skulle kunna beskriva precis hur det känns att var kär på riktigt, hur en enda persons uppenbarelse kan frambringa hjärtklappning och svettningar många många år efter att det begav sig och hur det då blir tydligt vad ”the real deal” faktiskt är för någonting.

Jag skulle kunna beskriv allt det där, med fokus på relationer; hur de på nolltid sammanflätas till en enda stor Lwordkarta, omskapas, utsätts för prövningar, faller samman, rinner ut i sanden och inte minst hur de svider, hur det känns när hjärtat slår knut på sig själv. Den där stickande känslan som är fysisk snare än psykisk, den skulle jag kunna beskriva, målande och i detalj.

Jag funderar allvarligt på att skriva ner skiten. Att börja med Europride 1998 och avsluta med Europride 2008 och sedan döpa härligheten till ”Dekadensens decennium” eller något liknande.

Men vad fan tänker ni nu, det där är ju ingen ny idé, kan du inte komma på något bättre än att ta efter Mian Lodalen. Jo, det kan jag, förstår ni. Jag skulle nämligen göra det bättre. Dessutom skulle inte jag gömma mig bakom en massa ”den här historien är fiktiv”-dravvel. Jag skulle skriva ner allt precis så som det har varit, rakt av utan någon som helst censur. Namnen skulle jag byta ut förstås, men det skulle också vara allt.

Om jag ger mig på det här skulle jag göra det helhjärtat och med en stor strävan att beskriva allt så ärligt och objektivt som möjligt. Alkohol skulle få ett eget kapitel, mina och andras sexuella eskapader likaså. Jag inser naturligtvis att den stora utmaningen ligger i att göra det på ett sådant sätt att det inte skulle utelämna och/eller skada människor på något sätt. En bok skulle det antagligen inte kunna bli, om jag skulle välja den ocensurerade formen. Men ändå, någonting i mig vill ändå skriva ner allt det som i nuläget bara finns i mitt huvud och i tre lådor med brev och kort i min källare. Det skulle vara fint att ha det på pränt liksom, att kunna plocka fram det och läsa det om 50 år när en sitter på hemmet med ett glas rödvin i handen och objektifierar tjugoåringar.