Jag sitter i jobbmöte. Ett projekt ska planeras och jag orkar inte riktigt även fast jag egentligen tycker att det är roligt. Känner mig som en gnällig unge som bara vill säga ”neeeej.. kan vi inte gå ut i solen istället, det är ju snart EuroPride..”. Men jag gnäller inte. Jag skulle gissa att jag snarare framstår som ganska ambitiös. Efter mötet tänker jag att jag inte orkar bry mig, även fast jag absolut egentligen bryr mig och tycker att det är världens bästa projekt. Jag gör det jag måste och går sedan ut i solen.
Jag möter Syndsyster. Hon är väldigt gravid, galet gravid. Hennes mage är som en stor badboll och nästa vecka är det tänkt att den Lilla ska komma ut. Vi pratar, vi skrattar och jag är så glad över att se henne. Det ska komma en bebis. En av mina fina vänner ska få en bebis. Vad spelar jobbprojekt för roll då, inte mycket. Vi går på bio, Syndsyster vaggar fram när hon går och det blir lite som att jag börjar vagga i takt med henne. Det känns behagligt. Det där vaggandet är rofyllt. Det ska komma en bebis. Det är ett mirakel på riktigt. En bebis. En mycket liten människa. Fuck vad coolt det är.
Syndsyster: Tänk om den blir ful, man vill ju inte har en ful unge.
Jag: (skrattar)
Syndsyster: Om den blir ful får man köra den till återvinningscentralen.
Jag: Jag dör… (skrattar ännu mer)
Syndsyster: (skrattar också) …och byta in den!
Jag: Fy fan vad roligt (fortsätter att skratta)
När jag kom hem stod den här bilen utanför porten. My god alltså, det märks verkligen på alla tänkbara sätt att det snart är EuroPride.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar