Alla människor har mönster, både konstruktiva och destruktiva. Ett av mina mönster är att jag bygger upp murar runt saker som pågår i mitt liv och i mina känslor som är jobbiga att hantera. Många kan säkert känna igen sig i beskrivningen, en liksom kapslar in det jobbiga, döljer det. Syns inte. Finns inte. En klassiker.
Trots att jag mår förträffligt bra nuförtiden så finns det ändå saker som skaver lite. Inte överdrivet mycket, men ändå så pass att jag i början av sommaren bestämde mig för att ta till murmönstret. Jag byggde upp, kapslade in. Förnekade absolut inte, men höll det insynsskyddat, pratade inte om det, gjorde det till min hemlighet.
Problemet är bara att jag, trots att jag har detta mönster, också är sämst på det. Mina murar jag byggt upp vid olika tillfällen genom åren har alltid, förr eller senare, rasat. Ibland för att omständigheter har avslöjat mig, ibland för att jag valt att rasera mina byggen själv.
I dag valde jag att rasera den enda mur jag faktiskt för tillfället byggt upp. Jag sa precis som det är till personen det berör mest. Rakt ut bara, inga jävla floskler, tårar eller omskrivningar. Bara några förklarande ord utan att bli långrandig. Det räckte så, i alla fall för nu.
Muren har skavt som fan. Den har varit tung och förbannat jobbig att släpa på. Den har gjort mig sned. Den har fått mig att känna mig som en lögnare. Det blev droppen. Nu är den borta. Jag rör mig lättare nu, känner mig rakryggad och stabil. Värre saker har hänt, värre saker skulle kunna hända. Det är som det är, varken mer eller mindre.
2 kommentarer:
Intressant. Jag förstår precis vad du menar och ändå fick vi inte veta någonting. ; )
Det är sannerligen en konst att beskriva saker och ting utan att egentligen berätta ett dugg. :)
En konst som i vissa lägen (tex i en blogg som den här) är nödvändig för att lämna ut människorna det berör så lite som möjligt men ändå kunna skriva om det.
Tycker själv att jag fick till det den här gången, så tack! :)
Skicka en kommentar