Trött på barsk, klok och rolig - jag vill vara snygg!

För några år sedan fick jag väldigt ofta höra att jag var barsk. Det följde alltid samma mönster; jag lärde känna en ny människa, jag uppfattade människan i fråga som ganska avvaktande i början men det brukade alltid lätta upp ganska snabbt. Det fick mig alltid att tänka någonting i stil med ”hur kunde jag uppfatta den här personen som blyg och avvaktande, han/hen/hon är ju inte alls det”. Efter ytterligare en tid brukade det krypa fram ”jag tyckte att du var så barsk när jag först lärde känna dig så jag nästan var lite rädd för dig och inte vågade säga så mycket”. Nähä, men jag är ganska snäll typ, ville jag säga då och ett par gånger sa jag det också.

Sedan slutade folk säga att jag är barsk och började istället säga att jag är klok. Det kulminerade förra vintern, då var jag, enligt gud, min terapeut och alla människor så klok att det inte var klokt. Så här i efterhand tror jag att det berodde på att jag då precis hade tagit ett av de viktigaste besluten i mitt vuxna liv, nämligen att lämna den relation som jag under lång tid trodde var min framtid, för att den höll på att ta död på mig. Det fanns en kraft och en självinsikt i det beslutet och inte minst i själva genomförandet av beslutet, som måste ha strålat ut genom mina porer. Hela jag osade av klokskap under den tiden trots att jag var fullkomligt nedbruten av separationen, knaprade sömnpiller och hade grav ensamhetsångest. Ganska coolt ändå att en kan utstråla klokhet när en mår som sämst, eller kanske just därför.

Numera säger ingen att jag är vare sig barsk eller klok längre. Det nya ordet är rolig. Det är inte klokt vad jag är rolig nuförtiden. Jag säger roliga saker, jag beter mig roligt och den här bloggen är så rolig att mina vänner ibland ringer mig när de läst mina inlägg, för att berätta för mig hur rolig jag är. Jag trivs ganska bra med att vara rolig, i alla fall när det är min ambition att vara just rolig, när jag säger eller skriver saker och redan innan jag öppnar munnen eller publicerar, vet att folk kommer tycka att det är roligt. Då är det roligt att vara rolig.

Men den senaste tiden har jag märkt att människor tycker att jag är rolig även när jag inte alls har som ambition att vara rolig. Jag säger någonting, folk garvar läpparna av sig och jag förstår inte varför. När det händer känns det konstigt att vara rolig.

Faktum är att jag börjar undra hur länge jag ska vara rolig och varför jag är så jävla rolig just nu. Dessutom undrar jag vilket nästa ord kommer att bli. Om jag fick välja helt fritt så skulle jag välja snygg. Snygg vore nice. Snygg skulle kännas riktigt bra.