Europride 2008 - Analysen

Jag ber verkligen om ursäkt för bloggtorkan den här veckan. Det har varit en liten festival i huvudstaden förstår ni, den har tagit upp all min tid och resulterat i att jag valt att fylla den tid jag spenderat hemma den här veckan med:

1/att sova ruset av mig
2/umgänge med fantastiska människor
3/att försöka få mina fötter rena

Nu är det däremot söndagskväll. Spektaklet är över. Jag har hällt upp ett glas rött till mig själv och återförenats med mitt tangentbord. Här kommer min analys av veckan i form av en bra- och bajslista. Någon inbördes ordning finns inte. Det som har varit bra är bra och det som har varit bajs är bajs, varken mer eller mindre.

Europride 2008 Bajslistan
*Min nästa mobilräkning. Jag överdriver inte när jag säger att jag måste ha skickat minst 150 sms i kalibern ”Var är du? Jag står vid torgettältet” och ”När kommer du till parken? Jag är på väg nu” under veckan.
*Regnet. Kommentar överflödig.
*Priserna i parken. 30 spänn för en cola, up my as liksom, vad fan är det?
*Att jag har haft mens hela veckan. Orden tampong och bajamaja borde inte få användas i samma mening. Det borde vara förbjudet.

Europride 2008 Bralistan
*Att jag och mitt gullegäng på sammanlagt sju personer, lyckades med konststycket att hålla ihop under hela paraden, trots att vi ramlade fram i vimlet precis bakom qx-flaket och blev knuffade åt alla håll och kanter. Knepet kan sammanfattas med meningen ”vi bildar kedja”.
*Att så många av de som betyder mest för mig kom på min preparadfrukost och att de är så fina att jag skulle kunna krama sönder dem.
*Att min fina kloka vän som bor så långt ifrån mig har varit här hela veckan och att jag har fått umgås så mycket med henne.
*Att jag fått levande bevis, i form av hundratals livs levande människor, på att det fortfarande finns ett visst utrymme för maskulina genusuttryck inom flatvärlden trots allt.
*Att det bara utspelat sig ett enda lesbiskt drama i direkt anslutning till mig under veckan och att jag och personen det berör löste det på ett så konstruktivt sätt det går med en promillehalt långt bortom gränsen för vad som rekommenderas för lesbiska dramer.
*Att jag har skrattat hysteriskt mycket under veckan. Mest åt mig själv i och för sig, men i alla fall.
*Att jag i min (fylle)frustration över att jag ständigt känner mig otillräcklig, gällande min förmåga att beskriva för mina närmaste vänner hur mycket de faktiskt betyder för mig, kläckt den ultimata idén för att få dem att förstå det en gång för alla. När det blir höst och rötmånaden är över ska jag se till att idén blir livslång och bestående verklighet.
*Att jag skrikit/sjungit/skrattat så mycket att jag numera har den där hesa rösten som inte alls är bra för halsen men som får mig att känna mig så cool att jag skulle kunna överväga att börja röka för att få ha den jämt.

Naturligtvis har jag gjort så mycket mer. Jag har sprungit på seminarier, förkovrat mig i diskussioner om vänskapsrelationer och monogami, varit full, varit bakfull, överkonsumerat nikotin, dansat på gatorna, lyssnat på fantastisk musik, hört lovord över min person och rodnat på kuppen, fått två väldigt fina presenter, objektifierat en och annan androgyn varelse som kommit i min väg och tyckt att de flesta människor jag sett har varit hysteriskt gulliga.

Jag avslutade min söndagskväll i parken med att gå till tältet med de två spåtanterna. Jag langade upp 200 spänn och förberedde mig på sanningen. Om den kom. Klar, tydlig och välformulerad. Precis det jag egentligen redan visste. Mitt i alltihopa när jag sitter där och nickar igenkännande, pausar spåtanten sin utläggning om sakernas tillstånd, lutar sig bakåt, tar ett lite för djupt andetag, tittar på mig och säger; ”du är inte ensam, du är verkligen inte det, du kommer aldrig att vara ensam”. Någonstans där hoppade mitt hjärta över ett slag. Bara sådär. Sedan fortsatte spåtanten:

Spåtanten: Jag ser ett syskon, du har ett syskon, bara ett.
Jag: Ja, en syster.
Spåtanten: Relationen ser ut att vara väldigt väldigt nära.
Jag: Ja..
Spåtanten: Närmare än vad syskonrelationer brukar vara.
Jag: Ja..
Spåtanten: Det kommer fortsätta att vara så. Ni är väldigt nära, nästan symbios.
Jag: Ja.. fast vi lever verkligen inte i symbios, men känslan är så.
Spåtanten: Hon är den viktigaste människan i livet för dig.
Jag: Ja..
Spåtanten: Det är verkligen oerhört tydligt att det är så.

Mitt i prick kära spåtanten, verkligen mitt i prick.

Nu ska jag sova i tre dygn och drömma vackra önskedrömmar.